lördag 6 juni 2009

Härliga klantskallar

[Klassificeras som: svagsint, romantisk nostalgi]

Med två tidigare liv som färgad delvis återkallade via drömmar och den medvetandekick fem års meditation gav i 20-30-årsåldern (och det är några år sedan nu), anser jag mig ha rätt att skratta med det ostrukturerade flum i vilket en senare tids negerbröder framlevt sina liv.

Jag hittade reggaemusiken via Radio Luxemburg vid 14, gott och väl ett halvår innan Bob Marley började göra sig ett namn i Sverige med sin singelversion av "No Woman No Cry" (live) sommaren 1975. Den underliga, tungfotade musik som gjort mig så förundrad genom mellanvågsbruset var, först, Carl Malcolms "Hey Fattie Bum-Bum". Att texten rörde jamaicanernas favoritutformning på sina kvinnor förstod jag väl knappt. Den jamaicansk-engelska dialekten var ett obeskrivligt töcken.

Riktigt tagen blev jag i början av 1975 då själve popfarfar Kaj Kindvall som i något program jag glömt namnet på spelade upp en helt absurd sak som otippat gått upp på Englandslistan. Jag hade inte ord för det då, men producenten/sångaren Rupie Edwards "Ire Feelings (Skanga)" var häftigt remixad dub-reggae där originalsångaren ersatts av nya vocals av producenten själv - en halvpratad, halvsjungen kommentar på originallåten. En verklig "novelty hit".




Originalsångaren och kompositören Johnny Clarke surade i årtionden eftersom han som alla andra artister på Jamaica på 1970-talet blev blåst på alla pengar - precis som svenska välfärdsbarn numera slutat betala för musiken. Nu ska deras s.k. idoler gudbevars leverera musiken gratis åt dem! Vilka små nykolonialistiska rötägg! Tror att de är universums herrar bara för att de har en uppkopplad dator!

Eftersom jag flyttade till Stockholm i början av tonåren fanns det importbutiker med ett sortiment av den nya fantastiska musiken jag aldrig hört något om tidigare. Och det jag läste om i brittisk press men som inte syntes till, det direktimporterade jag eller beställde via butikerna.

Det var en spännande tid av sökande och finnande som dagens blasé datorbundna individ aldrig kommer att få uppleva. Idag finns inte "låten" längre, den är bara några ettor och nollor och musiken har reducerats till ett bakgrundsskval medan man gör något annat på datorn.

DÅ gick lyckomätaren i topp varje gång man fick hem en faktisk fysisk skiva som kommit hela vägen från Jamaica. Vilka höjdarplattor de två snubbarna jag minns från Pet Sounds - redan då de hyrde in sig i Skivfabriken på Birger Jarlsgatan i Stockholm - tillhandahöll via direktimport under det sena 70-talet! Bakvattnet Sverige nåddes ändå av lite exotism!

Och som mervärde alltid den öppna frågan om det överhuvudtaget skulle gå att spela vinylplattan. Jamaica var ju tredje världen! Jag glömmer aldrig sommaren 1976 när Skivgrossisten, en annan direktimportbutik, fick in sprillans nya albumet "Rastaman Vibration" med Bobban.

Ett snabbt öga på LP-omslagets baksida visade att det var en USA-importerad pressning på märket Island. "Kul, de flesta har Englandspressningen, men Islands USA-mastreringar biter hårdare!" På den här tiden , före ettorna och nollorna, kunde nämligen olika vinylpressningar låta lite olika.

Överraskningen låg på insidan. Det stod inte Island på etiketten utan TUFF GONG och med liten stil "Made in Jamaica". Wow! Hur hade detta gått till? Ett exemplar av Bobbans egen lokala skivetikett hade hamnat i ett USA-tillverkat Island-omslag.



Svaret på den gåtan blev oviktigt i samma sekund jag upptäckte att skivans graverade spår tog slut nånstans i andra låten. Sen följde en spegelblank svart vinylyta flera centimeter bred, innan graveringen återvände - just i tid för förstasidans sista minuter musik. "Så Jamaica! Så typiskt deras jävla våffeljärn till skivpressar!" skrattade jag (jag hade sett ett tv-program om öns extremt primitiva produktionsförhållanden). Men inte utan lite irritation över att inte ens kunna lyssna på skivfanskapet.

Idag kostar många titlar från reggaemusikens gyllene 70-tal stora pengar. Och jag tror lite av värdet i de här gamla artefakterna ligger i deras rent ut sagt bedrövliga tillverkningskvalitet. Helt bortsett från att många skivor tillverkades i mycket små upplagor - och det nu bara finns kvar en handfull som inte är slutspelade - har alla skivornas felaktigheter och misstag blivit en del av deras omistliga tjusningskraft. För vi talar om människor som knappt kunde läsa och skriva här, men som under några magiska år mejslade fram odödlig musik, brutal och märkt av fattigdomen, och samtidigt så själfull.

*****

Utan att vara någon märkvärdig raritet, är den här LP-skivan, helt instrumental, ett perfekt exempel på "flummet" i genren. Omslaget går i det sena 70-talets militanta stil - det här var åren för många befrielsekrig i Afrika och den vite mannen packade sig hem för gott (Pablo Moses: "We Should be in Angola", Bob Marley: "Zimbabwe" osv).

Texten berättar att det är studiomusikern Bobby Ellis som ska traktera oss med sitt hornblåsande. Tung, kraftigt jazzinfluerad instrumentalreggae var stort vid den här tiden.



Notera singularformen: "...meet the..."

Titeln är naturligtvis helt hopplöst klumpig ur vår tids marknadsföringssynpunkt, men följer en klassisk form som köparna kunde identifiera sig med: boxaren si versus boxaren så. Det finns hur mycket låtar tillägnade Muhammed Ali, Joe Frazier och George Foreman som helst inom reggaen. Det duggade "dj contests" på vinyl vid den här tiden och två rappare turades om att söka utklassa den andra i snackighet. Här verkar dock mötet mellan de två faktionerna vänligare, för två representanter skakar hand!

När man drar ut LP-skivan ur fodralet inser man plötsligt att skivbolaget inte hade riktig koll på sin produkt. Tydligen gick omslagsjobbet ut till den talanglösa amatör som skötte illustrationerna till det här lilla bolaget innan alla detaljer var spikade.

För etiketten visar en helt annan idé om vad plattan skulle heta, och nu förklaras plötsligt omslaget! Det var inget utmaningskonceptet - "yrkesmännen möter revolutionärerna"- och om det var det i ett ologiskt (nerrökt) försök att fånga två idéer på en gång, var allt bara båg.

För till reggaehistorien hör att "Professionals" var producenten Joe Gibbs studiomän och "Revolutionaries" var namnet på de som hade de kinesiska bröderna Hoo-Kims Channel One-studio som hemmabas.

Producenten till DEN HÄR skivan, Bunny Lee, ägde ingen egen studio, och försökte därför parasitera på strålglansen från de andras studioband! Men som lögner har en tendens att avslöja sig själva, vänder skivetiketten på "hemmalaget" och avslöjar mer eller mindre hela fabrikationen! Gud, vilken klantig produkt. Men så härlig!

Och den blir inte mindre så när man inser att det INTE är Bobby Ellis som är huvudaktören, utan den nu avlidne och totalt legendariske altsaxofonisten Tommy McCook!


Notera pluralformen: "...meets the..." och inte mindre än
två stavfel i "The Revolutionaries" - ändå lindrigt jämfört
med hur det brukade se ut på 70-talsreggaen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar