Salamanderns blick för helheten

The salamander is a superhero of regeneration, able to replace lost limbs, damaged lungs, sliced spinal cord -- even bits of lopped-off brain.

ScienceDaily

Artikeln beskriver forskningens gamla, felaktiga idé om hur den här magiska reproduktionen gick till, och fortsätter,

The researchers show that cells from the salamander's different tissues retain the "memory" of those tissues when they regenerate, contributing with few exceptions only to the same type of tissue from whence they came.

Standard mammal stem cells operate the same way, albeit with far less dramatic results -- they can heal wounds or knit bone together, but not regenerate a limb or rebuild a spinal cord.

Mina tankar går genast till psykiatrikern Ian Stevensons "freak"-fynd då han under 40 år intervjuade barn världen över med detaljerade minnen av ett eller flera tidigare liv. I många fall kunde märkliga födelsedefekter eller missbildningarna på den unga människans kropp verifieras - via polisprotokoll och obduktionsrapporter - som samma områden som skadats och vållat den föregående personens död.

Stevensons fynd om att fatala upplevelser "somatiseras" i nästa liv skänker legitimitet åt biologen Rupert Sheldrake som på 80-talet ville plocka fram Aristoteles begrepp entelechi på nytt, dvs tanken om livsformer, att det också måste till en form för att förklara varför en lem eller ett organ får det utseende det har. DNA räcker inte för att förklara de övergripande, "formella" frågorna.

Så man kan bara spekulera kring salamanderns urfader. Vad slags traumatisk upplevelse satte igång dess vilja att "remain in character", förbli i exakt samma form som den ditintills hade förvärvad i sitt självmedvetande? Uppenbarligen en så stark upplevelse att i ren "mind over matter"-tradition salamanderns medvetande förvärvat en intention så kraftfull att den kan återskapa ovanligt stora delar av sina "subsystem".

Salamandern är alltså inte blind för skogen bara för att det finns så många träd i den. Den fokuserar nu (fast omedvetet, som en ren ingrodd vana) på att justera hela organ eller segment av sin kropp. Den lärdomen om att behålla ett större perspektiv och inte vara så närsynt i problematiserandet och analyserandet kanske även biologer och stamcellsforskare borde dra.

Inget som existerar i "verkliga världen" har inte dessförinnan funnits i medvetandet, så det är olyckligt att bli närsynt! Sådan var den idealistiske filosofens Platons insikt, och reflektion kring livet leder till samma slutsats.

Barnen med tidigare liv-minnen och salamandern är bara några få påminnelser om västerlänningens materialistiska filosofi befinner sig några vägval bortom den punkt då människan fortfarande forstod saker i ett större sammanhang. Inte för inte kallade nyplatonismen den typiska vetenskapligliga metoden att klyva för att finna allt mindre komponenter för "irrationalistens väg", fragmentering leder aldrig till några svar!

Kinas mystiker, taoisterna, hade också upptäckt att detta var en villoväg: "Du definierar dig, men vinner därmed inte större tydlighet" (Tao Tê Ching, Boken om Vägen och Kraften). Nyckeln tycks således ligga i frågan om medvetandet och den gestalt det håller i sinnet.

Det är ditt medvetande som just nu läser detta och först därifrån formar resten av verkligheten. Prova den tanken i djupet. Som den indiska idealistiska filosofin säger, "Du är det."

Religionerna har genom många, många årtusenden förstås alltid haft rätt - de hänför sig till den tid då människan fortfarande mentalt kunde greppa riktigt stora helheter. Den moderna människan är ateist, hon tycker sig ha skäl för att "Gud nog inte finns".

Vi har redan anat den moderna människana kognitiva handikapp: hon är närsynt likt vetenskapen som gått några steg för långt och vettlöst fortsätter att klyva vart fenomen hon möter. En människa i oändligt fall, oändlig mental fragmentation! ("Specialist" var ett skällsord för bara några hundra år sedan i finare salonger i Europa. Även idag vet vi att nördar aldrig ska tillåtas ta kontroll.)

Den närsynte ser inte längre skogen utan fastnar för första bästa enskilda träd: sig själv. Här är då ersättningensguden: "människan är alltings mått" - sagt av den ynklige (enligt Platon) sofisten Protagoras.

Men människans ego är sannerligen inte Gud. Om man bara bottnar lite djupare i sitt medvetande, då börjar å andra sidan saker och ting klarna... För nu har man anträtt returresan, och där tidigare bara fragmentation och isolation lockade, där syns nu integrering och återställelse av den kompletta gestalten mer aptitlig.

Salamandern är en mästare på att återställa sin kompletta form då så behövs!


(Översikt om den mytologiska salamandern på engelska wikipedia.)