lördag 20 juni 2009

Musikalisk destruktion

[Tillägg: DN publicerade den 15 augusti 2009 en artikel som man nästan kunde tro är en "not för not"-kopia av detta inlägg från i juni samma år. Men så är det givetvis inte. Ämnets struktur är så att säga givet, och allt som sägs i saken kommer att se snarlikt ut.]

På engelska Wikipedia finns att läsa en artikel som beskriver hur musikindustrin - en produkt av vår adhd-störda civilisation där den som skriker högst vinner - inte annat än kan anamma samma metod för att göra sin musik hörd.

http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness_war (nytt fönster)

Men den animerade bilden av en grön ljudkurva är illa vald, för när Beatles spelade in sin musik tidigt 60-tal komprimerades popmusiken hårt jämfört med t.ex. jazz som "andades" mer och tilläts bölja mellan tysta och starka partier. Wikipedias illustration visar bara en ökande ljudvolym men knappast någon destruktion av musikens inre dynamik.

För tio år sedan, under några år i IT-branschen, blev jag förblindad av all musik som "gratis" snurrade runt på nätet. Jag tillhörde också de som gjorde sig skyldiga till vad som nyligen kallats "en svensk folkrörelse" (jag skulle dock snarare säga folknöje). Men uppenbarligen hade jag något samvete, för jag tillfrisknade snart från det här egocentriska beteendemönstret och besinnade vart mina älskade artister på sikt skulle ta vägen om jag fortsatte att bedra dem.

När jag bit för bit började köpa upp på CD de bästa artisterna jag upptäckt via den illegala nerladdningen och nådde XTCs plattor (vilken intelligent popgrupp det var!), kom det att bli de "remastrade" utgåvor bolaget Virgin återutgivit 2001. Men första lyssningen till deras mästerverk "Nonsuch" sade mig att något var väldigt fel.

Mp3-filerna hittade på nätet var komprimerade till cirka en tredjedel (320 kbps) av den ursprungliga CD:ns informationstäthet, vilket på de flesta musikanläggningar knappast går att skilja från originalet. Ändå lät kopiorna markant bättre än CD-skivan - trots att jag spelade upp den via prisbelönt CD-spelare från Rotel (prisläge: 6000:-) och där övriga stereoanläggningen höll ännu bättre (relativ) kvalitet!

Att öppna de digitala dataströmmarna i ett ljudredigeringsprogram ledde till samma avslöjande som bilden i Wikipedia-artikeln i anslutning till underrubriken "Remasters". Musiken hade nu slimmats så att gnistorna som slog ut ur musiken nu tryckts tillbaka in i ljudbilden så att allt lätt som en enda flytande ljudgegga! Uppenbarligen hade nätfilerna tillverkats utifrån original-CD:n från 1992!





Nyutgåvan var perfekt smörja för den generation som inte längre aktivt lyssnar på musik utan bara har den som ett uniformt bakgrundssorl! Men en förolämpning mot dem som fortfarande är beredda att sitta ner trekvart, en timma, och lyssna uppmärksamt på en artist och följa dennes idéeer via musiken. Det är förstås den förstnämnda, koncentrationsstörda generationen som laddar ner illegalt - de som vill hinna "uppleva" allt x3 i sina liv, men utan att det kostar något!

Hade generation gratis anfört de audiella argumenten mot skivbranschen hade jag kanske givit dem lite rätt, för det är numera ofta undermåliga produkter som levereras. Samtidigt är det ett demokratiproblem, för 95% av musikanvändarna har aldrig hört hur illa CD-skivorna låter eftersom de vill ÄGA ALLT som konsumismen som livsstil tvingar dem till. Därmed tvingas de också köpa prylar som genomgående håller medioker kvalitet. Någonstans anar konsumisten (med rätta) att han blir blåst på "den verkliga upplevelsen".

Jämlikhet (demokratiska, lika rättigheter) kopplad till en konsumistisk kultur leder oundvikligen till en nedåtgående spiral, där vi i slutändan får ett svenska folk som ägnar sig åt storskaligt tjuveri för att kunna mata sina storbildsskärmar och hemmabioanläggningar. Det är därför ytterst sett inte musikindustrins fel att så många degraderat sina personer till simpel tjuvstatus.

Problemet ligger i hela det västerländska välfärdssamhälle som flertalet fortfarande uppskattar. Internettjuven representerar det sämsta med både kommunism och kapitalism! Vilken nöt detta är för framtidens samhällsbyggare att rätta till...

*****


Vad beträffar gruppen XTC, slutade det med att jag köpte alla skivor en gång till, men nu, så långt det var möjligt, som begagnade vinylskivor i nyskick. Skivbolagets nyutgåvor i CD-formatet står kvar på en hylla som skamliga påminnelser om hur girigheten förstör allt som gör livet meningsfullt.

På den här bloggen gnälls det sällan över PRYLAR. Men som undertecknad i många år älskat musik, är det här ämnet lite speciellt. Så här kommer en sista uppkastning.

Som kronan på verket var bolagets "remastrade" ("nyhanterade") XTC-skivor rena skämtet, layout-mässigt. "Nonsuch" hade redan från början texter svåra nog att läsa utan förstoringsglas - till återutgivningen hade de fått ännu färre sidor att rymmas på. Bortkastat papper!

Och hur skivomslagets baksida nådde ända till tryckeriet i utan att någon hojtade till, är och förblir en gåta! Originalet överst och den bisarra andrautgåvan underst (klicka för lätt förstoring).





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar