Visar inlägg med etikett biolog(-i/-ism). Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett biolog(-i/-ism). Visa alla inlägg

tisdag 14 juni 2011

De självgoda biologerna (Om scientism)

The contrast...between the very tentative nature of the evidence supporting evolutionary theory and the offensive self-confidence of many evolutionary biologists, is one of the mysterious coils that history in its cunning simply leaves lying about. What makes the situation so strange is that evolutionary biologists seem utterly determined to maintain positions from which physicians have long since fled.

It is the physicists, after all, who have been struck by evidence of design in the cosmos; books pour from the press explaining how this or that feature of the physical world -- the fundamental constants, for example -- simply could not have been an accident. The biologists will have none of it. Theirs is a world unyieldingly material, with Daniel Dennett, for one, prepared to extend natural selection to the very firmaments themselves, whole universes mutating joyfully or winking out of existence after having failed to make the cosmic cut.

But this is to explain the smugness of evolutionary biologists by an appeal to intellectual lag. No doubt, other forces are at work. The defence of Darwin's theory by writers like Dennett or Dawkins is at least in part a calculated political act, a statement about who is to control the ideologies of a democratic state.

David Berlinski - The Deniable Darwin (2009, s.136-37)

Berlinski öppnade en infekterad debatt i USA 1996 som för första gången tydligt avslöjade hur ihåliga neo-darwinister som Richard Dawkins var. Lyssnar man på det intellektuella tillståndet i det här landet är det uppenbart att den debatten aldrig nådde hit.

Ett urval essäer av Berlinski i "The Deniable Darwin" kan förklara varför. En man med tyska som förstaspråk och med en perfekt engelska och en så hög intellektuell nivå att jag ibland bara kan ana hur hans sylvassa sardoniska pilar träffar - en sådan tänkare har ingen plats i Sverige. Vi är för långt fjärmade från den internationella intelligentian.

Jag är bara 137 sidor in i den här antologin, men den är ett måste för den som vill orientera sig ur den öken av den dumdryg inbilskhet Humanisterna och bokförlaget som översätte Richard Dawkins okunniga religionsbashing för några år sedan söker sprida till allmogen. De, inklusive VoF, stämmer perfekt in på vad Berlinski redan för 15 år sedan sade om giriga naturvetare med politisk agenda. Sverige genererar sig genom att föredra att springa runt som hjärntvättade åsiktsmaskiner istället för att vakna upp till intellektualitet.

Det var grundkurs i antik grekisk bildning att vara lika påläst i motståndarens argumentation som i den egna hållpunkten. Idealet var inte att sluta som en svensk förnuftsfundamentalist utan att höja sig till ett högre medvetandetillstånd. Ataraxia, den nobla människans jämnmod, förordades av varenda grekisk tankeriktning, vare sig materialistisk eller idealistisk! Så länge passionen lurar i hjärtat tänker man helt enkelt inte något vidare bra. På den resan har svenska religionsbashare och teknikdyrkare långt kvar att färdas.

Berlinskis mest kända essä är den som givit upphov till antologins titel och mycket utrymme lämnas till de "lärda" mothugg den utlöste. Att se Berlinski fullständigt knocka sina vedersakare och avslöja deras feltänkande på alla sätt och vis är den mest bedövande uppvisning av ett genomlyst intellekt jag någonsin sett.

Och hans stilistik! Ständigt lika torr, korrekt och med avgrundsdjup ironi för de få som märker att han aldrig nöjer sig med mindre än två samtidiga kommunikationsnivåer. På ett ställe detekterade jag i en nominellt biologisk diskurs att han samtidigt förödmjukade biologen genom att i livets uppvisade galleri av "levande och döda" likt den stoiska filosofen relegera kritikern till de döda. Om inte biologen var medveten om distinktionen pneumatiker/hyliker missade han helt vilken valuta för pengarna Berlinski levererar!

Berlinski väljer att hemlighålla sin födelsedag, men de biologister han malt sönder under sitt korståg mot den bisarra urvalsmyten (han är inte kreationist! han är vetenskapsfilosof och kritiker) har jag studerat ur astrologisk synvinkel. Ett intressant mönster har visat sig, som i korthet kan sammanfattas som "barn av den sublunära sfären". Men det är ett ämne för min blogg om den sideriska zodiakens avsevärda företräden.

*****

Ämnet i det här anlägget anknyter ganska tydligt - och citatet direkt - till ett dagsfärskt inlägg på Newsmill där en naturvetare ber Humanisterna sluta kladda på privatreligionen. Eller? Inlägget uttrycker mer än lovligt luddiga uppfattningar om vari Platons idévärld består (den har definitivt inget med Richard Dawkins föreställningar att göra) och var så krystad i sin mångordighet att jag gav upp läsningen.

Men låt oss föreslå en länk dit och se om moderatorsgruppen ser anledning att förvägra bloggen en röst i laget även nu! Jag misstänker nämligen starka sympatier med Humanisterna någonstans i publiceringskedjan - mina bloggar har konsekvent förnekats länkning sedan åtminstone ett år.

Det kan också bero på att moderatorerna är så slötänkta att de inte förstår kopplingen mellan t.ex. ett ämne och en analys utifrån dess astrologiska representation och därmed anser inläggen vara ovidkommande. Å andra sidan är det en härskarteknik att luta sig mot kapital dumhet, så man vet aldrig så noga.

torsdag 10 februari 2011

Adjöss, handgripliga biologiska förklaringar

En fascinerande rapport från en Nobelpristagare om DNA:s teleporterbarhet (!), och en kör av skränande skeptiker som åter visar att denna grupp (till vilken jag också räknar Humanisterna) är reaktionära sällar som bara låtsas hylla vetenskapen. 

I själva verket sitter skeptikern fast i en ego-problematik vi andra klarade av på skolgården som små! De rövar bort vetenskapen för en pinsam agenda som bara handlar om att identifiera sig genom något. Men vetenskapen har aldrig varit underordnad vissa människors behov att boosta sig själva. 

Vetenskap kommer ur det gudomliga driv som egentligen drar tillvaron mot dess slutmål då "Gud blir allt i alla" som Nya testamentet säger. Ord som behöver avkodas: slutmålet är att rent medvetande genomlyser varje enskild företeelse - allt eller Alltet upptäcker sin glasklara medvetenhet!

Om nu DNA kan "teleporteras via elektromagnetism" kan det tas som ännu en bekräftelse av Platon: materialism (med dess ideologiska följeslagare ateismen) är bara en idé! Materien har ingen ontologisk status.

Vem kommer, apropå den franske Nobelpristagarens märkliga fynd inte att tänka på "Guds ord" (ljudvibration). Även i indisk filosofi är ljudvibrationen allt.

Eller den grekiska stoicismens logoi spermatikoi - ord som frön (se detta äldre inlägg). Fransmannen kan ha återupptäckt vad mänskligheten förr visste - innan den tappade huvudet och i ateistisk förvändhet vägrade hylla den intelligens som väntar bortom våra råtthjärnor.

Jag noterar prominente vetenskapsmannen Felix Franks uttala sig: "Water has no ‘memory’ ... You can’t make an imprint in it and recover it later."

But of course! Minnet finns inte i själva vattnet - vattnet är bara mediet eller presentationsskiktet! Franks är ännu en literalist som tror livets gåtor är en fråga om handgripliga substanser. (Jfr astrologin där Månen och Vattenelementet också associerats med minnet - men bara som platshållare eller beteckningar. Det är inte så att minnet är lokaliserat till den fysiska månen!)

Dagens materialistiskt orienterade vetenskapsmän vågar synbarligen bara sällan och i litet antal fundera över vad deras projekt egentligen handlar om. För den typen av tankar öppnar genast mot metafysik och filosofi. 

Jag måste erkänna att jag inte följer sajten brainwaving.com speciellt noga pga. sajtens irriterande design. Det blir inte bättre av att den annars mycket intressanta artikeln fått de sista styckena omkastade, med förvirring som följd.

onsdag 25 augusti 2010

Darwin hade fel - igen

En nyhet på BBC, nya fynd ifrågasätter talesättet om "naturens bloddrypande tand och klo" - en fantasi mindre intelligenta biologer som t.ex. Richard Dawkins helhjärtat odlat under ett helt liv.

Focusing on land animals - amphibians, reptiles, mammals and birds - the scientists showed that the amount of biodiversity closely matched the availability of "living space" through time.

BBC 
Intressant nog är den nya tesen gammal som gatan. Den går i själva verket tillbaka till den intellektuella människans begynnelse, och var innan den degraderade moderna - och gudlösa - människans ankomst känd som tanken om "The Great Chain of Being". 

Den verklighet som emanerar ur Gud strävar att fylla varje ledig plats eller gradient i en slags varats väldiga kedja. Det är välkänt att naturvetenskapens Big Bang var en ren stöld från religionens värld och från mänsklighetens eviga skafferi myter - omöjliga för en människa att bevisa sade redan Platon, men likväl värda att höras som "sannolika berättelser" - så ingår förstås de myter som börjar med hur RYMD uppstår på den Förstes kommando. I denna RYMD ska sedan evolutionen rullas ut i linje med tanken i the Great Chain of Being.

BBC-rapporten rör alltså den vardagligaste av parametrar, utrymme!

En klassiker från 1936

Den som ännu inte hittat fram till Arthur O. Lovejoys definitiva genomgång av denna mänsklighetens största Idé från antiken och fram till de tyska idealisterna, skaffa boken direkt! Så underbart läsvärd. Fantastiska glömda citat från västerlandets största snillen. 

Notera att Lovejoy i finalen själv tycks tvivla på tanken. Men säg den som kan stå upp till öronen i en tidsålder av materialistisk skit utan att bli påverkad. Lovejoys bok utkom 1936 - just som världen gick in den värsta katastrof biologistiskt och materialistiskt tänkande någonsin resulterat i. Massutrotning i ett Världskrig startat i Europa av förment lägre stående människoraser - allt enligt vetenskapens då senaste och mest rationella insikter! 

Svensk socialism envisades med samma världsbild långt in på 1960-talet! Och svenskar är därmed födda mentalt vanskapta ateister. Detta kallas nationell synd eller skuld.

BBC-nyheten visar att vi verkar ha tagit oss loss ur det bruna lerträsket och rör oss framåt igen. (Läser man noga visar det sig att "Varats väldiga kedja" inte mappar exakt mot det nya rönet, men what the heck! Efter att ha läst Lovejoy vaknar smaken för en större, mer generell kontemplation än biologiskt småplockande!)

En liknande indikation på rellt framåtskridande får man av att biologen Stephen Meyers plädering för Intelligent Design i "The Signature in the Cell" slutade som förra årets femte bäst säljande bok på världens största bokhandel, Amazon.com.



Stockholms Universitet får snart avskeda sina arroganta ateist-biologer och börja om på nytt! Nytt paradigm, ny kursplan, ny litteratur.

Världen håller just nu på att vakna upp till Vattumannens tidsålder, en mäktig symbol som omvittnar intelligensen som innebor i de kosmiska världarna.

*****

Se också kort granskning av Lovejoys horoskop.

lördag 7 augusti 2010

Intelligent design (ID)

Ett längre inlägg med några självbiografiska detaljer, en länk till en avancerad tänkare i frågan om ID (intelligent design) och i övrigt en associationskedja som leder in på astrologin och dess beröringspunkter med filosofin.

*****

Ett tack till bloggen Otidsenliga betraktelser som dök upp i min loggfil pga en länk hit, och som i sin tur ledde mig till stridbare Oxford-professorn C.S. Lewis som jag knappt läst något av, men som påverkade min barndom genom böckerna om landet Narnia och lejonet Aslan.

Den senare är en närmast övertydlig astrologisk solär symbol och lika uppenbart sinnebild för Logos/Kristus-principen. Solen i indisk astrologi är människans andesjäl vars individualitet ytterst finner sig som en identisk del av, men ändå distinkt från, Gud (beda/abeda). Plotinus, som uppenbarligen var inspirerad av indierna, sade samma sak.

Man kan bara fascineras av hur ens levnadsväg tycks snitslad från unga år. I mitt fall ledde öroninflammationer i första klass till att jag blev efter övriga klassen när vi nått bokstaven O i alfabetet. Jag fick lov att sitta inne på rasten och rita den bokstaven (på rutmönstrade sidor där jag band ihop fyra punkter till en cirkel).

Hade det inte varit för att en handikappad flicka på kryckor dragit med sig ett litet osjälvständigt gäng tjejer som småretade mig borta vid ytterdörren med ramsan "Siwert tränar på O-o", hade jag aldrig fixerat minnesbilden av just den rasten, just den bokstaven. "O", så märkligt lik uppritandet av cirkulära horoskop med fyra hörn senare i livet. Är det konstigt att jag senare i livet blev eld och lågor när jag på en karta över Italien (ett land där jag levt flera tidigare liv) hitta statsnamnet Treviso - "O Sivert" baklänges. Det verkar som om skapelsens kreativa element har ett skruvat sinne för humor!

(Ska tilläggas att mitt namn stavas med enkelt "v" i födelseattesten, det var jag som ändrade till "w" runt elva i någon dunkel ansträngning att förändra mig.)

Den förstaklassincidenten var en milstolpe, en episod med djup signifikans. Men det kunde inte inses förrän en större del av den här livscykeln gick att inspektera och episodens meningsfullhet blev uppenbar utifrån den helhetsbild (gestalt) som den själv utgjorde en del av.

Den handikappade flickan kunde möjligen ses som ett "pain-in-the-ass" för stunden, men också hennes roll var orkestrerad i ett högre syfte. Satan, trickstern, gycklaren - katalysatorn kommer i många skepnader! Allt som händer har många funktioner samtidigt! Den svarta är här för att väcka det goda till medvetenhet om sitt.


Lika uppenbart är det emellertid att inte alla har samma utbud av triggers i sin miljö, men åtminstone gavs de flesta barn i Sverige möjligheten att möta Lewis barnberättelser eftersom de gick som sommarföljetånger i radion. Än en gång, fast högeligen dold knackade den solära symbolen på min dörr. Cirkelsymbolen för Lejonets härskare Solen igen. Ännu en trigger.

Under tonåren hittade jag reggaemusiken då Bob Marley blev populär. Och här var det igen, lejonet. Nu som det bibliska lejonet av Juda som Marleys rastareligion tagit över och applicerat på sin egen idealiserade ledare Haile Selassie (Etiopiens kejsare fram till cirka 1974).

Nu vaknade hela kedjan av triggers till liv, och det dröjde inte länge förrän cirkeln var sluten: jag upptäckte att astrologin föreföll säga saker om människan som stämde. Jag började handrita mina O från första klass, nu i formen av horoskop, komplett med korset från de rutade pappren som här markerade horoskopets hörnhus eller kardinalpunkterna. Jag hade inget rutblock när den här fasen satte in men en passare och ett brett linjerat stenografiblock från gymnasiet fungerade bra! Och på den vägen är det.

Det säger sig själv att alla de svenska barn som lyssnade på sommarföljetången om lejonet Aslan i landet Narnia inte hade samma framtida öde som jag. För dem var det bara en saga bland många andra som kom och gick utan att sätta några spår eller ingå i ett framväxande större mönster.

Hade majoriteten haft en bana snarlikt snitslad min egen, hade Sverige haft ett märkbart trevligare tonläge idag! :-) Inte varit så till brädden fyllt av självrättfärdiga sekularister som tror sig veta att religion bara är en uppsättning ointressanta skrönor. Hade de haft något av det Platon kallade intelligens, skulle de ha kunnat se mönster av den här typen och anat att något pågår i djupet av tillvaron. Jag vill hänvisa till länktipset nedan och resonemanget om den kambriska eran i jordens historia. Tänkvärt!

*****

Via den svenska bloggarens länk till The C.S. Lewis Appreciation Society föll mina ögon på en artikel som är ett absolut måste för diskussionen om världen i enlighet med naturalisternas (ateisternas) evangelium eller som en produkt av kreativa inskott i rumtiden.

Dessa inskott kallar min nya läsfavorit Wolfgang Smith "vertikal kausalitet" vilken intervenerar i den förutsägbara värld som naturvetenskapen mäter och diskuterar. Vår tillvaro består så att säga av två system och Smith pekar försiktigt ett uttalande av den mäktige Werner von Heisenberg om kvantpartiklarna som en region (eller ontologisk ordning) "halvvägs mellan potential och aktualitet" som den möjliga mötesplatsen mellan "Himmelen och jorden".

ID-artikeln var lånad från en annan plats på nätet och jag länkar till den pga ett smärre formateringsfel i kopian. (Åtminstone jag är så "taggig" att jag fastnade när texten plötsligt blev kursiv, och ägnade några sekunder åt att fundera över vad detta innebar, om det var ett citat som påbörjades och varför jag blev så överraskad av detta.)

Kort sagt, det här är en fruktansvärt bra artikel om varför ID upplevs som hotfull eller bara bisarr av den som redan fått sina mentala skygglappar påsydda och tror att kaos, planlöshet och meningslöshet ligger bakom tillvaron (som dessa sorgliga ateister ändå envisas med att mäta och väga och söka se meningsfulla mönster - naturlagar - i! Tala om att försöka sitta på två stolar samtidigt.)

*****

Det efterhängsna O:et från första klass djupnade oväntat efter 25 år av och till med astrologin. Efter de två drömmar under 00-talet som jag tidigare relaterat, vilka puffade mig mot den sideriska zodiaken, insåg jag plötsligt att den här slutna cirkeln faktiskt stod skriven på himmelen redan då jag föddes. Solen (cirkeln) i Vågen förfogades det här året av Venus (som attraherar till union eller cirkelformad helhet) och Venus själv stod i Lejonet. Och Lejonets herre Solen, genom sin placering i den himmelska Venus tecken, bildar rundgång i horoskopet, en så kallad "ömsesidig reception".

Om man föreställer sig att sommarföljetången (C.S. Lewis) kanske bara tilltalade några få årskullar, skulle man grovt kunna uppskatta hur stor procentsats av de svenska barnen som potentiellt hade det i sig att svara på sommarsagans arketypiska motiv.

Det jag talar om här är den kristna tankegången:

Många är kallade men få är utvalda. 

De första kristna var fatalister och trodde likt 1800-talets ateistiska materialister på determinism, på världen som en mekanism som låter sig beräknas och restlöst förklaras givet tillräckligt kraftfulla räknedosor/superdatorer.

Men till skillnad från mekanismen, vilken ändå bar på svaga ekon från kristendomens skapelsetanke om en Gud som på sex dagar monterar ihop ett alltsedan dess självgående universum, så hade de första kristna den dubbla kausaliteten helt klar för sig. Det var därför de t.ex. väntade på en ängel från himmelen, "Människosonen" (se Daniels bok och tillämpliga delar från Nya testamentet och Dödahavsrullarna).

De första kristna, likt Platon och alla andra (utom den tidens Humanister, de pinsamma atomisterna/materialisterna med sin klena förklaringsmodell) var helt klara med att själar är stjärnor i skyn vilka nedstiger till jorden och uppenbarar sig här som människor.

I den antika kosmologin (varav en utlöpare är astrologin) hittar vi hela grundstommen till det som blev kristendom. Som jag kan ha nämnt i något annat inlägg, är de trasiga rester av tre horoskop som hittats i grottorna vid Döda havet uppenbart baserade på en astrologi som är deterministisk. Där råder inga tvivel om vilka som är eller inte är "kallade". Här gäller Ljus och Mörker i olika proportioner. Jag har sett olika försök att förklara hur dessa andelar kalkylerades men sanningen är att underlaget inte räcker för att säkert säga hur munkarna i Qumranklostret avgjorde graden av demoni eller gudomlighet i horoskopet.

En stjärnas nedstigande är i de flesta fall själens "syndafall", men i undantagsfall en avatars frivilliga "uppståndelse" ur Hades, dvs återkomst från dödsriket för ett nytt liv i en ny jordisk kropp. Detta ska hållas isär från de kristnas hopp om en uppståndelse till evigt liv, dvs att permanent koppla loss från den lägre verklighet som innefattar jorden och Hades, förvaringsplatsen för den som ännu är under jordens inflytande (och från vilken själen sedan återvänder till jorden enligt Platon).

Det är den här tvåvärldsläran jag sökt smuggla in på min astrologiska blogg genom tudelningen mellan de två negativa elementen Jord och Vatten och de positiva Luft och Eld. De förra är korruptibla (förgängliga) medan de senare representerar evigheten.

Jag har i fantasin föreställt mig de gamla judiska astrologerna som gallrade fram jesusbarnet genom astrologin och skapat en kreativ syntes med elementlärans mycket tydliga delning av två halvor. Jord och Vatten kan aldrig ärva himmelriket eftersom människan av stoft (biologins studieobjekt) är förgängligt. Eld och Luft är redan i detta nu i kontakt med evigheten, sådan är potentialen i dessas horoskop. ("Luft" sträckte sig i antiken ändå upp till den fixerade åttonde sfären av stjärnor vars ljus kan knytas till Eld eller Ljus. Att Luftelementet således innefattar sju sfärer återkommer vi till.)

*****

Man kan till och med misstänka att några av de själar som föds under rena Eld- och Luft-indikationer är avatarer, dvs egentligen fria och inte längre bundna till kretsloppet. Men till denna tanke hör också en annan: bodhisattva-idealet. Ingen själ räddar sitt eget skinn och lämnar världen åt dess eget öde. De befriade återvänder, de också, men nu inte för sin egen skull utan för andras. Detta gäller Krishna i den indiska texten Bhagadvad Gita.

Krishna är passande nog blå, alternativt blå-lila i ikonografin, en allusion till Luftelementet eller de högre andliga världarna, samt även till den blålila natthimmel där, enligt kinesisk, tradition den himmelska draken uppenbarar sig för att strida mot korruptionens krafter. Tanken är slående lik den där Krishna beskriver sin egen mission närhelst mörkret på jorden blir maximalt!

Bodhisattva-idealet, och den indiska indikationen om de "eteriska" luftvärldarna kan studeras t.ex. i Dalai Lamas horoskop. Som jag förstått saken används astrologi i sökandet efter den reinkarnerade laman och det betyder att man måste ha en a priori idé om vad man söker efter för "typ". Den typen kan ingen missa i nedanstående karta, där jag följt det indiska aspektschemat där enbart det högre medvetandets Jupiter har rätten att bilda triangeln (förutsatt att alla tre hörnen är aktiverade):



Notabelt faller Jupiters kompletta triangel dessutom i de triangulära trikona-husen, vilka har med själens dharma att göra. 

Intressant är också Månens konjunktion med Venus i tredje huset för intellektets kvalitet. Det är just den här kombinationen jag flyktigt nämnde som en antites till den tanklösa Rick Falkvinge på min andra blogg. Jag kallade då Månen och Venus för den perfekta diplomaten, vilket verkligen Dalai Lama kan sägas vara, runtresande ombud för Tibets sak. 

Den här fulländade personligheten (Månen) och mentaliteten i andesjälens individualistiska tecken Lejonet disponeras således av Solen, som vi hittar i kombination med sändebudets Merkurius stigande i öster. 

Förstå! Det finns bra själar på jorden, avatarer, och så vi andra halvdana snubblare.

Tänkvärda är New York-filosofen Anthony Damianis reflektioner över zodiaken och hur den relaterar till Plotinus filosofi i boken Astronoesis. I sina kosmologiska undersökningar placerar Damiani begreppet "de sju lokas", de sju världarna, i Vattumannen. Dessa sju världar bör rimligen vara Saturnus och de sex lägre planeterna i det klassiska solsystemet.

Om jag förstår saken rätt är detta fokus på Vattumannen/de sju världarna snarlik till min egen tanke där jag såg Saturnus kontemplation av idévärlden från sitt essentiella Lufttillstånd (illustrerat av härskarskapet över Vattumannen).

Jag såg sedan själva kosmos snickrat över tid av Saturnus i Jord som den hantverkare Saturnus ofta är i Stenbockens tecken. Det är Platons antydan om Demiurgen som mer av en hantverkare än en riktig skapargud som ledde mig dit. Demi Ourgos, "halvskaparen" har bara tittat på idéerna och alltså inte alstrat något ur sig själv. Saturnus i astrologin är som bekant en systematiserare och hopfogare - fri kreativitet tillhör Solen, som ligger i mitten i det antika kosmos.

I Luft blir alltså formerna eller idéerna begripliga (koncept) och i Luft kan sammansatta och komplexa världar (helheter) greppas tidlöst i ett enda bidande nu. I Jordelementet kan formerna sägas aktualiseras över tid, via Saturnus-i-Stenbockens försorg.

Saturnus i härskarläge i Vattumannen är således en sinnebild för Arkitekten själv, en Gud underordnad instans som bemyndigats att rita upp ett blueprint för den värld som ännu befinner sig i potentia.

Men som sagt, här nere är många kallade men få utvalda. Jag känner flera individer från 1962 då Saturnus stod i Vattumannen, och lika många är rena materialister och så där tröttande svenska i sin socialrealism. På det rent förvärldsligade planet blir det inte mycket kvar av Vattumannens sju världar förutom en massa åsikter om det sociala rummet och vilka nationaliteter eller religiösa emblem som kan fördras där!

Det vill synas som Vattumanlandet Sverige visserligen representerar den intelligenta designen i dess icke-manifesta och tidlösa planeringsfas - "skrivbordsguden" som aldrig själv visar sig annat än senare, genom sina verk. (Platonismens differentiering ser alltså inte den kristna guden utan en senare emanation eller hypostas av Den Ene.)

Men svenskarna är som helhet inte kallade och de förstår därför inte att deras Folkhem (FolkLoka) och övriga uttryck för systembyggande är krumma avbilder i det temporala av en djup kosmisk princip. Jag skulle t.o.m. vilja säga att landet Sveriges horoskop beskriver en definitiv pervertering av Vattumannens princip. Mottagandet av denna arketyp via Månen, fungerar inte pga omständigheter jag diskuterat på min andra blogg. Jordmånen är för enkel för att greppa den sublimitet som Solen i Vattumannen indikerar.

Jag har liknat den således skissade Saturnus vid Platons Demiurg, men Anthony Damiani hann i sitt liv tänka längre och större. Som Demiurg vill han hellre se Jupiter/Zeus! Han placerar Demiurgen i en "tidigare" och "högre" fas än jag. (Se ovan om Jupiter/Zeus som Guds försyn.) Som jag sade tidigare, man får huvudvärk av att söka bringa reda i nyplatonisternas komplexa världsbild/bilder! Men fascinerande är den.

tisdag 9 februari 2010

Småkrypens liv människornas liv?



Vid läsningen av en vetenskapsnyhet om en liten typ av skalbagge vars sociala struktur "mot alla odds" överlever avsevärd invandring, slås jag på nytt av hur vi människor älskar naturen och krypens värld för att vi tycker om att läsa in oss själva och våra förhållanden i andra världar.


Samtidigt öppnar texten för insikter om att inte ens människoarten är homogen. Från vilket helveteshål kryper de biologiskt orienterade fram som utan att några alarmklockor ringer liknar invandringen i en insektskoloni vid en cancertumör som sprider sig? Är biologer i gemen nära besläktade med undermänniskor som Sverigedemokraterna för att de så långt fjärmat sig från den visa människans ontologi - som är transcendentalt grundad - i sitt spanande efter beteenden hos jordelivets småkryp?

Frågan är berättigad eftersom den korta artikeln knyts ihop med ännu en formulering värdig en parodi på homo sapiens

Dr Bryden, said, "The goal of modelling and understanding human societies is still a long way away, but we hope that through tackling increasingly complex biological systems we can take steps toward that goal."

Precis som svenskarna, vars fixering vid byråkrati redan Strindberg häcklade i Röda rummet, finner vissa subhumana arter målsättningen eftersträvansvärd, att söka reducera hela mänskligheten som socialt fenomen till en matematisk modell.

Och det går inte att åberopa Platon för denna urspårning. För västerlandets intellektuella grundare släppte aldrig insikten att universum, även om det lät sig beskrivas i numeriska termer, primärt var en levande varelse (se t.ex. Timaeus). Livets reduktion till siffror och skrivmordsmodeller är för den lägre stående människan, en som ännu inte lärt sig leva som det andliga väsen hon till sin essens är - en varelse som fritt skapar utan kryckor.

Den klassiska indiska filosofin som gärna kan studeras sida vid sida med Platon, påminner om att bländverkets värld Maya - "mätbarhetens domän", visserligen äger temporal verklighet, motsvarande Platons "Vardande" - "den oegentliga existensen" - men att den verkliga världen, ett tidlöst "Vara" (samma som hos Platon), faktiskt är reell och inte en produkt av människans tänkande. Redan nu leker du - som din egen grundton (eller är det överton?) - en glädjerik lek i evigheten, men ditt förnuft har lett dig vilse och du tittar på fel saker!

Sedan Occam introducerade sitt incitament till intellektuell lättja - rakkniven och preferenser för minimalistiska representationer - har västerlänningen blivit allt dummare. Först på senare år tycks insikten ha återvänt att system är ytterligt komplexa, och ju mer materialisten öppnar sig i den riktningen, desto mer kraftfulla datorer menar han sig behöva för sitt löfte att "inte nu, men en dag kommer vi att kunna presentera modellen som adekvat representerar rubbet". Man behöver bara backa några steg och lyssna noga för att förstå att den här människotypen yrar, har tappat förståndet!

Rösten vi hör illustreras väl av motivet där avkomman vill bräda om inte rent av döda fadern (Freuds arketypiska fadersmord i den ursprungliga apskocken), och tillskansa sig själv Guds roll. I detta sataniska uppror mot Djupdimensionen ligger rötterna till den sekulära humanismen. För vems biologiska substrat går inte igång på känslan av Kontroll? 

Biologerna är vår tids undermänniskor i så måtto de ännu skriver under på Darwins "survival of the fittest". (Jesus: "De första skall bli de sista och de sista de första", vilket innebär att världslig vishet i själva verket är en bakvänd bild av hur tingen verkligen förhåller sig.)

Bara filosofin kan hjälpa dessa fallna själar att åter se de djuppsykologiska problemen hos många utövare och anhängare av den här grenen av mänsklig strävan. Vore jag trosviss anhängare av Den yttersta tiden och Harmageddon skulle jag se biologins framfart i vår tid - och omvandling till biologism, ren pseudoreligion - som tydliga tecken på den historiens vändpunkt Jesus pekade på, då synbara sanningar skulle vändas till sin motsats.

De gamla kineserna hade i många avseenden nått längre än den västerländska kulturcirkeln och deras förutbestämda tid och räckvidd. De utbrast, och jag tror citatet kommer från någon av Richard Wilhelms sinologiska verk, "Det största med livet är att...Det Lever!" [citation needed]


Elementär men bra artikel som frågar, "Why Philosophy" (från New York Times 2008), hittas f.n. på filosofiinstitutionens förstasida på Lunds universitets sajt.

Amerikansk läkare (och bokförfattare) tänker till om intelligensen i universum och alla dessa mänskliga MODELLER. Fina citat av stora tänkare (Hawking, Jeans, Eddington, m.fl.)

onsdag 3 februari 2010

Evolutionsbiologin i blåsväder

En fascinerande artikel i New Scientist. En slags expanderad version av epigenetik, och ytterst en tydlig vink tillbaka till antika synsätt som överhuvudtaget inte ser något mindre än LIVET själv framverka sina idéer.

Svaghet/styrka i artikeln: bruket av den svävande formuleringen "potential till självorganisation" - klassisk Artistoteles i en tid då man trodde biologerna var svurna materialister!


tisdag 26 januari 2010

Ändamålsenligheten är het

En PDF har legat på datorns skrivbord en evighet nu, och jag minns inte ens i vilket sammanhang jag blev nyfiken på astrofysikern Frank J. Tipler. Det bör ha varit genom ett respektfullt omnämnande av honom i någon bok i ett annat ämne. Artikeln, "Intelligent life in cosmology", kan hittas bl.a. på sajten Scientific Commons.

Eftersom Sverige är ett land av systematiker som gärna vill krympa verkligheten tills den får rum i våra egna modeller (huvudfotingens klassiska missgrepp!), kanske det roar någon att ta del av bara ett stycke där Tipler har något att anföra mot evolutionsbiologerna som det går tretton på dussinet av här i landet. Jag skriver helt sonika av stycket:

Unitarity is teleology.

Teleology has been completely rejected by evolutionary biologists. This rejection is unfortunate, because, teleology is alive and well in physics, under the name of 'unitarity.'

Unitarity is an absolutely central postulate of quantum mechanics, and it has many consequences. One of these consequences is the CPT theorem, which implies that the g-factors of particles and antiparticles must be exactly equal. This equality (for electrons and positrons) has been verified experimentally to 13 decimal places, the most precise experimental number we have. Which is why very few physicists are willing to give up the postulate of unitarity!

Furthermore, unitarity is closely related to the law of conservation of energy, and a violation of unitarity has been shown to usually result in the gigantic creation of energy out of nothing. One model (due to Leonard Susskin) of unitarity violation had the implication that whenever a microwave oven was turned on, so much energy was created that the Earth was blown apart. So physicists are very reluctant to abandon unitarity.

Så, välkommen in i värmen igen, Platon och Aristoteles. Den Förste Röraren (Gud) är inte helt glömd av den fallna människan!

*****

Som astrolog fascineras jag av att horoskopet uppvisar en närmast identisk grundstruktur med en annan stor förespråkare av teleologi, en av Katolska kyrkans thomister och en av Benedikt XVI:s nära vänner, metafysikern Norris Clarke.

Clarkes födelsehimmel är ett av de horoskop som berett mig en smula besvär eftersom det påminner om att de klassiska fyra elementen som metaforer för den nyplatoniska kosmologin har sina begränsningar. Fastän en god vägkarta slinker ibland undantag igenom. Enligt antikt resonemang skulle Eldelementet, vilket intuitivt kan fattas, vara det mest transparenta gentemot den högre (bortomvärldsliga) verkligheten - natthimlens stjärnor små tittfönster in i den värld som vi i brist på bättre kallar det rena ljusets värld eller himmelen bortom den fysiska himmelen - försåvitt vi inte är reduktiva materialister förstås.

Omvänt betecknar Jordelementet den grövsta formen av verklighet, där Platons Former (levande intelligenta väsen, enligt filosofen Plotinus), fullt ut konkretiserats i den så kallade fysiska verkligheten. Hela västerlandets empiriska vetenskap utspelar sig enbart i denna knivsudd av den totala verkligheten, där, som det heter i Johannesevangeliet, Logos har tagit fysisk skepnad. Matematiker i väst, vad jag förstår är en brokig skara, där en del förfäktar en från sinnesvärlden (Jordelementet) oberoende status för matematiken, något liknande Platons tanke.

Och den antika filosofin tillerkänner förvisso den mentala verkligheten (i vilken vi kan inspektera tingens inbördes relationer på ett abstrakt och logiskt plan) en ontologisk status. Evolutionsbiologer vägrar förstås även detta då vårt medvetande bara anses för en biprodukt av Jordelementets mest raffinerade komposition: hjärnan. Enligt idealistisk filosofi är tvärtom hjärnan, precis som alla andra materiella fenomen, bara ännu ett exempel på Logos - ett blueprint i den mentala verkligheten - som tar fysisk skepnad.

Så varför är båda de här teleologerna då så "förfallna" till det mest basala av de fyra elementen? Varför har båda båda Ljusen i den inomvärldsliga "jordvibrationen"?


 

Som synes har Sol och Måne bara skiftat plats i de här horoskopen. Oxen (Taurus) och Stenbocken (Capricornus).

Teologen och teleologen Clarkes Sol i Oxen - Tellus eller Terra Mater - påminner om att kristendomen faktiskt i sin allians med Rom tog parti för att denna världen är god, mot de antikosmiska gnostiska strömningarna. Kyrkans officiella ståndpunkt i tvåtusen år har varit att försvara denna världens maktordningar, och för den som överhuvud menar att kristendomen snabbt förlorade sitt ursprungliga budskap, skulle kanske sarkastiskt kunna skratta åt det eminent logiska att hitta en skarptänkt teolog i just det element och t.o.m. zodiaktecken som tydligast av allt bejakar denna världen som en god plats.

Martin Luther, som under bondeupproren till sista drevs att inskärpa betydelsen av världslig makt, var visserligen inte Oxe, men väl dess motpol, Skorpionen, och i astrologin är det väl känt hur motsatta "principer" implicerar sin andra hälft.

I fallet Jean Calvin, som tog kristendomen till dess mest horribla avvikelse i historien i påståendet att materialistiskt engagemang - och framgång däri - var ett tecken på att Gud predestinerat människan till frälsning, har inte oväntat BÅDA polerna, Oxe och Skorpionen, aktiva.

Det var visserligen inte Calvins horoskop som drev mig att tala om den här axeln som "den sataniska principen", eller den råa inomvärldslighetens/ateismens princip, men att i skrivande ögonblick upptäcka fenomenet på Calvins himmel bekräftar eminent zodiakens och de fyra elementens goda förmåga att illustrera en människas förhållande till denna världen och det hinsides. Många som predikar himmelen har egentligen hjärtat helt inställt på denna världen!

Faktum är att Clarke i den enda bok av honom jag läst, "The One and the Many", ofta använder sinnliga exempel som kretsar kring mat, vin och t.o.m. tjuveri som utgångspunkt för olika resonemang. Man tycker sig höra en gammal celibatmunk förtjust leka med just alla de tankar han aldrig själv kunnat leva ut pga sina ordenslöften!

Astrofysikern och teleologen har istället sin Sol i Stenbocken, katolikens måntecken, och landar i sinnelaget (Månen) på samma sätt som Calvin i Oxen, i djupt upplevd identitet av denna världens verklighet.1

Kombinationen av Oxe - det naturgivna/råmaterial - och Stenbocken - organisation/gränsdragning - är den perfekta signaturen för den empiriska vetenskapen, särskilt naturvetenskapen. På min astrologiska blogg Sideriska siktet väntar ännu en liten text om Carl von Linné på sin publicering, men jag kan redan nu nämna att "naturlärans fader", denne inbitna spanare efter underliggande strukturer i naturen, taxonomiernas tillskyndare (samma släkte kan också ta gestalt som hopplösa byråkrater!), har samma två jordbruna tecken som de viktigaste på sin födelsehimmel!

Linné var född med Solen i Oxens tecken, som katoliken, och det enda tecken som har tolkningsföreträde framför måntecknet är - där exakt födelsetid är känd - det tecken som stiger över födelseplatsens östra horisont. I antiken identifierade man sig exklusivt via detta tecken, vilket är betydligt mer logiskt då det preciserar individen långt mer än Solen vars passage genom ett tecken pågår i hela 30 dagar!

Utan att gå djupare in i det astrologiska regelverket tycker jag via dessa ströexempel ändå att förklaringen till att teleologi - att det finns en ändamålsenlighet inbyggd i naturen, en aristotelisk potential som söker sin aktualisering - kan dyka upp även i det Jordelement som sägs representera det maximala "syndafallet" från den högre världen av rent Ljus. Det är primärt den organisatoriska Stenbocken och dess härskare Saturnus som representerar motivet om en Ordning (taxonomi) eller en Struktur i materien.

Oxens tecken är zodiakens kanske mest passiva och representerar världen som givet faktum, och figurerar sällan i samband med någon mer inspirerad diskurs. Oxens härskare är Venus, njutaren av naturens frukter, och det säger sig själv att man inte både kan njuta och föra en diskurs samtidigt. Oxen faller därför oftast in i sensualismen. Men i mer "laddade" situationer blir Oxen eller "världen" ofta den statiska komponenten över vilken rasande debatter förs. Det är inte alls oväntat att hitta Oxen hos drösvis med ateistiska debattörer och tänkare, Russell, svenske Hedenius och hans copycat, Sturmark. 

Jag påpekade nyligen hur denna Oxe ingår i Benedikt XVI:s födelsehoroskop som just en komponent i den kärvhet gentemot förfallen sensualism han gjort sig känd för. Härvidlag påminns man åter om kristendomens bekymmersamma historiska arv, att dels hävda att naturens ändamålsenlighet (teleologi) antyder en bakomliggande Intelligens (Platons Nous eller hos Augustinus: "Guds tankeliv") men samtidigt påminna om att vi ytterst är främlingar på den här planeten och har vår egentliga hemvist någon annanstans!

Teleologin (eller inom fysiken, "unitariteten"), har sedan antiken representerats av Stenbockens härskare Saturnus i astrologin. Som sjunde och bortersta synliga planet avgränsade denna kosmos från himmelen. Som den långsammaste av planeter blev Saturnus i sin rörelse Kronos - både begreppet och realiteten Tid för den inomvärldsliga människan.

Man ska räkna med att hitta en betydande betoning av Saturnus i horoskopet på var evolutionsbiolog värt namnet. För evolutionstanken är en spin-off på den kantianska åskådningsform som kallas "tid" och som en andevarelse i ankomsten till vårt system anlägger. Det franska revolutionshoroskopet för den "nya människan", den historiserande människan som nu definitivt sett till att bli utsparkad från Paradiset understryker exakt hennes NYA SLAVERI, det under Saturnus linjära tid, det i föreställningen om att bara vara själlös materiell kropp.

Det förefaller som om en astrofysiker som Tipler står närmare insikter i den arketypiska (platonska) verkligheten än den genomsnittliga evolutionsbiologen, vilket tillika påminner om att astrologins fyra element inte är absoluta måttstockar. Vissa djupt inne i Jordelementets upplevelse av pur realism, svarar likväl på Guds förklädda tilltal och noterar vad inte män som t.ex. Richard Dawkins i sin übermentaliserande värld (sinnelagets Måne i Luftelementet) förmår se: att "i varje litet sandkorn"... Jesus på sin tid förebrådde också folk för att ha alla erforderliga ledtrådar mitt framför ögonen, men likväl vara fullständiga blinda för livets eget tilltal.

I så måtto kan Jordelementet, fastän det djupast fallna, också vara den vändpunkt där människan åter börjar orientera sig mot de större frågorna. Kanske inte i allmänhet i Oxens tecken eller ens i det påföljande fingerfärdiga Jordtecknet Jungfrun, men definitivt i Stenbocken - där känslan för organisation (och upptäckten av tingens inre rationalitet) står på andemänniskans dagordning.

