"Till vänner skriver jag brev på papper. Jag är väldigt analog av mig och emailar inte så mycket, man lär känna folk än bättre genom att skriva brev, mot att träffas och fika."
Sagt av Anna Ternheim i kort intervju i Aftonbladet.
Insiktsfullt, och en påminnelse om hur Sverige - landet som gick före övriga världen med it-samhället - på bara några år blev en dypöl av nätmobbande, anonyma och panikslaget rädda människor. Rädda för Islam, rädda för Myndigheterna och Lagstiftarna, rädda för allt (och därmed allmänt fientliga). Och allra mest: rädda för sitt eget inre - ett landskap de aldrig ens riktat blicken mot.
Anna Ternheim vet att den som skriver visar - och utvecklar! - sin själ på ett helt annat sätt än den som bara producerar knappheter via dummifieringens system.
System som twitter eller sms. System som reducerar oss till praktiska ärenderobotar. Nästa generation svenskar kommer troligen att rösta fram gps-chips att opereras in direkt efter förlossningen. Chippen ger ifrån sig periodiska positionsbestämmelser. Så kan vi avlasta oss åtminstone den manuella bördan.
Sen när lade vi oss till med allt detta onödiga kommunicerande? Beep-beep - jag messar om vad som helst. Bara för att bevisa att jag existerar.
När jag växte upp tittade människor på varandra i staden. Nu går alla och tittar ner i sina mobiler. De ser ut som slavar i mina ögon med sina sänkta blickar. Undermänniskor som bär bördor. Ofria varelser som köper sig pseudofrihet från det stora telekombolaget. Människor som givit upp en värdighet de ändå inte visste vad de skulle göra med.
Svensken: en planeringskalender av kött och blod. Perfekta formella lösningar man inget innehåll att fylla dem med! Skinner och han med de där hundarna och deras betingade reflexer skulle älska det här landet. Allt går på räls. Planmässigt. Nazidoft...
Har jag blivit för gammal? Nej, för Ternheim ger hopp om att en och annan svensk faktiskt växer upp, trots tidsandan.
Allt är bara prylar nu. Själsligt Januarimörker! Bit ihop.
SvaraRadera