Boken som är ett motgift

Sverige var inte värdigt att motta vetenskapsmannen Wolfgang Smiths uppgörelse med scientismen när den här boken först kom 1984. Därför har vi som syndastraff fått hit franschise-företeelsen Humanisterna - ett spretigt gäng som bara verkar förenade i den lätt falsifierbara övertygelsen att världsbilden f.o.m. Napoleon skulle ha renderat allt dessförinnan överflödigt. Några enstaka i gruppen har säkerligen en ingenjörsexamen men ingen lär ha ett spår av filosofisk självreflektion. 

Det har den här matematikern så det räcker och blir över. Att efter läsningen av Smith åter öppna en bok av, säg, Richard Dawkins, är att bli helt beklämd över hur inskränkta och rent av onda människor kan vara som gömmer sig inom naturvetenskapen. Låt aldrig en zoolog som Dawkins få yttra sig om människans ande, om kulturen eller frågor som tillhör metafysiken. Det blir bara sorgligt. Vetenskapen är inte en världsbild och kan inte producera någon. Men för att förstå varför, hänvisar jag ännu en gång till denne Smith - vars namn är så alldagligt att det förmodligen gjort honom en otjänst.

Och glöm inte, vetenskapsmannen och filosofen Smith har skrivit några ytterligare böcker efter den här. Hans förklaring av kvantfysikens obehövliga paradoxalitet i "The Quantum Question" (2a omarb. uppl 1995) är lika definitiv läsning för den hobbyintellektuelle som uppföljaren, "The Wisdom of Ancient Cosmology" (2004). I den senare exploderar matematikern i en formidabel uppvisning av sitt säkra grepp, inte bara om västerlandets idéhistoria utan modern vetenskap överhuvud.

Fast en sådan sak inte borde behöva påpekas, har jag hittills inte hittat ett enda stavfel, inte en enda dunkel meningsbyggnad i en Smith-bok. Men så tillhör han också, född 1930, en äldre generation. Från tiden innan den hafsiga pseudointellektuelle, som bara skummat Wikipedia om saker och ting, såg dagens ljus. 

Jag tillhör tyvärr i huvudsak själv den senare kategorin, men har åtminstone förmågan att se skillnad på smörja och geni. Humanisternas verksamhet i Sverige är restlös smörja. Deras hela attityd försåtlig och rank. T.ex. undviker de helt att gå i svaromål när argumentationen är oantastlig (religionsfrihet är en grundlag - jurister mot Humanisternas åsikter om religion på Newsmill), bara för att istället dyka upp som de populister de är några veckor senare när de uppfattar läget som lite lättare!

Wolfgang Smith har givit mig mitt femtioåriga livs största läsupplevelser. Före honom kom jag knappt någonstans i förståelsen av kvantfysikens implikationer för vår världsbild, trots flera populära böcker i ämnet. Jag har tidigare glatt mig åt fysikprofessor Amit Goswamis populära böcker, men Smith är i en liga för sig.

Det kanske mest fantastiska är att Smith gav mig respekten för kristendomen åter! Hur han går iland med att både vara toppvetenskapsman och troende måste var och en se själv genom hans texter. Vad det handlar om är förstås ytterst att vara tillräckligt intelligent.

Att stå över Humanisternas sorgliga ursäkt för förutsättningslöst tänkande är en bra start. De kan nu inte bättre eftersom de bara har fyrkantig logik (förnuft) att tillgå i sitt a priori förnekande av intelligensen, dvs det Platon och antikens filosofer betecknade med ordet Nous. [1] Detta är en högre ordning i tillvaron som naturligtvis inte går att införliva med sin egen kognitiva utrustning om man hånar eller förnekar den!


(Äsch, så blev det några ord till om den fånigaste rörelse som stuckit upp ur jorden på senare år...)


_____
1. Jag hamnar alltid i tvivel när jag försöker sätta svenska ord på den platoniska terminologin, inte minst för att olika senantika författare skiljer sig lite åt. Det är hypostaser länkade via logoi ("gränssnitt") där man blir alldeles förvirrad av att jämföra den ene nyplatonisten med den andre.

