Visar inlägg med etikett popkultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett popkultur. Visa alla inlägg

lördag 24 maj 2014

Sverige 2014: Ömsom hycklare, ömsom byfånar

Märkliga strukturer detekterade i borgerliga tidningen Svenska Dagbladet i anslutning till ett prestigepris till svensk film i Cannes.
SvD: Vi ställde fyra frågor till SvD:s kritiker Jan Lumholdt.

Lumholdt: Det här (juryn) är en liten professionell grupp av duktiga människor som har en blick för det där med film.

http://www.svd.se/kultur/cannes-svep_3562010.svd?sidan=9


Sverige är landet med en så sjuk konflikträdsla och repressiv jantelag att alla sticker in ordet "lite" och "ganska" så fort de får en möjlighet. Ingenting kan sägas utan att först förses med ett diminutiv.

Till att börja med örfrämligar sig SvD från sig själva, ungefär som en psykopat som talar om sig själv i tredje person: "Vi (SvD) frågar SvD:s kritiker". 


Vi vet ju sedan 2011 att Svenskt Näringsliv och Stockholms kulturborgarråd ser ner på kulturell verksamhet som sådan och mäter den enbart i hur många kronor den drar för att bära sin egen "kostnad". Men drar kultur och inspiration ner i leran och ser varken verkshöjd eller andra parametrar, utan enbart den monetära lönsamhetsaspekten. SvD som storfinansens organ i Sverige måste tydligen distansera sig från sin egen kulturkännare på detta sätt för att markera tidningens övergripande ideologiska hemvist.

Kulturkännaren å sin sida förfrämligar sig också från den expertis man förmodar var skälet till att han till att börja med fick jobbet på SvD:

"...duktiga människor som har en blick för det där med film."

Med orden "det där" positionerar sig kulturkännaren i den fåvitska pöbelns ringhörna. Förfrämligande nummer två i texten. 


Höger-Sverige har sjunkit ner i sitt materialistiska moras så till den grad att dess ledande näringslivstidning inte ens under avdelningen kultur förmår producera en vettig redogörelse för tilldragelsen i Cannes.

Säkert är den detekterade strukturen inte ett resultat av redaktionella direktiv eller ingrepp i texten i efterhand. Men när Mammon, en av Djävulens underhuggare, driver en verksamhet från dess själva hjärta då kommer allt som produceras att vara besmittat, så att den uppmärksamma läsaren ser att det är något skevt, något sjukt i var och varannan producerad enskildhet. När Huset har syndat smittas alla som tillhör Huset. Klassisk kunskap från en tid när inte ens ämnet socialpsykologi, inbillar vi oss, existerade.

Det är som om nymoderaterna med deras ständigt historieförfalskningar och lögner tagit över varenda nyckelposition i landet och förstör folkmentaliteten. Nymoderata värderingar har sipprat in i svenskens tendens till jante eller självrepression med den följden att vi alla tänker mer eller mindre som lobotomerade fån. 

Ta det sämsta från den gamla grå socialdemokratin och addera moderatens djupa själsliga korruption och fråga dig sedan om Sverige har någon framtid alls som producent av något unikt och eget. Stockholmsbaserade små reklambyrånissar sitter redan och pepprar produktslogans med hälften svenska, hälften amerikansk engelska. Om någon fortfarande undrar varifrån incentivet till korkad konsumism kommer. 

Ju högre anspråk på konsumtionen - guldkanten- dess tydligare att individen förfallit till en korkad konsumist.

Lustigt nog sorterar samma tidning följande helt briljant argumenterade och sakliga text under "opinion" - som om den förödande kritiken mot landets grasserande egoism bara var en åsikt bland andra:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-egoistiska-moderskapet-firar-triumfer_3586190.svd

Egoism - det trångsynta perspektivet som bara går till farstun och sedan vänder åter till sin rot - som är förklaringen till att svenskarna framstår som ett så obildat folk och så lätta att lura på politiskt rävgift som fjäskar för den minsta komponenten i deras psyko-sociala och andliga grundnatur.

fredag 21 oktober 2011

Moderat skräckrulle: The Sleeping People




Det här kan bli något att spana in. Snart premiär. Det sägs att offret, förblindat av sitt ideologiska vanvett, snubblar nerför en ättestupa i slutscenen. Så går det för den som är rädd för idéer och vision (AB).

*****

(Det går inte att motstå frestelsen! Reinfeldt fångas ständigt på bild i tillstånd som mest liknar demonbesättelse. Är det repression av ett dåligt samvete för hans bisarra "politik" och hjärtlösa människosyn?)

*****

(Fotografen Conny Sillén delar troligen inte alls bloggens värderingar, men tack för för den påpassliga ögonblicksbild som blev till underlag för denna kommentar.)

lördag 20 augusti 2011

Mick Jagger, en copycat


En god vän skickade en youtube-länk med bara "Neeeeej!!!" som förklaring. Sånt måste man ju inspektera. 

Det tog en bra stund innan hans aversion mot den här musikvideon i reggaetakt fick sin förklaring, men slutsligen steg rockräven Mick Jagger fram i ny roll som dansbandsartist. 

Sommarmusik

Men även om man räknar bort gruppens flirtar med discorytmer var det här väl knappast oväntat. Som jag kommenterade till polaren:

Stones pillade ju på Eric Donaldsons "Cherry Oh Baby" (stor jamaicahit) redan 1975 och Keith Richards slog sig ihop med Peter Tosh för en cover på en äldre reggaelåt, "Don't Look Back". När var det, 1978?

Och så kommer då Jagger ut som sista man på plan. Bra sommarreggae och när allt kommer omkring inte en helt otippad musikalisk kontext för honom.

Så varför detta "neeej"?

Kanske för att du likt mig insåg att Mick Jagger, född i härmapan Kräftans tecken (siderisk zodiak) är en ruggig copycat.

Reggaerapparen I Roy gjorde den här kostymen redan 1973 och debut-LP:n har nyligen återutgivits som vinyl i all sin ursprungliga vulgaritet.

Ansvariga för den engelska utgåvan då det begav sig tyckte uppenbarligen omslaget var frånstötande. De tintade det i sepiabrunt för den vintage kolonialengelska gentlemannastil Roy Reid så uppenbart hånar i sin chockrosa kostym! Svårt att säga om Mick Jagger längre uppfattar sådana finesser...

Klicka för stor bild

måndag 4 juli 2011

Consume me, consume you!


Consume me, consume you!

Den västerländska ungdomens hejdlösa livsstil med promiskuös sex utan skydd, sprider sjukdomar som ringar på vattnet (DN). Ur ett socialdarwinistiskt perspektiv tjänar västerlandets "upplysta" beteende det goda syftet att stora delar av befolkningen därmed blir infertil och inte kan fortplanta sig och sina värderingar vidare.

Paradoxen är att mer traditionalistiska röster, t.ex. dem ur den islamska kulturens värderingar, visade sig ha rätt om västerlänningens degeneration!

Västerlandet utan religion skapade sig som bekant en ny gud, konsumtionsmarknaden där sex sålde sig självt och allt annat. Denne gud belönade västerlänningarna med deras egen undergång. 

Också ett sätt för en civilisation att begå självmord, lovprisande sin egen överlägsenhet in i det sista...

lördag 25 juni 2011

Sex & the City

På film-sajten IMDB slumpas olika recensioner fram på förstasidan. Om tjejfilmen från 2008 med rubrikens titel har en Florida-bo skrivit en så ohyggligt avklädd ("poignant") beskrivning att jag måste klistra in en kopia här - som påminnelse om hur Reinfeldts våta dröm om den marknadsstyrda kapitalismen är ett monster som skapar en helt trivialiserad människa.

Långt ifrån en tjejfilm, Sex & the City är en påminnelse om varför det inte verkar finnas en enda filosof i Sverige, landet Lill-Amerika fast alla här låtsas avsky förebilden...

Gäsp. Låt se, har det kommit några nya appar till min smartphone sedan jag kollade senast, igår...

From the Ministry of Silly Movies
12 October 2008 | by Wendell Ricketts (Florida, USA) – See all my reviews
Cute enough for an evening's mindless entertainment, but exactly that and not a penny more. Put aside any thought you might have about not caring a great deal about what happens to a group of rich, superficial white women who (you are told) are actually very smart and talented but who (you are shown) are silly twits (not to use a different vowel) whose exclusive joy in life comes from sex and shopping, and not in that order.

I know, I know; we're supposed to believe this is all about love (and the search for same), but it isn't; love is secondary. We're supposed to believe it's about solidarity among a group of women friends and it is, but that's more-or-less an accident. It's really about consuming – clothes, purses, shoes – and other human beings.


Där brände han av sitt krut. Formidabelt!
Fortsätter sedan med två stycken ytterligare...


The introduction of Jennifer Hudson (who tries really hard not to be appalled by the level of minstrel-show tokenism her presence represents) as Carrie's personal assistant is so painful and so blatant an attempt to give a tiny bit of color to the TV series' snow-blinding whiteness that you can't help but be embarrassed for absolutely everyone.

Here's another film in which women are stand-ins for what is essentially a gay-male fantasy about women (an art form that George Cukor pioneered in 1939 with _The Women_) Take your brain out and store it in Tupperware for the evening; _Sex and the City_ will make you smile, but not laugh out loud. If you spend a minute thinking about it, though, all it's going to do is make you mad.



fredag 25 februari 2011

Språkpolistankar



Kastar ett getöga på tv-tablån och noterar en av Bond-filmerna med Pierce Brosnan. Det var en bra Bond som förenade det bästa hos Sean Connery och den alltför lättviktige Roger Moore.

(För att inte tala om den obehagligt kladdiga gubbsjukhet Bond plötsligt uppvisade genom Roger Moore, en sida som sköttes mycket bättre av Sean Connery. En mycket märklig regression under Moore-åren.)

Brosnans "The World Is Not Enough" blev på svenska "Världen räcker inte till". Det är en usel översättning - associationen går till ett verktyg mindre lämpat att bearbeta ett annat materiellt objekt. 

"Världen är inte nog", som ger sig automatiskt från engelskan, hade bättre fångat vad som avses. Den formuleringen alluderar till en människans ambitioner - den sedvanliga Bondskurkens försök att kontrollera världen (men här mer än så).

lördag 12 februari 2011

Masters of the Airwaves:
Light up the heavens for you




Mer än obskyra amerikanska bandet Masters of the Airwaves har inte ens någon artikel på allmusic.com, men deras enda LP-skiva från 1974 nämns i uppskattande ord på några få ställen på nätet. 

Bland annat här, även om jag inte alls håller med om att det är proggrock, det är ömsom melodisk och ömsom hård rock med udda men fungerande användning av steel guitar.

Musiken har tydligen spelats över från vinyl och är nedladdningsbar någonstans, men bättre bild på omslaget än i länken ovan tycks inte finnas. 

Så här är en restaurerad version i 800x800 av mitt något slitna omslag från den tid alla blickar tillbaka mot när de vill åstadkomma något lyssningsbart.

Och nej, jag säljer inte min vinylkopia! Sällsyntare skiva än så här går knappt att hitta. Men njut av det för 70-talsrocken så typiska omslaget - ett stiliserat emblem. Andra som tillverkat egna logotyper: Hawkwind 1972, Roger McGuinn 1977 och Steve Miller Band samma år (den ståtliga, bevingade Pegaus-hästen).

torsdag 14 oktober 2010

Surreal Estate




Återbekantar mig med brittiska musikern John Foxx 70- och 80-tal och associerar plötsligt vidare till landsmännen Be-Bop Deluxe som tog avstamp från en del av David Bowies signaturer för några bombastiska album i "art-rock"-genren.

Deras sista och kanske aningen trötta album, "Drastic Plastic", kom och försvann 1978 utan att göra värst mycket väsen av sig. Larmet var överbedövande av en redan utlevad punkrock och den dominanta, energiska power-popen.

Den ambitiösa populärmusiken hade just imploderat och maximalt simplistisk pop dominerade nu totalt - precis som dagens ungar bara har Idol eller Idol att välja mellan. De som föddes in i 80-talspopen fattade aldrig att det var som en återgång till neandertalmänniskans nivå och att det låg storhet begravd bara några år tidigare.

Plötsligt inser jag på nytt vad jag hörde redan för 30+ år sedan - det här var inget band av rockande dussinidioter. Åtminstone hade ledaren Bill Nelson uppenbart filosofiska böjelser. En poetiskt lagd kommunikatör av tidlös insikt för unga popkonsumenter, fast hans röst, tyvärr, var alldeles för vek för rockformatet, arty eller rakt-på:

Here beneath our haunted moon,
In a room of green we disappear...
Invisible to all the world,
We practise sleeping,
Keeping time by nothing clear...

Surreal estate

Eller:

Beyond the final portal,
Behind the iron gates,
Our lady of illusion,
The guardian daimon waits...

New Precision

Citat 1: Själens syndafall ner i den sublunära sfären gör oss osynliga för världen - den verkliga världen bortom det vi kallar kosmos! Här på jorden praktiserar vi "sömn" och vår tidräkning baserar sig inte på något vi förstår...

Citat 2: Knepigt! Är det vår illusionens dam (moder Maya) som står som en slutlig portal/järndörr mellan oss själva och vårt bättre jag Översjälen eller vår vakande Daimon?

För han likställer väl inte illusionens dam med skyddsängeln?

(Textbladet säger "demon" men det är naturligtvis den klassiska "daimon" som avses.)


torsdag 30 september 2010

De frusna




"IT gjorde människan sämre, inte bättre." Det intrycket från ett tidigare inlägg bekräftas bara några dagar senare av DN:s rapport om en ny utveckling i musikvärlden. Folk rumsterar inte om längre på konserterna eftersom deras mobil-slash-kameror kostar för mycket. De har blivit kalla och stillastående livvakter till sina materiella investeringar, och lajvstämningen sjunker.

Tendensen fanns förr med. Alla har säkert haft en eller ett par prylmänniskor i bekantskapskretsen. En sort var de som lade stora pengar på systemkameror och sedan totalt slutade delta i umgänget. Som självpåtagna dokumentalister sprang de runt för att föreviga situationerna som andra skapade. Jag förmodar att de gick hem och i efterhand fantiserade via fotona. Om det liv de inte vågade delta i medan det pågick.

Teknik som ännu ett sätt att mörka social ofärdighet.

_____

Anmärkning. Bilden visar den enda legitima sättningen av brittiska "art-punk"-bandet Ultravox, lett av John Foxx. Den nyromantik som följde på den intressanta första upplagan går fetbort. Den dystopiske Foxx såg framtiden tydligt - "I want to be a machine" ironiserade han. Och nu vill folk det! Ultravox existerade 1977-78 punkt slut. 

Det är talande att gruppledaren för Ultravox Mk II, Midge Ure, fyllde ut kassan genom att skriva musik åt mjuksnuskföretaget Playboy. Ingen ryggrad, ingen filosofi. Bara ännu en som kapitaliserade på tidsandan.

Det är rätt fascinerande att en och annan visionär ändå hamnar i populärmusiken, men genom dessa få utsända missionärer har jag fått alla mina impulser till att söka vidare i t.ex. filosofi och religion. 

Det kan ha varit en märklig textrad som satt igång tankarna... Vem är det egentligen David Bowie möter i trappan i texten till "The Man Who Sold The World"?


Tillägg
Inlägget föranledde en liten studie av John Foxx födelsehimmel.


torsdag 19 augusti 2010

Ontologisk Ondska & biologins och filmbranschens distorsion

Obskyr och otroligt fascinerande är brittiske psykiatern Arthur Guirdham som efter 40 års arbete med psykiskt sjuka barn och vuxna 1972 skrev "Obsession" (se kort omnämnande med bild här)

Själv "psychic" (medialt öppen/synsk) förklarar läkaren via analyser av många fallberättelser med sorgligt drabbade småbarn - tyngda av tics, astmaattacker, migrän- och epilepsifall, besatta åsikter, tvångsmässiga beteenden och ständiga mardrömmar - att Ondska existerar.

Ondskan är en aktiv kraft i själva kosmos bygge. Ondskan har i alla tider samlat olika ansikten och manifestationsformer, vilka visar sig i våra mardrömmar som "klassiska skräckmotiv", motiv som människor sett i hundratusentals år före oss. Det låter som doktorn här ansluter sig till Jungs arketyplära och teori om det kollektivt omedvetna.

Mentalsjukdom är enligt Guirdhams förmenande en konsekvens av att människor förtränger sin andliga/psykiska sida. Här verkar han återigen ansluta sig till Carl-Gustav Jung som ju sade, "De gudar du vände ryggen till, har återvänt som din mentala sjukdom." Lustigt nog nämner han sällan Jung men har sin spets tydligt riktad mot Freud och Adler. Han är underförstått en jungian, men en "ockult" sådan.

I Jungs mening om att "vända gudarna ryggen" är västerlandet i vår tid en kultur som visar sinnesjukdomens symptom på demonisk besatthet. Djävulen är en kraft som är oerhört angelägen om att hålla mänskligheten mentalt låst, så att den inte börjar tänka "outside the box"!

För om och när själen övervinner jordgravitationen, då tappar Djävulen makten. Då kommer människor att byta intresseområden här på jorden. Då skulle en ny värld utan pengar och i full egolös kooperation framtona.

Det är den världen som tjuvar, som förespråkar fri nerladdningar oavsett upphovsrätt (se svenska PiratPartiet) på ett distorderat sätt redan anar. Men eftersom det ännu finns upphovsrättslagar gör de sig de facto skyldiga till brott - i vår tid.

Jag vill tillägga att deras själar dessutom är så smutsiga att de inte ser hela historien. De ser inte den nya "Vattumannens tidsålder" utan piratismen baserar sig på egoistiskt ha-begär och Djävulens effektiva kanalisering mot slaveri under ett ständigt tillflöde av sinnesintryck. Låga själar "torskar på jordelivet" och blir som narkomaner. De behöver en ny "fix" hela tiden.

Piraterna är därmed en misslyckad "övergångsform" (för att tala med Darwin) som kommer att dö ut. Morgondagens själar på jorden kommer att snygga till vår världsbild och ge en mer korrekt instruktion för de unga själarna om "vad livets mening är".

*****

Biologin är naturligtvis Djävulens duperade hantlangare, och det är roligt att se hur formuleringarna läggs från det här perspektivet:

A 48-million-year-old fossilised leaf has revealed the oldest known evidence of a macabre part of nature -- parasites taking control of their hosts to turn them into zombies.

Dr David P Hughes...studies parasites that can take over the minds of their hosts.
ScienceDaily

Man tänker på en biologistisk spin-off som Alien-filmerna.

Men man kan också tänka sig den med sin kropp identifierade människans religionshat. När en religiös mystiker som Paulus (Nya testamentet) säger, "Nu lever inte längre jag utan Kristus lever genom mig", då ser den egocentrerade människan en "alien invasion", besatthet.

Det vill säga, den egocentrerade, med sin kropp identifierade människan är så imbecill att hon inte fattar att hon redan är en radiostyrd "zombie". Det ego hon tror är hon själv är i själva verket Djävulens medvetande - de processer som naturvetenskapen inklusive biologin studerar.

Det här medvetandet är enbart riktat tillbaka in mot moder jord och det förklarar allt därutöver vara död, livlös materia. Aminosyror ute i rymden saknar liv och medvetande säger Djävulen genom sina språkrör, i hopp om att kunna fortsätta parasitera på den dumma mänskligheten många generationer än. (När den sista sovande människan vaknar, då frigörs Satan och vaknar själv upp till minnet av att han är Lucifer, en ljusängel.)

Det är inte konstigt att just biologer hatar religionen så mycket eftersom den berättar om att det finns ytterligare ett väsensled i människan för vilket kroppen och dagjaget bara är ett biologiskt substrat med vissa sinnesrelaterade funktioner!

Det finns med andra ord inga möjligheter att förmedla insikten av vad Översjälen eller Kristus är för slags medvetandetillstånd till en biologisk myra eftersom denna råkar i akut dödsskräck bara man nämner begreppet "Overlord"!

Eftersom människan är både kropp och själ uppstår här det intressanta valet som alla religioner alltid noterat: söker man döden eller livet? I identifikationen med kroppens fem sinnen har man valt en säker död. I de högre andliga skolorna arbetar t.ex. buddhistmunkar på att flytta tonvikten över på den andliga (eviga) kroppen. Man blir mer och mer Buddha själv. Eller som Paulus sade, att Kristus nu levde genom honom.

Det är bara ett perspektivskift, att bryta kretsloppet som löper från dödfött och till fortsatt död destinerat ego och byta "omloppsbana" till evigt andemedvetande. Inget av jordmänniskan går förlorad när man offrar den säkra vägen till total död, man har fortfarande sina fem sinnen i behåll, men man har också fått ett sjätte sinne att arbeta med!

*****

En fri tolkning av ALIEN-filmerna är att de (eller åtminstone ettan) berättade en korrumperad historia om den odödliga andesjälen som förvisso hoppar mellan värdkroppar och lever ett liv helt på sina egna villkor.

Men eftersom genren var skräck och inte metafysik berättas historien ur den Djävulska människokroppens perspektiv, så att alla filmälskare - rejält identifierade med sin dödsdömda konsumtionsapparat - kunde känna fruktan med samma dödsdömda konsumtionsapparat.

Filmbranschen och dess relation till de fem sinnen kan därför sägas vara Djävulens instrument för att skapa rundgång i människan. Till och med biologiska värdkroppens rädsla för att dö återanvänder Djävulen som "kick-faktor"! Gud, vilken narkos jorden är. Kroppens olika biokemiska system är så övertygande att det finns en hel vetenskap som inte längre kan tänka utanför lådan.

Men det finns några undantag t.o.m. i "Hollywood" från Djävulens spegelvändning av Sanningen. Kevin med det tagna efternamnet "Spacey" gjorde den desillusionerade familjefadern i "American Beauty", en film som slutade med hans död och där han som kroppslös ande/berättarröst introducerade filmen.

Där kan man tala om intelligent film som via själva berättarramen blottlägger Djävulens låtsastillvaro för de sovande själarna! En variant på den omskakande upptäckten i första delan av Matrix, fast betydligt mer subtilt utfört.

Att samme "Spacey" också deltog i filmen K-PAX är spännande! Den här skådisen är uppenbarligen en "far out" Kalifornien-flummare om inte mer! Här bloggade jag kort om hans horoskop.

söndag 21 februari 2010

onsdag 25 november 2009

Alltjämt på räls enligt Ödet

Vid förra ögonblicksbilden av Carolas livsöde enligt den medeltida kinesiska ödesmetoden Ho Lo Li Shu (Floderna Ho och Lo:s rationella talvärden) noterades att jubileumsåret 2008 kom av sig under just så usla prognoser som man kunde förvänta sig av Carolas egna medgivanden. Se den prognosen här (nytt fönster).

Jag måste säga att uppgiften om att Carolas julalbum säljer så bra i digital form i USA, kom som lite av en överraskning. Jag räknade ut även 2009 års omen. Och nu såg det mycket bättre ut.

Eftersom Carolas födelse leder till ett dubbelt födelseomen, en komplikation som kommer sig av att hon föddes just vid gränsen av en två timmar lång "kinesisk timme" och alltså står i "korsdraget" mellan två ödestyper, är det närmast hopplöst att ge entydiga prognoser. Men separat lät 2009 års symboliska varsel så här:

LIN - Storheten anländer på scenen. Succé.

Ominat innehåller en preciserande s.k. "linje":
Rättframt anländande bringar lycka.
[Alt. övers. Ett närmande som visar vördnad (inför dem man närmar sig) bringar lycka.]
Den kompletterande prognosen är

SUNG - Tvisten. En försiktig förlikning halvvägs bringar lycka, att hålla en hård linje straffar sig.

Den preciserande linjen spinner vidare på någon slags civilrättslig fråga eller förhandling som ockuperar Carola under året:
Ingen framgång i rätten. Att prompt återvända till Himmelens Rådslut (Guds vilja, Ödet) och bedyra sin fridfulla pålitlighet (bokst. "stadga") bringar lycka!

Det första ominat är alltigenom positivt. Ett initiativ framåt leder till ett enkelt maktövertagande av ett öppet och mottagligt fält. Ofta liknas temat LIN vid en kejsare som ger sig ut på Eriksgata för att vinna folkets gillande. Carola hittar sin publik 2009!

Det andra ominat är sönderslitet av en inre eller yttre konflikt. Systemet väljer att beskriva oenigheten som två parter inför en feodalherre (eller t.o.m. kejsaren). Parterna framlägger sin sak och domaren fattar beslut. Carola råds att inte gapa efter för mycket. Den preciserande linjen berättar att den rättsliga processen inte utföll till hennes fördel men tycks peka på att den tillhör det förgångna - skitåret 2008 med vittnesmål mot våldtäktsdömde Tito Beltran? Upplevde Carola det som ett "andligt nederlag" trots att hennes vittnesmål bidrog till att få operasångaren fälld? Kinaominat säger att Carola under 2009 hittar tillbaka till Guds vilja, och kommer att se lyckosamma bekräftelser på att hon åter är på rätt väg.

Jag noterar i Aftonbladets artikel att hon "gjort slut" med sitt gamla skivbolag, draken Universal, och bytt representant. Är det denna fråga som antyds i den andra förutsägelsen? Att det är rätt väg att lämna bolaget vars namn stinker av galen imperialism och önskan om världsherravälde - UNIVERSAL? Är Gud med dem som lämnar de multinationella jättarna? Är allas vår framtid det småskaliga? Kommer "2012" att knäcka världen som vi kände den? (Jag använder 2012 som symbol för ett paradigmskifte vi just nu är på väg in i.)

måndag 21 september 2009

Historielöshet



Ronnie Lane (1946-97)

Aftonbladet noterar att rockgruppen Faces ska återförenas men utan gamle förstesångaren Rod Stewart. Inte ett ord röjer att skribenten ens känner till att bandets egentliga hjärna och låtskrivare, Ronnie Lane, inte längre lever och att det Faces som nu ska återuppstå knappst är det som spelade in sina memorabla album. Leta upp Lanes musik med lilla folkbandet Slim Chance (tre album) - ljuvligt!




Här är Roddan under sin period som samtidig bandmedlem och soloartist på, ett av de roligaste och svartaste skivomslag jag känner till, "Never a Dull Moment" (bilden beskuren).

Det här var innan han tog steget över Atlanten och blev en blonderad jöns. (Klicka bilden för att se konsumistens frusterade ansiktsuttryck.)

torsdag 6 augusti 2009

Reggaenostalgi

Lite mer musiknostalgi eftersom det troligen var reggaemusikens religiösa och mystiska texter som bar en senkommen frukt när intresset för klassisk filosofi vaknade till liv för några år sedan...

AllMusic.com har flera mycket bra musikskribenter och på jakt efter info om producenten/sångaren Rupie Edwards från Jamaica hittade jag en beskrivning av just den låt som frälste mig för reggae. (Se även inlägget Härliga klantskallar - nytt fönster.)




När den dök upp trodde jag knappt mina öron - vilket freakigt sätt att lägga upp en produktion! Föga anade jag där i årskiftet 1974/75 att det var en hybrid mellan en ordinär låt med sångröst och en söndermixad "dubversion". Idag är reggae en etablerad genre och alla kan dess manér. Men då...

"Ire Feelings (Skanga)" med Rupie Edwards beseglade mitt musikaliska öde för de kommande sju åren. (Alltid detta sjutal...) Någonstans 1982 gav jag upp, Marley var död och trenden mot tråkig dancehall med nya, tekniskt mediokra sångare var uppenbar. Jamaicanerna själv verkar inte ha märkt hur mycket sämre deras musik blev, kompositionsmässigt och artistiskt...


One-rhythm albums, on which a number of singers and DJs take turns singing and toasting over the same instrumental track, are a staple of dancehall reggae and a favorite of economy-minded producers. In 1970 they were less common, but once in a while a rhythm would come along that was just too powerful for one song alone. The groove that powered Rupie Edwards' "Ire Feelings" was one of those.

Composed of a springy lead guitar lick, a very spare bass line, and an elastic rocksteady rhythm guitar part, it's a slow, sweet groove that defies you to sit still. The rhythm was actually originally used on Johnnie Clarke's magnificent "Everyday Wandering," but Edwards' version, with its strange "skenga skenga" chorus and more stripped-down instrumentation, was the bigger hit.

After its success as a single, it appeared on a one-rhythm album titled Ire Feelings: Chapter and Version along with "Everyday Wandering and other realizations of the tune by such artists as Jah Woosh and Joy White, not to mention a healthy number of dub versions. That lead guitar lick and the "skenga skenga" eventually entered the common language and would be plundered repeatedly; in one notable example, the latter element would show up 15 years later as part of "Ten Long Years" by Beats International (aka Norman Cook, who would later record as Fatboy Slim). "Ire Feelings" deserves its status as one of reggae's most enduring rhythms.

Till de välunderrättade skribenterna på AllMusic.com hör tyvärr inte reggaespecialisten Jo-Anne Greene. Hon tillhör uppenbarligen en senare generation som inte var med under reggaens magiska år, då allt gjordes för första gången. Det haglar av anakronismer i alla hennes texter, och hon extrapolerar friskt från låtlistan till "one riddim"-albumet "Ire Feelings, Chapter & Version". Men den musikhistoria hon tycker sig se, stämmer inte.

It all began with a musing number by teen wannabe Johnny Clarke, and "Everyday Wondering" finally turned the young singer's daydreams of success into reality. The song launched Clarke to stardom, and its riddim would rocket producer Rupie Edwards to equal glory. Edwards would take the airy, dreamy backing of his studio band, Rupie's All Stars ... and punch it up, strip it down, and dub it out. Then he added his own new romantic lyrics to the mix, backed by his insistent "skangas."

AllMusic

Den korrekta versionen är att Johnny Clarke bara fick en mindre lokal framgång med sin komposition (1972) och att han redan gått vidare till producenten Bunny Lee när Rupie kom på idén att omarbeta originalet. Gång på gång i intervjuer genom åren uttryckte Johnny Clarke sin förbittring över att ha blivit blåst på ersättning från sin forne producent.



Johnny Clarke, alias Johnnie Clark(e)
alias Jonnie Clarke cirka 1977


Jo-Anne Greene har mer rätt - men inte helt - när hon påstår att "Ire Feelings" katapultade Rupie själv in i kändisskapet. Sanningen är dock att han under många år givit ut egna singlar som åtnjöt popularitet både på Jamaica och i England. Som producent hade han därtill producerat ett antal massiva hitlåtar, men återigen bara för reggaekonsumenterna. "Ire Feelings" var hans enda stora crossover-hit som nådde topp 10 på brittiska poplistan.

måndag 3 augusti 2009

Marley och publikrekordet på Grönan

Bob Marley-nostalgi del I

Nya popfenomenet Lady Gaga närmade sig enligt SvD Bob Marleys publikrekord på 32.000 från 1980. Aftonbladets referens till första spelningen från 1976 är bara pissdålig research...

Men uppenbarligen sviker också mig minnet - trots några gulnade pappersklipp från den tiden. För som jag mindes det, spelade Marley Stockholm tre år i rad och knäckte först Paul McCartneys gamla publikrekord och sedan sitt eget rekord året därpå. Eller också knäckte han ex-beatlen redan vid första framträdandet. Minns inte...

Det första och andra klippet (inte daterade) verkar stamma från hans första konsert på Grönan 1976 då han promotade sin numera klassiska "Rastaman Vibration". Fotot från konserten antyder att den stora Haile Selassie-brokaden ännu inte fanns med som scenrekvisita, vilket är som jag minns det.

Nästa klipp är från DN (här är förstasidans blänkare). Tror jag i vilket fall. Och det bör vara från 1977... Då var det 15.000 som såg honom. Tydligen spelade han i Göteborg också, och DN recenserade den spelningen med. Notera samma scenkläder och draperi i bakgrunden på alla fotografier!

Missa heller inte den överlägsna svenskattityden i någon av recensionerna. Hallaluja så mycket bättre vi sekulära svenskar är, än det där underliga sektspektaklet Marley... Saker och ting går igen.

Men sen är frågan vad som hände därefter? Spelade Marley också 78 och 79 på Gröna Lund innan han drog 32.000 1980 och senare samma år kollapsade i USA (och hans obotliga cancer i hjärnan upptäcktes)?

Så många år på raken har jag inget minne av fast jag var slavisk anhängare till reggaemusik vid den tiden...

Vad jag minns är att Peter Tosh året efter Marleys sista inte lyckades skapa samma stämning på Grönan. Inte heller Black Uhuru som påföljande års reggaeattraktion på nöjesfältet kunde matcha "reggaekungen" - en titel de osjälvständiga svenska journalisterna stal direkt från brittisk press. Inget nytt under solen...

Med Uhurus då ännu rätt aktuella "I got a stalk of sensimilla growing in my backyard" (skivan kom våren 1980) började medierna återigen gapa och moralisera om marijuanan, som under senare år visat sig vara cancerhämmande - exakt som rastarörelsen på Jamaica alltid sagt! (Läkemedelsindustrin håller just i detta ögonblick på att produktifiera cannabisen.)

Den jamaicanska folkmedicinen visar här att folktro många gånger kapslar in sanningar och insikter! Kommer för övrigt inte hela piller- och medicinindustrin ur upptäckter om naturen? Ibland tenderar människan att snurra iväg i sina egna tankekonstruktioner och glömmer att checka mot verkligheten.


*****

Tillägg 090905: Jag hatar när minnet sviker, och sökte lite på nätet. På svenska sidor råder total minnesförlust (publiken de här åren rökte väl på för mycket...) men en Uppsalasajt minns 1978 som ett spelår.

Och det stämmer, men där svenska Wikipedia oprecist talar om tre spelningar i Stockholm och en i Göteborg i slutet av 70-talet, har den engelska upplagan t.o.m. kompletta turnéscheman för Marleys promotion av sina senare skivor!

Före sin sista spelning i livet på Gröna Lund 1980 där han satte sitt superrekord (som gjorde nöjesparken så skrajsen att de sedan för all framtid begränsade maxinsläppet), promotade han det svaga studioalbumet Kaya 1978 (överblivna rester från Exodus-skivan 1977). Det året ställdes en spelning i Göteborg in.

