Marley och publikrekordet på Grönan

Bob Marley-nostalgi del I

Nya popfenomenet Lady Gaga närmade sig enligt SvD Bob Marleys publikrekord på 32.000 från 1980. Aftonbladets referens till första spelningen från 1976 är bara pissdålig research...

Men uppenbarligen sviker också mig minnet - trots några gulnade pappersklipp från den tiden. För som jag mindes det, spelade Marley Stockholm tre år i rad och knäckte först Paul McCartneys gamla publikrekord och sedan sitt eget rekord året därpå. Eller också knäckte han ex-beatlen redan vid första framträdandet. Minns inte...

Det första och andra klippet (inte daterade) verkar stamma från hans första konsert på Grönan 1976 då han promotade sin numera klassiska "Rastaman Vibration". Fotot från konserten antyder att den stora Haile Selassie-brokaden ännu inte fanns med som scenrekvisita, vilket är som jag minns det.

Nästa klipp är från DN (här är förstasidans blänkare). Tror jag i vilket fall. Och det bör vara från 1977... Då var det 15.000 som såg honom. Tydligen spelade han i Göteborg också, och DN recenserade den spelningen med. Notera samma scenkläder och draperi i bakgrunden på alla fotografier!

Missa heller inte den överlägsna svenskattityden i någon av recensionerna. Hallaluja så mycket bättre vi sekulära svenskar är, än det där underliga sektspektaklet Marley... Saker och ting går igen.

Men sen är frågan vad som hände därefter? Spelade Marley också 78 och 79 på Gröna Lund innan han drog 32.000 1980 och senare samma år kollapsade i USA (och hans obotliga cancer i hjärnan upptäcktes)?

Så många år på raken har jag inget minne av fast jag var slavisk anhängare till reggaemusik vid den tiden...

Vad jag minns är att Peter Tosh året efter Marleys sista inte lyckades skapa samma stämning på Grönan. Inte heller Black Uhuru som påföljande års reggaeattraktion på nöjesfältet kunde matcha "reggaekungen" - en titel de osjälvständiga svenska journalisterna stal direkt från brittisk press. Inget nytt under solen...

Med Uhurus då ännu rätt aktuella "I got a stalk of sensimilla growing in my backyard" (skivan kom våren 1980) började medierna återigen gapa och moralisera om marijuanan, som under senare år visat sig vara cancerhämmande - exakt som rastarörelsen på Jamaica alltid sagt! (Läkemedelsindustrin håller just i detta ögonblick på att produktifiera cannabisen.)

Den jamaicanska folkmedicinen visar här att folktro många gånger kapslar in sanningar och insikter! Kommer för övrigt inte hela piller- och medicinindustrin ur upptäckter om naturen? Ibland tenderar människan att snurra iväg i sina egna tankekonstruktioner och glömmer att checka mot verkligheten.

*****

Tillägg 090905: Jag hatar när minnet sviker, och sökte lite på nätet. På svenska sidor råder total minnesförlust (publiken de här åren rökte väl på för mycket...) men en Uppsalasajt minns 1978 som ett spelår.

Och det stämmer, men där svenska Wikipedia oprecist talar om tre spelningar i Stockholm och en i Göteborg i slutet av 70-talet, har den engelska upplagan t.o.m. kompletta turnéscheman för Marleys promotion av sina senare skivor!

Före sin sista spelning i livet på Gröna Lund 1980 där han satte sitt superrekord (som gjorde nöjesparken så skrajsen att de sedan för all framtid begränsade maxinsläppet), promotade han det svaga studioalbumet Kaya 1978 (överblivna rester från Exodus-skivan 1977). Det året ställdes en spelning i Göteborg in.

Året 1977 spelade Marley enbart Scandiavium Göteborg för sin Exodus-turné - just som DN-klippet här ovan är daterat. Därmed hade jag fel om det andra DN-klippet om Stockholmsspelningen - det rör helt klart 1978-spelningen på Gröna Lund.

1976-klippet är korrekt. Tre spelningar i huvudstaden alltså och det betyder att Peter Tosh stod och fånade sig med karateposer på Grönans stora scen sommaren 1981 och Black Uhuru ersatte honom 1982. Såja.

*****

Bob Marley-nostalgi del II

Medan svenska folket ännu allsjöng bobbans "No Woman No Cry" - som släppts som en singel från liveskivan från 1975 - smög skivbolaget ut uppföljaren med minimalt väsen.

Här levererade Marley en på tok för udda och okommersiell låt för att Island Records skulle våga slösa pengar på reklam: rastareligionens svar på tidningsnyheterna att Etiopiens kejsare Haile Selassie dött i husarrest efter en militärkupp. Fatta ämnesvalet för primärmarknaden, det sekulära Västeuropa!

The truth is an offence but not a sin
Is he who laughs last, children, is he who wins
It’s a foolish dog bark at a flying bird
One sheep who must learn, children, to respect the shepherd

Jah live children, yeah
Jah Jah live children, yeah
Jah live children, yeah
Jah Jah live children, yeah

Singeln dök upp i januari eller februari 1976 och för den som var med då men missade den (kom inte med på följande album), så såg A- och B-sidan ut så här. Själva musiken finns säkert på något samlingsalbum eller på youTube för dem som slutat köpa musik helt och hållet...

Baksidan är en rå och spartansk dubmix av mästaren Lee 'The Upsetter' Perry, där det enda vokala är Perry själv som sjunger ungefär samma refräng som på A-sidan.

Producenten låter faktiskt smått sinnessjuk! De följande åren skulle han också börja odla det renomméet som kulminerade i att han totalförstörde sin egen studio, runt 1980.

Notera den fejkade låtskrivarcredden "Hugh Peart", troligen ännu ett av Lee Perrys svårbegripliga hyss.

"Jah Live" är perfekt underproducerad för att låta det djupt spirituella budskapet gå fram: bara dumma hundar, som inte ser att själen flyger fritt likt fågeln, väsnas om kejsarens så kallade död. Men en rastaman tror inte på döden, han vet att själen existerar.

Fem år senare var det dags för Marley att själv byta dimension, och vid hans bortgång grävde klassiska reggaeetiketten Trojan djupt i lådorna och lyckades hitta två outgivna låtar från cirka 1970. Båda smärtsamt vackra och inte så lite sorgliga, givet tidpunkten.

The lips of the righteous teach many
But fools die for want of WISDOM.
The rich man's wealth is in his city.
Do you hear? Do you hear? Can you understand?