Men i likställandet av Nous med ren intelligens, menar jag något i stil med Guds försyn (engelskans "providence" eller förutvetande).

Till skillnad från det mänskliga intellektet omfattar Nous alla tankeidéer i ett enda ständigt nu. Gud, i sitt medvetande (Nous), kan alltså överinse en människa på ruta 1, 2 och 3 samtidigt. Människan själv, å andra sidan, utvecklar via sitt intellekt en seriell upplevelse av livet, livet som det framlöper i tiden.

Scientistiska svenska skrikhalsar & den verkliga diskursen

Jag upptäckte en analys av vetenskapsfilosofen Wolfgang Smiths tankar, som de presenterades i "The Quantum Enigma", av Seyyed Hussein Nasr, en av världens främsta islamologer och allmänt intellektuella och tillika professor vid George Washington-universitetet. Kritiken ger bättre kött på benen än mina två korta inlägg (här och här) om den mästerliga boken.

Bara i dumdryghetens nästen upplevs västerlandets mest sublima tankar och islam som oförenliga! Professor Nasrs uppskattning av den kristna vetenskapsmannen Smith utgör en generande kontrast med andan bland Sveriges scientistiska skränollar. 

Läs, sekulära Humanister, och gör bot. Nasrs korta kritik demonstrerar den internationella nivån på en diskussion som i Sverige låter som den simpla populism den är: "Gud finns nog inte". Så menlöst. Så skapat av de svagsinta för en tänkt pöbel.

Att hylla vetenskapen (dvs narcissistiskt brösta sig över sin egen tankekapacitet) är utmärkande för en mänsklighet som inte längre vågar tänka stort. Stort tänkande kommer nämligen av förmågan att brösta sig mindre och lyssna mer. 

Den djupare förklaringen till lockelsen i scientismens pseudoförklaringar ligger i att vi alla är rädda att dö. Religionen (till skillnad från den positivistiska vetenskapen) adresserar exakt den djupare frågan om vad en människa är bortom småpratet om de många mätbara subsystem vetenskapen reducerat henne till. 

Religionen ger den typ av övergripande kognitiv karta en människa inte klarar att närma sig förrän hon vuxit upp och insett att hon, också, kommer att dö. Först då ser hon igenom den intighet och det skenbygge vetenskaperna tillhandahåller som mjukstart för unga själar.

Att ateistklubben Humanisterna, som under sina år i Sverige inte ens vågat närma sig vetenskapsfilosofin, nu helt givit upp ambitionerna att "allmänbilda" svenskarna, är uppenbart. Att istället slira över i annan fil och vädra åsikter om allt från konfessionella friskolor till religiösa attribut i det sociala rummet (och ständigt med samma rädsla och religionsfientlighet som underström), gör det angeläget att peka på det fina samförståndet mellan verkliga intellektuella, sådana som männen Nasr och Smith.

Det är sådana tankeutbyten vi måste inspireras av och ha som våra rollmodeller, inte onda uppviglare och demagoger som de namn Humanisterna hittills sökt importera från utlandet och plantera i den svenska folksjälen.

*****

Gapet mellan världarna

När bokförlaget säger att fysikern Wolfgang Smiths introduktion i den "obegripliga" kvantfysiken inte är teknisk och lätt tillgänglig för den allmänbildade personen, inbegriper definitionen av allmänbildning uppenbarligen matematik, något jag som humanist verkligen undvek under studieåren... 

I kombination med Smiths höga intelligens och förtätade, logiska framställning är det här lilla verket på bara 125 sidor om man exkluderar en bilaga med en mer teknisk "crash course" i kvantfysik det mest tröglästa jag någonsin läst. Om och om tvingas jag backa tillbaka och besinna grundläggande begrepp och påminna mig egenvektorns (?, eigenvector) förhållande till tillståndsvektorn (?, state vector) och att här talas om en abstrakt, matematisk värld - "ett fysiskt system" - som inte är tillgänglig på vår "kroppsliga" nivå annat än genom mätpunkter. 

Vad jag dock inser är vilket falsifikat gruppen Humanisterna är som springer runt och mässar om "empirisk evidens" som om dessa mätpunkter vid vilka empirin uppstår vore något heligt i sig...

När jag nu plågat mig genom de värsta sidorna i Smiths "The Quantum Enigma" där kvantformalian presterades ("för lekmannen"), vill jag gärna citera ett stycke som återger "tonen" i hans presentation.

Till skillnad från bokpuffen nyligen kan jag nu verkligen säga att det är en njutning att få läsa en vägledning på den här klartänkta nivån i vad som jag inte ens efter två omläsningar av Amit Goswamis "The Self-Aware Universe" fattade som annat än ord och begrepp.

Smiths var den grundläggande boken som skulle ha kommit före Goswami, även om båda författarna är ense om att den nya fysiken styrker tanken på en större verklighet än den sekulära svensken tar med i kalkylerna för sitt prosaiska och pragmatiska vardagsliv...

[T]he point that concerns us presently is that quantum mechanics could at best be a complete theory of the physical universe. For it stands to reason that so long as the corporeal order does not reduce to the physical, neither quantum mechanics nor any other physical theory could be 'complete' in an unrestricted sense.

It is only to be expected, therefore, that a well-formulated physical theory will somehow bear witness to this ontological limitation. And thus one need not be surprised that the Schrödinger evolution of physical systems should display 'gaps' which quantum mechanics itself cannot predict, and that these appear precisely when it comes to the fateful transition which takes us out of the physical plane.

So far from being indicative of imprecision, this basic feature of quantum mechanics testifies rather to its correctness and sufficiency. The seeming completeness of classical physics, on the other hand, betokens the fact that we are dealing, not so much with physical realities, as with convenient abstractions. There is point, after all, to Whitehead's provocative precept: 'Exactness is a fake.'

The Quantum Enigma (1995, 3e rev uppl 2005, s. 68)

Röst från den nya fysiken

En bra träff när jag letade födelsedatumet på en kvantfysiker av den teleologiska typen, Wolfgang Smith. 

En skärmdumpad, OCR:ad och rättstavad första fråga ur en intervju med honom hittad via Google books:

 Q: What do you think should be the relationship between religion and science?

A: "Science", Einstein once said, "deals with what is religion with what ought to be” - but this is not at all our view. Religion, of course, exists and functions on many levels, as it ought to and must; and in its more familiar manifestations, at any rate, it is in fact largely concerned in one way or another with "what ought to be".

But if we consider the religious phenomenon in its highest forms - as indeed we should if we would understand its essence - the picture changes. For then we find that religion deals not just with ethical norms and human consolations, but with reality, precisely, and that on a level which is normally inaccessible, to say the least This, in any case, is the perennial claim; and I, for my part, can see no sound reason to doubt its validity.

It would seem, therefore, that Einstein’s dictum needs to be revised; it may indeed be religion, taken at its summit, that actually "deals with what is"’, in contrast to science, which by its nature is constrained to deal with "what appears to be" (under conditions stipulated by its own modus operandi).

Strictly speaking, there can be no "dialogue" between science and religion. It is doubtful that the truths of religion can be adequately explained on the level of scientific discourse, any more than a three-dimensional body can be made to fit in a plane; and the attempt is prone to "flatten" and thus destroy the very thing one pretends to render intelligible.

This is typically what takes place, one fears, when so-called religious authorities begin to dialogue. Nothing is in fact more fatal to religion than the pretension to "demythologize" its content.

What the scientist (like everyone else) needs in the face of the religious phenomenon is a profound humility. To understand what religion is one must first of all be religious oneself; the essential thing simply cannot be known from the outside.

Den här kom för övrigt från Amazon.com idag:

Hoppas mycket av dessa 170 sidor. Smith menar att kvantfysiken visst är begriplig (en replik till Nobelpristagaren Richard Feynman), bara man dumpar det materialistiska paradigmet som subtilt distorderar vår förståelse. Går man tillbaka till den gamla grekiska verklighetsuppfattningen blir plötsligt kvantfysiken inte alls så egendomlig. Wolfgang Smith tillhör således samma skola av teleologer som Amit Goswami och Frank Tipler vilka jag nosat lite på.