Året 1977 spelade Marley enbart Scandiavium Göteborg för sin Exodus-turné - just som DN-klippet här ovan är daterat. Därmed hade jag fel om det andra DN-klippet om Stockholmsspelningen - det rör helt klart 1978-spelningen på Gröna Lund.

1976-klippet är korrekt. Tre spelningar i huvudstaden alltså och det betyder att Peter Tosh stod och fånade sig med karateposer på Grönans stora scen sommaren 1981 och Black Uhuru ersatte honom 1982. Såja.



*****


Bob Marley-nostalgi del II

Medan svenska folket ännu allsjöng bobbans "No Woman No Cry" - som släppts som en singel från liveskivan från 1975 - smög skivbolaget ut uppföljaren med minimalt väsen.

Här levererade Marley en på tok för udda och okommersiell låt för att Island Records skulle våga slösa pengar på reklam: rastareligionens svar på tidningsnyheterna att Etiopiens kejsare Haile Selassie dött i husarrest efter en militärkupp. Fatta ämnesvalet för primärmarknaden, det sekulära Västeuropa!

The truth is an offence but not a sin
Is he who laughs last, children, is he who wins
It’s a foolish dog bark at a flying bird
One sheep who must learn, children, to respect the shepherd

Jah live children, yeah
Jah Jah live children, yeah
Jah live children, yeah
Jah Jah live children, yeah

Singeln dök upp i januari eller februari 1976 och för den som var med då men missade den (kom inte med på följande album), så såg A- och B-sidan ut så här. Själva musiken finns säkert på något samlingsalbum eller på youTube för dem som slutat köpa musik helt och hållet...






Baksidan är en rå och spartansk dubmix av mästaren Lee 'The Upsetter' Perry, där det enda vokala är Perry själv som sjunger ungefär samma refräng som på A-sidan.

Producenten låter faktiskt smått sinnessjuk! De följande åren skulle han också börja odla det renomméet som kulminerade i att han totalförstörde sin egen studio, runt 1980.


Notera den fejkade låtskrivarcredden "Hugh Peart", troligen ännu ett av Lee Perrys svårbegripliga hyss.

"Jah Live" är perfekt underproducerad för att låta det djupt spirituella budskapet gå fram: bara dumma hundar, som inte ser att själen flyger fritt likt fågeln, väsnas om kejsarens så kallade död. Men en rastaman tror inte på döden, han vet att själen existerar.

Fem år senare var det dags för Marley att själv byta dimension, och vid hans bortgång grävde klassiska reggaeetiketten Trojan djupt i lådorna och lyckades hitta två outgivna låtar från cirka 1970. Båda smärtsamt vackra och inte så lite sorgliga, givet tidpunkten.

The lips of the righteous teach many
But fools die for want of WISDOM.
The rich man's wealth is in his city.
Do you hear? Do you hear? Can you understand?




lördag 1 augusti 2009

Från solkiga färger till rena

(Inlägget har ändrats och utvidgats sedan publiceringen den 1 augusti.)


Före vaktombytet. Människor som såg sig som kött och
missbrukade åtminstone hälften av regnbågens färger.



Newsmill har idag publicerat en artikel där jag söker tydliggöra den puritanska, gammaltestamentliga heteronorm som driver många av dagens reggaeartister.

Detta sedan en homosexuell blogg i SvD missrepresenterat en artist, Buju Banton, och framställt honom som om han våldfört sig på homosexuella trots att han friades på alla punkter. Detta är lågt, detta är att slå under bältet (men kanske är där bögar trivs bäst).

SvD-bloggaren tycks ha hämtat sin mesta ammunition mot Jamaicas artister från den homosexuella aktivisten Peter Tatchell, vars aktiviteter själva kritiserats. Men det är förväntat i infekterade sammanhang där varje medel söks för att legitimera den egna saken.

Likväl måste det medges att de verbala attackerna från de jamaicanska företrädarna för andlig, mental och fysisk renlevnad understundom är svåra att få grepp om. Som jag påminner om i Newsmill-artikeln är reggaens bildspråk inspirerat av Bibelns svavelosande formuleringar och bygger på trohet mot en världsbild som menar att mening är inbyggd i själva skapelsen.

Som bekant vägrar västerlandets vetenskap att diskutera eventuell inbyggd mening i världen eftersom dess program bara handlar om att "mäta" materian.

Från detta har väst fallit in i den ogrundade föreställningen att livet saknar inneboende mening - och att det står var och en fritt fram att skapa sina egna normer (iakttagande en del minimiregler övertagna från det judisk-kristna kulturarvet). I själva verket är det västerlänningarnas egen attityd som mörkar meningen och som gör att de inte kan läsa livets signaler fastän deras ögon är öppna.

Meningen ges dock inte via materialistisk vetenskap utan via psyket eller själen - en nivå människan, till skillnad från djuren, därtill fått gåvan att reflektera över. Kinas kultur systematiserade för över 3.000 år sedan livets mening (tao) i Förvandlingarnas bok, ett remarkabelt och komplext verk som inspirerat västerländska tänkare ända sedan jesuitpräster förde hem manuskriptet till Europa på 1600-talet.

Inte minst rördes
universalgeniet och integralkalkylens upptäckare (med Newton) Friedrich von Leibniz av detta uttryck för den kinesiska storheten och gav honom inspirationen att fullborda det binära talsystemet sedan han insett att kineserna redan kände till det.

Det finns således andra kulturer som till skillnad från västerlandet upptäckt att det löper en morallag genom universum, enligt vilken alla beteenden inte är likvärdiga!




Efter vaktombytet: Inom rastafari vajar en ny flagga och
demonstrerar stolt den återupprättade respekten
för Guds eviga lagar. Eller som rastas skulle säga:

"Lejonet av Juda har brutit igenom till seger
över den lägre, animala själen."



En gay som inte vågat sig in i lejonkulan för ett resonemang med de religiösa saknar förstås kunskaper om HUR det religiösa språket används och vad som faktiskt åsyftas.

Det medges att ateister saknar så mycket grundkunskaper, att en dialog mellan ytterligheterna nästan inte är möjlig. I perspektiv av västerlandets ryggradslösa hedonism - illustrerad av dess främsta ideologiska banförare som ateisten och kvinnojägaren Bertrand Russell och homosexuella barnmisshandlaren Ludwig Wittgenstein - är det naturligtvis fritt fram för hur otyglade böjelser som helst att vinna legitimitet.

Några ord från Platons "Symposiet", som jag f.n. läser, anmäler sig i exakt rätt ögonblick! Pausanias avger sin syn på kärleken:

Den allmänneliga Afrodites kärlek är nu sannerligen vardaglig. [Dessförinnan har noterats att det också existerar en himmelsk Afrodite.] Som sådan slår han (Eros) till varhelst han ser sin chans. Det här är förstås den kärlek de vulgära upplever, de som attraheras av såväl kvinnor som unga män, av kroppen mer än av själen, av de mest ointelligenta människorna eftersom allt de (vulgära) är intresserade av är att fullborda sina sexuella handlingar.1

Symposium 181b

Det finns ingen mening kvar i västerlandet, vart ego måste hitta på sin egen! Gaylobbyn kämpar i dessa tider hårt för att få leva lika degraderat som den heteronormativa gruppen fått göra utan att någon hutat åt dem.


Ett exempel på språkförbistringen: "Murder" i de anti-gay jamaicanska låttexterna verkar av de vekhjärtade homosexuella bokstavligen tas som dödshot. SvD:s gaybloggare nämner "30 mord på homosexuella" på Jamaica men knystar förstås inte om att hela ön är inne i ett av sina periodiska upplösningstillstånd, där inte minst polis skjuter ner vem som helst vid minsta provokation! Se DN, juli i år.

Men begreppet "murder" i låttexterna är ett kraftord och används i bemärkelsen "med eftertryck", "stenhårt" etc. Öns getton och alla vapen som där florerar har förstås bidragit till en våldsestetik. Ett liv är inte lika mycket värt under svåra förhållanden - om den saken omvittnade den kinesiska visdomsboken Tao Tê Ching för över 2.000 år sedan. Här ett skivomslag från 1982 som ger en idé om vad jag talar om.



"Dubmixad i mördarstil"



Det länder inte gaylobbyn någon heder att mörka det faktum att reggaetexterna är fyllda av språkliga figurer. Som bäst omvittnar det en låg intelligens att läsa dem på bokstavsnivån.


*****


Den eldsprutande artisten/profeten Sizzla, nämnd i Newsmill-artikeln, tycks för övrigt ha backat ur överenskommelsen från 2007 om att mildra språkbruket i texterna. Detta tydligen efter fulspel från homosexuella. Samtidigt återkopplar det här till det nyss sagda. Missar artisterna själva att deras ordval kan bli så extrema att bokstavstolkningar är fullt förståliga?

Via en låttext låter här Sizzla publiken återigen få veta att han i bibliska termer ser homosexualiteten som ett avfall från Guds rättesnören. I "Nah apologize" nämner han portandet från spelningarna i England 2004.

"Jag, be om ursäkt för vad? Det är bögarna som är skyldiga Gud en ursäkt":

Nah apologize
Intro

[Knocking on a door]

Bredba: Yo Dadda...
Dadda!...Dadda!
Sizzla: Yow,who dat?
Bredba: Me man,Bredba. Yuh no see wha' dem put inna de paper? Dem talk 'bout
say fi apologize to batty-boy. Apologhize fuh wha'? Dem fi apologize to Jah!
Gunshot dem fi get!

Now this is an anthem!

Blaze up de fire, push up your hands dem
Big up de lioness with de lion dem
Aha...fire bu'n!
Ah me say Holy Emanuel I, King Selassie I,Jah! Ras Tafari
It is good to give thanks unto The Most High,King Selassie I,and sing praise
unto his name,Most High Jah!

Ras Tafari just throw forth his love and kindness in the morning and the faithfulness
every night,upon an instrument of ten strings! alright,take it to dem,King.
Beautiful people,Kalonji love yuh(((honour thy mothers and thy fathers)))...
but here's the judgement! (((alright!)))

Rastaman don't apologize to no batty-boy
If yuh dis' King Selassie I, mih gunshot yuh boy
Gimme de whole ah de girls dem 'cause ah dem have de joy
Inna de lake of fire me dash yuh boy

Och så följer ytterligare mängder av rappad text som kan hittas på nätet...

Detta är onekligen en extrem rapptext. Ger en ny mening åt termen "i affekt". Eller kanske rättare, "helig vrede".

Se även min korta astrologiska analys av Sizzlas födelse (nytt fönster, ursprungligen en del av detta inlägg). Hans födelsehoroskop är remarkabelt i termer av religiös böjelse och (över)energi, och illustrerar perfekt det han blivit känd för.

Se även det här (engelskspråkiga) inlägget om kontroverserna kring Sizzla (rätt neutralt).


_____

1. Texter från gamla kulturer är svåra att placera i en ny tid och miljö. I det som följer nämner Pausanias "ren kärlek" från den högre Afrodite och talar då om om äldre mäns band till yngre män. Men detta är alltså inte den förfallna homosexuella och köttsliga kärlek som sorterar under den jordiska Afrodite, och som dyrkats under Pride-veckan.

I vårt språkbruk fattas den kanske bättre som den "faderliga kärlekens och omsorgens känsla med de yngre" - en ansvar för utbildningen av nästa generation ligger inbakad i den himmelska Venus kärlek.

Lite senare i Symposiet är det Aristofanes tur att beskriva den berömda (och underliga) myten om de ursprungliga tre människotyperna, andrygynen, mannen och kvinnan vilka alla var "dubbelsidiga". Efter att de klyvts i två delar (av gudarna) resulterade åtgärden (för att få dem att bullra och bråka mindre) i straighta män och kvinnor, homosexuella män samt lesbiska kvinnor, allt beroende på vilken av de tre urtyperna de stammade från.





Tillägg 090802.

Morgonnyheterna på radion berättar en pistolbeväpnad man skjutit ner två homosexuella i den stad i Isarel, Tel Aviv, där den sexuella libertinismen frodas - till skillnad från det striktare Jerusalem. Se BBC eller SvD.

Anhängare av Carl Jungs analytiska djuppsykologi skulle här kunna tala om fenomenet synkronicitet, apropå den lilla diskussion jag igår förde om esteticerat våld och ordet "murder" här ovan.

Sammanträffandet går ännu lite djupare eftersom jag nämnde på Newsmill att de militant anti-gay på Jamaica via rastafarirörelsen associerat sig med judarna och förde på tal Bibelns Sodom och Gomorra - paradigmatiska modeller för "fallna" städer, likt Tel Aviv! Jag återvände till den jamaicansk-judiska kopplingen här ovan genom illustrationen av den rastafarianska symbolen Lejonet av Juda.

Så frågan på en djupare nivå blir förstås: har blotta skrivandet av dessa två texter, vilka naturligtvis genast globalt blir tillgängliga via VÄRLDSSJÄLEN, "läckt in" i en israelisk vettvilling som bokstavligen realiserar den nypublicerade "dataströmmen" i Världsjälen, där "judenhet", "handeldvapen", "murder" och "anti-gay" kombinerades? Verkade kort och gott mitt skrivande som en trigger?

Som ett gammalt talesätt säger: "Frestelser må väl komma, men ve den människa som gör sig till agent för dem." Här skedde detta och någon i Israel förstod inte rörelserna i sitt inre utan transponerade - literaliserade - en diskurs han hörde djup i sin individuella själ.

Detta skulle kunna vara en illustration av hur demonbesättelse går till! "Tankar är ting" och förvirrade människor kan inte hantera tankar utan blir hanterade av dem! Och detta är exakt min teori om vad som förorsakar homosexualitet till att börja med!

Vad säger i så fall synkroniciteten om vilket läger som har "rätt"? För om vi här har ett exempel på Världssjälens existens, och att det som genereras på ett ställe genast kan manifesteras på ett annat, hur illa ute är då inte den utagerade homosexualiteten?

På det djupaste planet skulle synkroniciteten demonstrera att en psykisk realitet existerar bortom den individuella hjärnan (som alltså är mer av en radiomottagare än skapare av medvetandet). Det är just denna andliga verklighet den homosexuella i likhet med folkflertalet i ett sekulärt samhälle inte tar på allvar! Detta är den sekulära människans synd, det är här hon "missat målet" med sitt liv.

I andra inlägg på denna blogg etiketterade "gender" argumenterar jag för att kunskapen om själavandringen skulle kunna bota den homofila läggningen eftersom frågan egentligen är mycket enkel: "Känn dig själv" - och vet vem du egentligen är genom dina mångfaldiga uppträdanden här på jorden.

Den kunskapen löser effektivt upp märkliga beteendemönster som själen kan ha lidit av i århundraden! Jag har själv i detta liv löst flera knutar som legat i långbänk (dock inga gayproblem) genom att ta teorin på allvar och verkligen inåt ställa frågan "Varför?"

Risken är emellertid att svaret på frågan "Varför är jag gay?" är alltför chockerande, så det är viktigt att bottna i en positiv religiös tro innan man lyfter på locket till sitt inre! Mentalt instabila ska överhuvudtaget inte försöka meditera. Psykos kan resultera. Se vidare inlägget Yoga - vem tror du att du maximerar?



Krishna fördjupar sig i
allt han varit och är.



lördag 25 juli 2009

Anna Ternheim: större än Sverige

"Till vänner skriver jag brev på papper. Jag är väldigt analog av mig och emailar inte så mycket, man lär känna folk än bättre genom att skriva brev, mot att träffas och fika."

Sagt av Anna Ternheim i kort intervju i Aftonbladet.

Insiktsfullt, och en påminnelse om hur Sverige - landet som gick före övriga världen med it-samhället - på bara några år blev en dypöl av nätmobbande, anonyma och panikslaget rädda människor. Rädda för Islam, rädda för Myndigheterna och Lagstiftarna, rädda för allt (och därmed allmänt fientliga). Och allra mest: rädda för sitt eget inre - ett landskap de aldrig ens riktat blicken mot.

Anna Ternheim vet att den som skriver visar - och utvecklar! - sin själ på ett helt annat sätt än den som bara producerar knappheter via dummifieringens system.

System som twitter eller sms. System som reducerar oss till praktiska ärenderobotar. Nästa generation svenskar kommer troligen att rösta fram gps-chips att opereras in direkt efter förlossningen. Chippen ger ifrån sig periodiska positionsbestämmelser. Så kan vi avlasta oss åtminstone den manuella bördan.

Sen när lade vi oss till med allt detta onödiga kommunicerande? Beep-beep - jag messar om vad som helst. Bara för att bevisa att jag existerar.

När jag växte upp tittade människor på varandra i staden. Nu går alla och tittar ner i sina mobiler. De ser ut som slavar i mina ögon med sina sänkta blickar. Undermänniskor som bär bördor. Ofria varelser som köper sig pseudofrihet från det stora telekombolaget. Människor som givit upp en värdighet de ändå inte visste vad de skulle göra med.

Svensken: en planeringskalender av kött och blod. Perfekta formella lösningar man inget innehåll att fylla dem med! Skinner och han med de där hundarna och deras betingade reflexer skulle älska det här landet. Allt går på räls. Planmässigt. Nazidoft...

Har jag blivit för gammal? Nej, för Ternheim ger hopp om att en och annan svensk faktiskt växer upp, trots tidsandan.

söndag 12 juli 2009

Dröminnehåll styrs av geomagnetism?

Sambandet mellan allt i universum kallade de gamla grekiska fatalisterna "sympatheia" - drar någon i en tråd någonstans påverkas allt annat i sympatisvängningar.

Nu har en ung man i Australien antecknat drömmar i många år och sedan bestämt sig för att se om de korrelerat med lokala variationer i det geomagnetiska fältet. Och se, det gjorde de! Ju lägre geomagnetisk aktivitet, desto mer "orealistiska" drömmar.


Vad artikeln i NewScientist (nytt fönster) överhuvudtaget inte gör, är att dra psykologiska växlar på fenomenet. Många av oss som sedan Platon eller åtminstone Berkeley eller Kant vet att hela tillvaron enbart är en själens föreställning, bör se symboliken i resultatet.

Med hög geomagnetism tycks drömmaren ha varit bunden till sitt lägre medvetande och drömt "vardagsrealistiska" drömscener. Men de dagar moder jord - den förskräckliga Mater Materia som bojar vårt medvetande och binder en del av oss så lågt som till djurens medvetandenivå - de dagar jorden hållit sig lugn, har den "elektromagnetiska" själen kunnat lämna simplismen och måla sina drömverk på högre nivåer, introducera absurdism, symbolik och paradox. Som gudsavataren Krishna säger i den indiska filosofin: "Det kryptiska ordet är Mig kärt."

Själen har verkat ur en mindre jordbunden och därmed mer gudalik, skapande nivå dagarna då "kvinnan Gaia har tigit still". Men allt detta hände bara i den unge forskarens inre föreställningsvärld - hans resultat är helt frukten av det Platon kallade den styrande arketypvärlden.

Luktar det inte lite misstänkt att han just kom på tanken att koppla drömmarna till geomagnetism? Var hela experimentet och fyndet helt enkelt resultatet av en grandios föreställning som redan från början föresvävade honom i hans själ? Är all vetenskaplig "sanning" av samma art? Ja, enligt den filosofiska idealismen är den det.


Nej, vetenskapen och den filosofiska idealismen är inte till något stöd för diskbänksrealistiska feminister och manliga eko-vänner. Man kan påminna sig Jesus hyllning till sin favoritlärjunge - en kvinna! - för att hon, ex-horan Maria Magdalena gjort "det dubbla jobbet" och inte bara offrat sin identifikation med kvinnokroppen utan också givit sig ut på jakt efter det högre medvetandetillstånd ("Himmelriket") som Jesus lärde ut om till den som ville lyssna. (Se Thomasevangeliet, Marias Magdalas evangelium - båda bannlysta av kyrkan i senantiken.)

Det finns tydligen tecken som tyder på att manliga och kvinnliga kroppar reagerar olika på elektromagnetism, och som skulle kunna innebära att kvinnor mer än män är fångar i Mater Materias triviala realism. Kanske man kan knyta detta till påståendet (som jag inte vet om det gäller längre), att kvinnans genetiska uppsättning är "stabilare" än mannens.



Reggaesångare med insikt i
könens ontologiska skillnader?


Jag gillade aldrig reggaesångaren Gregory Isaacs textrad mot kvinnovåld från klassiska albumet Night Nurse (1982), där han förmanade sina bröder till mildhet eftersom "döttrarna tar lite längre tid på sig att fatta Fadern (Gud)". Jag tyckte argumentet sög när jag var ung. Men kanske hade han mer rätt än man först kunde tro till följd av hans macho rastafari-kontext...

Djupgående skillnader i den manliga och kvinnliga kroppens "elektriska ledningsdragning" skulle vara den sista spiken i kistan för den svenska socialdemokratiska eller socialrealistiska "jämlikhetsmodellen" - denna "one size fits all"-tanke som tycks mer och mer naiv ju längre vetenskapen fortskrider.

måndag 29 juni 2009

Utvidgad uppenbarelse för västcivilisationens mentala veklingar

The music is somber almost to the point of humorlessness, and the lyrics will precipitate the rolling of eyes among some listeners, but this is '90s psychedelia at its finest.


Stewart Mason, AllMusic.com

Inte bara är
Soundtracks of our Lives andra album deras odiskutabla mästerverk så här långt, ett större finger åt den egna kulturkretsen än som ges i skivtiteln - i ungefärlig svensk översättning i rubriken - är svårt att föreställa sig. "Herren Jehovas soluppgång", som en låt säger - ingen kan se Gud och sedan leva vidare på sitt gamla förfallna vis.

Sedan den indiska astrologin uppenbarats för mig via två distinkta drömmar (2006 och 2007), har det varit ett oförställt nöje att beräkna födelsedagen på varje offentlig person och se vad som resulterar.

TSOOL:s andra albumtitel synes ligga sammanfattad i horoskopet för Ebbot Lundberg, som (ursäkta övriga bandmedlemmar) jag uppfattat som den drivande konstnärliga kraften i bandet.



Ebbots födelsedag enligt
den sideriska zodiaken


Indisk astrologi har en "less is more"-attityd till frågan om kommunikation eller "Communion" mellan planeterna. Aspekttyperna är få och ingen planet (eller gud) kan bilda alla aspekter.


Till exempel är Jupiter (Zeus, eller på sanskrit, Guru, "läraren") ensam om att kasta sin välvilliga blick mot tecknet 120° längre fram i zodiaken och sedan ännu en blick 240° framåt (vilket under vissa omständigheter resulterar i en magisk triangel över hela himmelen - se Platon för den geometriska figurens unika särställning).

Det förvånar mig inte alls att hitta Jupiter i det Jordtecken, Oxen, som har så mycket med oralitet och musik att göra och se hur välviljans och framgångens herre kastar sitt långa öga mot konsternas Venus som befinner sig i den mest stilmedvetna av alla tecken, Stenbocken.

Konservativa Stenbocken behärskas av tidens herre Saturnus (Kronos, eller på sanskrit, Shani, "den långsamme"), och det är inte så märkligt att Ebbots musikaliska preferenser går bakåt i tiden och att TSOOL från första början har beskrivits som ett band som kan ta material ur det förflutna och få det att upplevas relevant i dag.

Utan den här lysande aspekten mellan astrologins två naturligt goda planeter hade dagen för Ebbots födelse enbart varit dysfunktionell, och utan någon artistisk kanal för att uttrycka eländet.

Och det är nu vi kommer till frågan om västcivilisationens mentala veklingar, dvs den totalt övervägande majoriteten om man ska tänka sig en konsekvens i Ebbots och TSOOL:s vision (vilket man alltid ska när Saturnus är förhärskande).

Veklingarna har avbildats på tydligast tänkbara sätt på senaste albumet "Communion" i formen av en serie foton på västerländska konsumister med fixade vita tänder och påklistrade leenden i sin docksskåpsliknande, köpta tillvaro, åren innan Herren Jehovas soluppgång dagades.



Ebbots födelse inföll i det gruppsociala tecknet Vattumannen enligt den sideriska zodiaken. Dess aspekt av kollektivitet framgår inte tydligt av symbolen av människan som bär ett vattenkrus, men kan härledas genom att motpolen, Lejonet, representerar distinkt individualitet, och i sociala kategorier, konungen.

Alla zodiakens 12 tecken kompletteras av sin motpol, och den logiska slutsatsen är att Vattumannen symboliserar undersåtarna, folket som bär bördor och hämtar sitt vatten från brunnen.


Sveriges nationalhoroskop (nytt fönster) visar att vi är ett Vattuman-land, om någon nu undrat varifrån vår jantelag och den socialdemokratiska enhetsskolan som sökt framtvinga identiskt liktänkande och uniforma medborgare kommer. Vårt land agerar ut det kosmiska program som folkmentalitetens tecken står för. Vårt land som en liten tanke i Världssjälens ogripbart komplexa medvetande!

"Folkmentalitet" - notera att vårt nationaltecken tillhör Luftelementet (trots att vatten figurerar i namnet) och dess härskare är Saturnus, den långsamma men organisatoriska och samlade.

Jag vill påstå att det är därför vi hittar så enastående folkkära artister just i Vattumannens tecken. De utstrålar något som resonerar med den svenska anden. Svensken, utomlands känd som aningen inåtvänd och kanske lite trög och tråkig - men vänlig - är saturniska kvaliteter. Ja, det vänliga kommer inte från Saturnus utan från Luftelementet, som alltid tillför humanitet eftersom det dock kommunicerar med andra.

(Vill man gå djupare i nationalhoroskopet ligger vänligheten kanske snarare i ascendenttecknet Vågen, den "persona" eller yttre rollmask som landet visar upp. Vågen är ett vänligt tecken - kommunicerande Luft igen - och inte så lite orienterat mot jämlikhet via dess härskare, balansplaneten Venus.)


Ta, innan vi återvänder till Vattumannen Ebbot t.ex. Thomas Ledin, född i Vattumannen under nymånen - så att vi finner både Solen och Månen tillsammans för dubbel betoning. Även den framgångshungrande norra månnoden Rahu samt kommunikatören Merkurius ligger i Vattumannen för en riktigt kraftfullt typfall av Vattumannen av den "folkliga människan".

Ledin har f.ö. som Ebbot också Venus i Stenbocken (dock utan särskilt stöd från överguden Jupiter), vilket kan antyda att han inte är särskilt "nu" eller "leading edge" när det gäller sin musik. Den saturniskt färgade människan lutar sig som sagt tillbaka i tiden för att hitta sin identitet. Ledin-fraser som "I natt vill jag leva..." uttrycker i skenet av detta mest en fåfänglig önskedröm.

Saturnus är för långsam för nuet, den hinner inte leva eftersom den processar en hel mansålders intryck i huvudet varenda gång den krävs på en reaktion. Stunden går den ofta förbi. Sådan är också den svenska folksjälen. Detta är det vemod det ibland talas om. Det kommer från en "lindrig" Saturnus (som i dess akuta tillstånd är rent depressiv).



Bland yngre programledare har jag noterat hur Gry Forssell verkligen etablerat sig som en självklar fixstjärna. Vattuman igen (och Venus tillsammans med lyckobringaren Jupiter i "gammalmodiga" Stenbocken - hennes dragningskraft funkar på alla åldrar). Om jag inte har helt fel började hon bygga sin folkliga profil genom att dra land och rike runt med någon musikprogram för ungarna. Venus och Jupiter såg vi alltså även kombinerade hos musikern Ebbot Lundberg (och i hans fall också inflätade med den hungrande demonen Rahu, vilken även Ledin hade känningar av).



Och om någon fortfarande tvivlar på att svenska folket, detta kollektiva Vattuman-medvetande, väljer sig självt via sina favoriter: Lill-Babs Svensson är givetvis också född i Vattumannen!


Och hon har likt Gry Jupiter (framgång) i gammalmodiga och alls inte värst trendiga Stenbocken. För att ytterligare understryka att vi talar tradition har Lill-Babs också sinnelaget (Månen) i jordbruna och musikaliska tecknet Oxen.

Men notera finliret: Lill-Babs fartiga och klämkäcka stil skiljer sig mycket från Ledins, som jag ibland tyckt varit tillkämpad när det krävts energi. Han och Lill-Babs har helt olika krigsplaneter - Lill-Babs i den furiöst utagerande (och enormt personliga/jag-centrerade) Väduren. Ledin har en mycket coolare och mer avvaktande grundton: Mars i motsatta balanstecknet Vågen!

Uppenbarligen slår blodplaneten igenom en hel del i personligheten. Själv född med Ledins placering brukade få huvudvärk av en bekant som bluddrade på med osammanhängande tankestil och vispade med händerna. Idag vet jag varför: två energistilar råkade i frontalkrock, bekantens Mars i Väduren (Lill-Babs-läget) var för mycket rå energi för en balanserad Våg som hellre artikulerar sina tankar än fyrar på i totalt utagerande!



Så långt de svenskaste av svenskarna... Men nu hörde jag någon ropa "Arne Weise" i huvudet på mig, och för ett ögonblick blev jag osäker. Hur kunde jag glömma denna totala institution? Alla dessa Weises julaftnar i televisionen... Var det en förträngning för att jag var rädd att den snygga svit av svenskhet som så enkelt kom för mig och som stämde vid varje kontroll av födelsedagen var på väg att brista?


Jag hade inget minne av Arne Weises födelsedag, men kollade med viss bävan upp det.... Herregud. Ännu en Vattuman! Och dessutom av Thomas Ledins kaliber, dvs en nymåne med både Sol och Måne på plats för en klockren gestaltning av "kollektivmänniskan"!



Och därmed har vi rört oss kring Ebbot Lundbergs viktiga positioner några gånger om! Så varför då hans osvenska dystopier om mentala veklingar i väst? Varför njuter inte han av att vara svensk och av det "goda livet" som vi andra?


Återvänd till hans tagning på Vattumannens tecken i kartan överst och jämför med t.ex. Ledins neutrala gränsande till lätt negativ samling i Vattumannen. (Rahu dras med dåligt rykte i indisk astrologi, den är "hungrar efter odödlighet" vilket kanske är varför Ledin gifte in sig i Stickan Andersson-imperiet - ja, själv upplevde han säkert kärlek, för våra djupast liggande motiv är inte alltid uppenbara för oss.)

Jämfört med Ledins typ av Vattuman är Ebbots "folklighetstecken" rena rivjärnet! Här har himmelens båda "naturligt onda" gudar samlats: Mars, bringare av krig och ofärd, samt Saturnus, onekligen ålderdomens, långsamhetens och hämningarnas planet. Den är också liemannen, den ultimata gränsdragaren. Går det att måla en glåmigare bild inom sitt eget födelse (sol-) tecken?

Den sparsmakade indiska uppsättningen av interplanetära aspekter berättar mer i Ebbots horoskop: Jupiter i Oxen, framgång i monetära frågor och kärlek till mat och dryck (Oxen är ett mycket enkelt och sinnligt tecken) drar på sig ovett från den krigiska Mars, som från folkets tecken kastar en ilsket ont öga ett kvarts varv framåt. Vattumannen och Oxen sammanlänkas på ett problematiskt sätt (pga Mars) och vi får i princip skivomslaget till "Communion": det leende paret med sin lemonaddryck. Folket som bara lever för sin konsumtion! De svagsinta.

Mars agg följer också med när Saturnus kastar sitt långa onda öga framåt och träffar demonen Ketu (södra månnoden) i Skorpionen. Ketu representerar avsägelse, avmätthet och liknande och Skorpionen är redan i sig ett problematiskt tecken med mycket reservationer.

Månen (sinnelaget) svarar via Väduren och dess herre på den här mörka tonen. Jag får bilder av en verklig stoiker som stålsatt sig mot den lägre själens irrationella framryckningar, samtidigt som Ebbots Merkurius under själva dygnet han föds tappar fotfästet i den mentalt avklarnade Vattumannen och faller till "debilitet" i Fiskarnas virvlande vattenström - faller ner i kaos och ny inkarnation...

Den här födelsedagen är det som bäddat för en blivande civilisationskritiker, en vildsint konstnär själv inte någon främling för Kaosmakterna.

Likväl kvarstår troligen Vattumannens (ett intellektuellt Lufttecken) litterära böjelse som den övergripande gestalten. Den som tittat på Ebbots texter ser att han är väl beläst. I det förenklade format som en rocktext utgör, ligger en ockult filosofisk världsbild dold.

De små gnistrande pärlorna fick mig att lägga denna modesta hyllning till en som problematiserat den fallna västmentaliteten på Ockulta ögat istället för på den dedicerade
astrologibloggen.

Ja, egentligen kanske inte hyllningen går till Ebbot och TSOOL utan till Världssjälen, för dess goda smak att ömsom salta och sockra för all den variation t.o.m. inom kollektivkroppen som illustrerats av horoskopen för de här folkkära svenskarna, och - i en unik division för sig - Ebbot.


Tillägg 090701.

Dagarna efter inlägget kom Hasse & Tage krypande i huvudet som en eftertanke, men särskilt Tage som blivit något av ett sekulärt helgon i den svenska folksjälen.

Jag hade inte inspekterat Tages horoskop på många år, men minnet stämde: han är också Vattuman eftersom han tillhör de 20% som var födda så sent i tecknet i den västerländska zodiaken att de fortfarande har samma soltecken efter justeringen till den korrekta zodiaken. (Vapendragaren Hasse Alfredsson och Tage har perfekt synergi mellan sina himlar, för Hasse är född i ett Lufttecken han också, Tvillingarna, och båda hade precis samma sinnelag: Månen i Skorpionen för den där mörka, skruvade humorn! Jfr Hasses "En ond man".)

Ja, det finns god anledning för svenskarna att fundera över vårt eget soltecken, dess kombination av Luft, rigiditet (Fixerad "kvalitet) och de övriga ingredienser som aggregerats till en arketyp. Kvaliteter som Tage hade åsikter om, en kritik vi kunde le åt eftersom den kom från "en av våra egna".


PS. Jag har naturligtvis köpt alla TSOOL:s skivor som en god beundrare av bra konst. Säg nej till den snåle fan inom dig som vill ha stor musik men inte vill betala för den.
:-)