Törst kommer från den eviga Idévärlden

...och det är själen som upplever idén.

Sokrates: Vem än bland oss som är uttömd, förefaller det, åtrår motsatsen till det han lider. Uttömd, åtrår han att bli uppfylld.

Protarkos: Det är fullständigt uppenbart.

Sokrates: Men vad om det här problemet? Om någon är uttömd för första gången, finns det något sätt varpå han skulle kunna stå i kontakt med uppfyllandet, antingen genom sinnesförnimmelser eller minnet, då han inte har någon erfarenhet av det, vare sig i det innevarande eller i det förflutna?

Protarkos: Hur skulle han?

Sokrates: Men vi vidhåller att han som har ett begär åtrår något?

Protarkos: Naturligtvis.

Sokrates: Han har då inte åtrå efter det han de facto upplever. För han är törstig, och detta är en uttömmandets process. Hans åtrå står snarare till uppfyllandet.

Protarkos: Ja.

Sokrates: Något i personen som är törstig måste med nödvändighet på något sätt stå i kontakt med uppfyllandet.

Protarkos: Nödvändigtvis.

Sokrates: Den enda möjlighet som återstår för oss är att det är själen som kontaktar uppfyllandet, och den måste klart och tydligt göra detta genom minnet. Eller kunde den ta kontakt genom något annat?

Protarkos: Klart och tydligt genom ingenting annat.

Sokrates: Förstår vi då vilka slutsatser vi måste dra från det som har sagts?

Protarkos: Vilka är de?

Sokrates: Vårt argument tvingar oss att sluta oss till att åtrå eller begär inte är en fråga om kroppen.

Protarkos: Hur kommer det sig?

Sokrates: Därför att det visar sig att varje levande varelse alltid strävar mot motsatsen till sin egen upplevelse.

Protarkos: Och inte lite, heller.

Sokrates: Den här impulsen, således, som driver den mot motsatsen till dess eget tillstånd, signifierar den att varelsen har ett minne av det motsatta tillståndet?

Protarkos: Helt visst.

Sokrates: Genom att peka ut att det är detta minne som leder den mot föremålen för dess begär har vårt argument fastslagit att varje impuls och begär, och styret över hela värddjuret, är själens domän.

Protarkos: I allra högsta grad.

Sokrates: Vårt argument kommer, således, aldrig att medge att det är vår kropp som upplever törst, hunger, eller något av det slaget.

Protarkos: Absolut inte.


Platon - Philebus 35a-d