_____
1. Tråkigt nog för astrologin har inte kyrkmannen och filosofen George Berkeleys födelsedata bevarats till eftervärlden. Det hade varit intressant att se om en tvättäkta idealist - "världen består av rena tankefenomen i Guds medvetande", en föreställning helt i linje med Augustinus variant på Platon - om denna idealism hade korresponderat med t.ex. en total frånvaro av Jordelementet vid biskopens födelse, eller åtminstone en markant betoning av de "högre" elementen Eld och Luft.


måndag 25 januari 2010

Insekter är "superorganismer"

ScienceDaily rapporterar en välbekant "nyhet", återupptäckt av vetenskapen vars misstro till andras utsagor lett den till att bilda en skyddad verkstad där de själva är överdomare över vad som ska få stämplas som sanning.

Jag har tidigare nämnt en iakttagelse att termiter i en termitstack verkar ha "röntgenblick" för de andras arbete även när en försöksledare blockerade termiterna från varandra genom ett hinder (träplanka eller liknande). Ungefär som om termiterna grävt en gång från varsitt håll och "i blindo" möttes på exakt rätt ställe istället för att gräva förbi varandra.

Det nya fyndet består i att det förefaller råda en mikro/makroparallellism mellan en hel insektskoloni och de enskilda medlemmarna. Nyheten var inte ny eftersom den triggas varje gång man för frågor om arter och Platons Former på tal. Existerar "myran" som en idé i Platons transcendentala "blueprint-region", då är alla dess enskilda instantieringar i fysiska små kryp en lägre grad av verklighet och den monistiska materialismen en felaktig modell. Vad som inom vissa arter ter sig som de enskilda instanserna "personlighet" är bara en följd av det Platon kallade för det inbyggda felet i universum, så imperfektioner från den bakomliggande Formen.

En nära besläktad formulering hördes i USA:s kända trancemedium Edgar Cayce (1877-1945), där man emellertid alltid kan tänka sig gråhårig över källorna till informationen han levererade under självinducerad hypnos. I vaket tillstånd var han en "god praktiserande kristen", söndagsskolelärare vid sidan av sitt dagjobb som porträttfotograf.

Hans märkliga förmåga attraherade inledningsvis närkretsen som var kristen, men vartefter ryktet spred sig (en förstasida i New York Times 1910) kom människor från alla möjliga branscher och livsåskådningar att sitta vid hans sida, tillsammans med hustrun som överinsåg trancesessionerna, samt en stenograf.

Cayce förklarade i en tranceföreläsning om själva trancetillståndet att materialet som kom från hans undermedvetna var av komposit natur. I vissa fall behövde hans psyke bara "telepatiskt" tappa den som sökte råd och svar, i andra fall kunde Cayces undermedvetna kontakta hela universums databank, vilket var vad han beskrev det som.

Hans omedvetna psyke kunde alltså förflytta sig genom det vi kallar tid och rum och "läsa av" den historia som genomströmmat bestämda lokala positioner - för sjukdiagnoser på klienter behövde han veta exakt tid och plats, och klienten måste befinna sig på den adressen för att hans trancetillstånd skulle fungera! De här berättelserna runtomkring Cayces remarkabla förmåga är egentligen lika intressanta som det ibland udda material han levererade.

Från någon källa, som inte längre kan bestämmas, men säkerligen föranledd av en "kristen frågeformulering", kom så svaret på frågan om skillnaden mellan själens beskaffenhet hos djuren jämfört med människan. Cayce deklarerade då ur hypnos med sin föreläsarröst att djuren inte som människan äger några individuella själar, de har "kollektiva själar". Och det är här historien knyts samman med Science Dailys rapport.

Det nya fyndet påminner i mina ögon också om fraktaltänkandet, vilket i sin tur också har antika förlagor i nämnda mikro/makrokosmiska parallellism. Det är samma tanke som astrologin bygger på. Direkt "strålning" från planeterna till människan på jorden är den naiva materialistens föreställning och den som de mer obildade skeptikerna brukade använda för att söka förringa astrologin.

Den bättre diskussionen borde istället föras längsmed den gestalt som här börjar framtona. Astrologin kanske fungerar eftersom den bara återupprepar, i en annan skala, de "first principles" som matematikern och flygingenjören Arthur M. Young menade att astrologin synliggjorde. Astrologin beskriver alltså en djupare verklighet än forskningen ännu nått fram till, men en verklighet som antikens visa män tydligen kodade i en förrädisk bildsymbolik.

Kanhända är varje levande människa på jorden en unik liten "iskristall" som repeterar samma form som solsystemet (och ytterst hela kosmos) på något plan bildade just vid födelseögonblicket i fråga (det går att sätta startpunkten var man vill, PRINCIPEN visar sig ändå efter en tids observation). Detta var då den stoiska filosofins sympatheia-tanke som också den klassiska mekanikens företrädare och dagens determinister är anhängare av. Deras hoppfulla tes lyder: "Givet en tillräckligt kraftfull dator skulle egentligen hela universums orsakssammanhang kunna kalkyleras."

Detta är då materialistisk monism, innan man tagit hänsyn till de ingrepp i tillvaron som Observatören (anden) är kapabel till. "Observatörseffekten" har seglat upp som en faktor inom kvantfysiken och påminner om att hela föreställningen om en objektiv materiell värld är just bara en fantasi från den tid då kolonialistiska europeer trodde de kunde Kontrollera det fysiska universum, om inte annat så i sina egna tankar. Se här min astrologiska analys av den förvisso skarptänkte Laplace, han som i samspråk med Napoleon inte sett något behov av "hypotesen Gud" i sitt arbete.

Man behöver inte själv vara matematiskt bevandrad för att se vilken makttripp allt det här med inhägnade skyddade verkstäder och empirisk verifikation egentligen är. Det är en historisk reaktion mot en annan, högre stående mänsklighet som ännu använde sig av ett sjätte sinne, en äldre filosofi som menade att sann kunskap var tillgänglig direkt från inom människan (enligt sympatheia-teorin här ovan) eftersom, med de indiska filosoferna, "den som på 'här' och 'där' gör en åtskillnad (vetenskapens dikotomiserande grundförhållande), går från död till död."

Om Observatören nu inte är en del av världen var likafullt materialismens sätt att dödförklara Anden och undanta medvetandefenomenet från dess ekvationer ett patetiskt besannande av den indiska filosofins nästan hånfulla definition av den total imbecillens sätt att hantera kunskapsteoretiska spörsmål - en sådan som i mörker vandrar från en död till nästa.

Platonismen såg också igenom misstaget med att gräva sig allt djupare ner i Moder Mayas illusoriska värld. Efter en kort tid i bifurkationernas labyrint inser man Principen, att den ligger inbyggd i varje litet sandkorn för den som möter världen på rätt sätt. I det läget upphör Satan att kontrollera psyket, och man genomskådar det scientistiska blindstyret för den själ i fritt syndafall som han var. Om bildspråket ursäktas...

lördag 23 januari 2010

Andra akten

Medelåldern är inte längre någon anledning att krisa ihop, visar ny forskning.

Citing research based on empirical evidence and studies from the field, Prof. Strenger says that adult lives really do have second acts.

ScienceDaily

Men godmorgon, västvärlden! Den här insikten formaliserade redan de gamla kineserna! Eller rättare, under den kinesiska filosofins "högmedeltid", ungefärligen motsvarande vår egen. Då tillskrevs filosofen Chu Hsi (troligen med orätt) systemet Ho Lo Li Shu, som den här bloggen någon gång då och då konsulterar för en ögonblicksbild av politikers belägenhet.

I det här 1200-talssystemet är människans två akter tydligt särskilda. De kallas "före naturen" respektive "efter naturen". Med detta menas kanske inte exakt det författaren C.S. Lewis avsåg med sin boktitel Till We Have Faces - som ju alluderade till ett framtida och fullt jag i en kommande värld som inte är jorden - men väl att människan inte har någon natur under de första årtiondena av sitt liv. Först vid halvtidssignalen kan man tala om att hennes natur "satt sig".

En intressant följd av systemet är att tydligt yang-polariserade ("maskulina") människor mognar mycket sent i sina liv - vilket händelsevis också biologisk forskning i väst funnit ut på senare tid.

Extra pikant har jag alltid tyckt Madonnas födelse vara, eftersom hon betecknas som alltigenom en man som bara händelsevis råkat bli förpackad i en kropp av kvinnligt biologiskt kön. Hennes "medelålder" inträder därför inte förrän flera år efter 50-strecket, vilket man faktiskt tyckt sig märka...

Frågan är om den hundraprocentigt manliga grundtypen överhuvudtaget har någon förmåga att ta till sig världen. Jag har hittat de här typerna i de mest befängda sammanhang - som klåfingriga och överaktiga ADHD-typer och inspärrade på fängelser. Sverige tycks inte kunna använda sig av Himmelens egna drakar, landet lagom har en så liten gråskala...

tisdag 22 december 2009

Mörkermannen Darwin synad



Jag hoppas att för den goda saken förlaget SteinerBooks ser mellan fingrarna att jag gör ett lite längre utdrag ur amerikanska konstprofessorn J.L. Bensons "The Inner Nature of Color - Studies on the Philosophy of the Four Elements" (2004).

Boken är löst sammansatt av två essäer och citatet är taget från den andra som inte har mycket med boktiteln att göra. Likväl är den andra essän en intressant idéhistorisk exposé över några strömningar som ledde fram till den stackars obildade Darwin, hans harvande för att få ihop en teori, och sedermera till det halvbedrägeri som består i att vår pseudo-vetenskapliga evolutionsbiologi presenterar darwinismen som en etablerad sanning.

Benson påminner om att två av de tre huvudmän som först stöttat darwinismen drog sig ur. Den kände geologen Lyell kunde aldrig under hela sitt liv ge teorin sitt fulla stöd. Resten av myten byggdes av aggressiva neo-darwinister efter Första världskriget. Och den senaste kadern av "sekulära humanister" ska vi inte tala om! Aggressiva ideologer med politisk ambition! En sinnessjuk rörelse i västerlandet, men lyckligtvis helt steril. Den kommer att försvinna.

Benson understryker att folk i gemen inte förstår på hur lös grund hela den västerländska ateismen vilar. Den minnesgode vet att den ateistiska evolutionsbiologen Richard Dawkins inte långt efter den här okända boken släppte sin pinsamma litania över religionerna, vilken jag inte sett mig i behov att läsa. Men jag betvivlar att något i den boken når Bensons ofta snillrika och djupa - inte alls lättillgängliga tankegångar.

Åtminstone har jag vid genomläsningen känt mig lite handikappad av att veta så lite om Newtons defekta färglära och om Goethes mer omfattande syn på färg (det är f.ö. Goethes färgcirkel som används i tryckbranschen).

Benson är ibland kanske lite väl koncis, som om han egentligen i huvudsak vänder sig till bildade konstnärer och antroposofer. "SteinerBooks" syftar ju på den gåtfulle klärvoajanten Rudolf Steiner, vars "Grunddrag av vetenskapen om det fördolda" jag börjat om med flera gånger sedan jag köpte den 1980, men ännu inte nått slutet av. Hos Benson summeras världstillblivelsen Steiner skådade på bara några få sidor. Perfekt!

What actually is natural selection as an idea? If it were an idea which could be transmuted into an ideal, offering something new and inspiring without shattering the foundations of a millennia-old cultural tradition—instead of becoming, as it has, a doctrinaire dogma—we would not be stumbling over the language problem at the very beginning. Why did Darwin choose these particular words?

It seems that he saw a satisfactory departure point for his theorizing in the grand "prolepticly" evolutionary scale of being, that is, of nature, in Paley’s work, which, however, had the defect for Darwin of accepting as the usual source of energy for this a Divine Creator.

As it was still daring to dispense altogether with "supernatural" (a "loaded" word in our times) causation, Darwin needed to find (we might suggest) a seemingly neutral expression. "Natural Selection" was selected, as if by a higher power meddling in human affairs. As it turned out, "deceptive" would describe the term chosen more accurately than "neutral."

How does the word "selection" serve Darwin’s purpose? First of all, by using the noun form of the verbal concept be de-emphasizes the transitive quality of the verb. Attention is subtly drawn away from that by focusing on the results, in this case the traits being studied.

Of course, in the background must be some agent (ago = do) but its identity is left unspecified. Since the "selected" traits make sense, are meaningful on some level, the logical implication is that some intelligent force (being) did the selecting. Otherwise we should expect a jumble, a heap of unrelated fragments, to have resulted.

It is exactly this expectation that is denied. We are to believe that the meaningful selection of traits selected itself, that is, to have come about spontaneously. And not once, but repeatedly, while the previous selection still existed to be acted on by the same chance processes.

Taxed with this abstraction, Darwin admitted that the term was meant not literally but as a metaphor for the "aggregate action or product of many natural laws"—not to be thought of as an "active power."

Far from being a clarification, this simply re-states the original proposition with another noun form of a different transitive verb, the transitive quality of which is again denied. The logical impasse remains.

Unanswered is our burning question: how do natural "laws" (a term that in human affairs always implicates a law-giver) that control highly specific activities such as rain-making or blowing earth around produce any results other than rain or displaced earth?

To make sense, would we not have to make the critical assumption of a pre-existing organic world capable of reacting selectively to those lawful but not "active powers"?

This dense mental muddle is ignored or trivialized to this day by Darwinians. Thus the grammatical and logical absurdities inherent in this use of the word "selection," concealed in a new but equally meaningless terminology, remain unknown and unsuspected by the general public.

However, we have still to examine the even more critical role of the adjective "natural" in this expression. Actually, to do this two conflicting concepts that play a strong part in Darwinism: "natural" and "machine" need to be treated simultaneously, but since that is impossible I shall begin with the former.

Just as "machine" leads forward to the cultural determinant of our time, technology "natural" leads us back to the pre-Darwinian cultural situation.

In qualifying "selection" with "natural," Darwin sidestepped the intellectual task of deciding what aspect of nature he was referring to, for the adjectival form conceals the problem.

Did he mean natura naturans, the active, creative principle in visible nature (as when flowers grow in the spring) or did he mean natura naturata, the summer product, the fruit and its seed?

To have faced this problem squarely would have threatened his assumption that there is no "supernatural" (divine or metaphysical) side of nature, traditionally an inalienable part of human consciousness.

The price for this default—admittedly he did not see it as that, and his followers one by one fell in line with that view— was that the resulting confusion remained built into his theory.

Amen!

(Den observante ser att texten inte nådde ett naturligt slut där, "maskinen" hade ännu inte avhandlats.)

*****


Jag återkommer till den här boken i ett inlägg på Sideriska siktet eftersom Bensons analyser stämmer så väl in med Darwins horoskop.

onsdag 25 november 2009

Om hjärnans och tidens natur

Eftersom filosofen och författaren Lars Gustafsson deklarerat sin sympati för Piratpartiet har jag scannat in en välskriven Under strecket-artikel från 26 november 1991 betitlad enligt ovan. Gustafssons åsikt överlappar med svenske neurologen David Ingvar som han här beundrande recenserar, och detta är då den officiella världsbilden som kopierats ner i det svenska folkdjupet och som förklarar varför vårt nationalhoroskop är så klent på den psykiska (lunära) sidan.

Vi har tagit parti för den materialistiska världsbilden, i grunden svikit Platon - som samtidigt varje västerlänning hyllar som Tänkaren med stort T.

"Allt efter Platon i det västerländska tänkandets historia är bara en samling fotnoter till densamme." Minns ej vem som sade det.

Denna självmotsägelse nuddar Gustafsson vid i sin läsvärda text, och det är slående att absolut ingenting har hänt inom någon forskningsgren sedan 1991. Brittiska religionshatare av humanistisk typ använder alltjämt tacksamt Benjamin Libets upptäckt som bevis på att vi bara är "hjärna", så att allt prat om själen, tillsammans med alla former av religion, kan förpassas till historiens sophög av misslyckade försök att förklara verkligheten.

Har kan man bara påminna sig den klassiska indiska samkhya-filosofin hävdade för över 2.000 år sedan att vårt ego är ett imaginärt konstrukt! Det är den konativa andevarelsen i människan som rör kroppen men det uppblåste egot inbillar sig vara herre på täppan och rationaliserar, kapar det andliga skeendet och gör det till sitt!

Den här bloggen har redan tröskat igenom en del fenomen som sätter ifråga den materialistiska världsbilden. Men här är då ett typrent exempel på hur de lärde av idag påverkar svensken att tro sig om att vara väldigt lite.

Om hjärnans och tidens natur

Av LARS GUSTAFSSON

Vi lever i två världar, den fysikaliska och den mentala. Två nya böcker behandlar interaktionen dem emellan, det psyko-fysiska problemet, och bägge har sitt ursprung i professor David lngvars verkstad i Lund. "Tidspilen. Cerebrala essäer” och “Hjärna psyke tid” rekommenderas av an mälaren.
     Vad finnes bortom stjärnor, och var är Sagans land? Här är ju bara hjärnor, grå hus och lösan sand!
     Så skrev den fine, numera bortgångne grafikern och poeten Ingemar Willgert i Uppsala någon gång i slutet av femtiotalet (“Ur mitt inre”, Bonniers 1964). Det är en stor artad liten dikt, tillkommen, om jag minns rätt, när konstnären vårdades på Ulleråkers sjukhus för ett av de psykotiska skov som han led av i sin ungdom. De Frödingliknande raderna sammanfattar väldigt bra, tycker jag, en upplevelse som alla människor har ibland. Och som Immanuel Kant gjorde till ett slags grundprincip. Vi är medborgare i två världar.
     Den ena världen är fysikalisk och lyder fysikaliska lagar, den andra är mental och har den frihet som är utmärkande för det mentala livet. Jag sitter här vid mitt skriv bord därför att jag — i fysikaliskt laga ordning — genomlöpt alla de rörelsebanor som ledde från sängen via badrummet och köket hit, men jag sitter här också för att jag ville det. På något sätt måste jag få dessa båda beskrivningar att gå ihop. I en motsägelsefri beskrivning. Och det är inte lätt.
     Det finns två substanser. tänker sig Descartes. Den ena är till sitt väsen utsträckning och den andra tänkande. Hur är utväxlingen, interaktionen, mellan de båda?
     Det brukar kallas för det psyko-fysiska problemet.

DET HAR KOMMIT två väldigt fängslande populärvetenskapliga böcker som har med hjärnan att göra, detta märkliga organ där utväxlingen uppenbart måste äga rum. Båda böckerna emanerar från professor David Ingvars verkstad i Lund. Den ena, Tidspilen. Cerebrala essäer (Alba), är en samling populärvetenskapliga essäer av vilka flera har stått att läsa i denna tidning; den andra, Hjärna psvke tid (Wiken), är ett Berzeliusseminarium, anordnat av Svenska Läkarsällskapet. I seminarieboken medverkar inte bara mäster Ingvar själv utan också ekonomer som Staffan Burernstam Linder och filosofer som Göran Herméren.
     Diskussionen i seminarieboken kretsar speciellt kring tidsdimensionens roll i det mentala livet. (Jag kanske skall påpeka att jag konsekvent skriver “mental” när jag menar “själslig” men utan religiösa associationer. Annars är det väl risk att man råkar ut för någon enfaldig revisorstyp som börjar hojta om “anglicismer”. Sanningen är att svenskan inte har något bra ord för mind. “Själen” vandrar kanske genom reinkarnationer eller kommer till Himlen, men detta är obekräftade antaganden. Om “det mentala livet” eller ‘mind” vet vi däremot en del saker med säkerhet, t.ex. att det är förenat med en upplevelse av valfrihet, eller att det har en tidsupplevelse.)
     Det fängslande och svårbegripliga börjar egentligen redan på omslaget till David Ingvars "Tidspilen". Omslagsbilden är en stiliserad bild av hjärnaktiviteten hos en normal person som läser tyst. Aktiviteten i hjärnan, som markeras med olika färger på bilden, är uppmätt med en av Ingvar och Niels A Lassen utvecklad isotopteknik. Vad bilden påstår är att hos en läsande normal människa pågår det extra hög aktivitet i ett mindre område baktill i hjärnan (syncentrum), i tinningregionen och i pannlobens nedre del (språkcentra) och inom ett område mitt i hjärnan där ögonrörelserna har sitt centrum.

FRÅN HJÄRNSKADOR och slaganfall finns det otaliga andra erfarenheter av det slaget. Min läsprocess, mitt ordförråd, mina minnen, alltsammans saker som det mentala livet upplever som icke rumsliga, har alltså en gruppering i det fysiska rummet. Ar inte det egendomligt? Måste inte endera påståendet vara falskt?
     Kanske inte nödvändigt? Det finns en trivial mening i vilken denna tidningsartikel är distribuerad i rummet — det åtgår, det skall gudarna veta, papper för att sprida den. Men i en annan mening kan man naturligtvis tala om artikeln som något icke rumsligt. Om jag till exempel tappar den i datorn kan jag försöka rekonstruera den. Det grammatiska objektet i satsen “Jag rekonstruerar min förlorade artikel” står då rimligtvis för något icke rumsligt. Icke rumsliga ting kan ha rumsliga representationer. I själva verket är alla meningsfulla matematiska formler exempel på det.
     Vad vi har mycket svårare att acceptera är att vårt mentala liv förefaller helt och hållet beroende av dessa representationer i hjärnan. Ett primtal fortsätter helt lugnt att existera på sitt stillsamma (men ytterst solida) sätt, även om ingen skriver ner det. Men detta att en stor poet kan förlora sin språkliga förmåga genom ett slaganfall, eller att en berättare som Hemingway kan supa sönder sin kreativitet, att man bara genom att bli mycket gammal kan förlora sin emotionalitet, förefaller oss rymma en oacceptabel förolämpning. Vi väg rar intuitivt att gå med på det. Tron på själen förefaller mig mera motiverad av en sådan vägran än av den orealistiska och skrämmande förhoppningen om evigt liv. (Ja, den som skriver dessa rader är utpräglad sadducé.)

I DAVID INGVARS EGEN bok kan man lära sig åtskilligt som förefaller mig långt ifrån trivialt och faktiskt filosofiskt relevant. Ett sådant resultat som Ingvar berättar om är Benjamin Libets försök. Det visar att varje viljemässig kroppsrörelse föregås av en potentialförändring över främre delen av hjärnbarken. Och denna potentialförändring ligger nästan en halv sekund före medvetandet om att man vill. (Sen åtgår ytterligare en kvarts sekund innan man verkligen rör låt oss säga fingret.)
     Försöket har, säger Ingvar, väckt berättigat uppseende. Det tar kanske också litet tid innan man förstår hur oerhört intressant det är. Nästan all mentalistisk filosofi går ju ut på att vårt medvetna, viljemässiga handlande har sitt ursprung i medvetna viljeakter. Men om potentialförändringen i framloben kommer ett tag innan vi är medvetna om att vi vill utföra en kroppsrörelse, vem är det då som vill? Om vi inte är beredda att tro att det finns situationer där verkan kan föregå orsaken måste vi ju dra slutsatsen att den finns, förmedvetet, inte i Freuds mening, utan i en mycket allmännare, där alla våra viljeakter blir till innan vi har hunnit uppfatta dem som våra. Man hade gärna sett att Ingvar velat utvidga sitt resonemang litet mera på den här punkten. Resultatet förefaller ju faktiskt kräva en omprövning av hela idén om subjektet i de mentala processerna, och dess utom av kopplingen mellan detta medvetna subjekt och viljelivet.
     En gammal nobelpristagare, sir John Eccles, har i det här sammanhanget tydligen velat peka ut ett område i pannlobens översta del som det ställe där utväxlingen sker mellan det mentala livet och kroppen. Lyckligt omedveten, får man väl anta, om att alla sådana teorier är lika otillfredsställande som den tallkottskörtelteori som Descartes kom med, inte långt efter skeppet Wasas förlisning. Hur kan något icke rumsligt bli rumsligt? Libets försök förefaller foga ännu en svår fråga till repertoaren: om det inte var jag som satte mig här vid skrivbordet, vem var det då som gjorde det?

DAVID INGVAR VORE förstås inte läkare om han inte också gav oss en rad värdefulla hälsoråd med på vägen, en handledning i hur vi skall sköta vår känsliga hjärna. Att vi skall låta bli att röka och supa är välkänt. Hans essä om Hemingway är ju så ruskig att den, när den ursprungligen publicerades i Svenska Dagbladet, utlöste en hel livlig sommardebatt. Till de mindre självklara resultaten hör tydligen att man håller hjärnan i bättre form längre om man ser till att man har verkliga, intima vänner. Ingenting, inte ens jogging, kan ersätta de stimulanser som finns i en verklig, engagerad kommunikation med andra människor.
     Ett annat intressant område, som också har med det psykofysiska problemet att göra, är naturligtvis psykoserna. Vad är det som orsakar dem? Fysiologi (dvs kemi) eller psykodynamiska faktorer? Till exempel i sin essä om schizofrenin klargör Ingvar att den dominerande förklaringsgrunden numera är fysiologi, men han är försiktig med att kasta ut den psykodynamiska problematiken. Psykiska processer speglas i kemiska och omvänt. Aven här får man lust att höra mer. Det är ju klart att om jag till exempel blir mycket vred, speglas det snabbt i olika parametrar av min kroppskemi (adrenalin osv). Men det är ju inte på grund av adrenalinöverskott utan kanske på grund av något jag la ser i tidningen som jag blir rasande.
     Vad man förstår litet bättre när man läser Ingvar är återkopplingskaraktären hos förloppen. Till och med smärta är tydligen något vi på ett tidigt stadium lär oss. De kemiska oordningar, till exempel fragmenterad tidsuppfattning, som hör ihop med schizofreni, tolkar patienten ibland så att tiden har upphört. Det förefaller vara ett intressant exempel på hur psykosen förenar två olika saker, en extrem fysiologisk situation och vår egen tolkning av det på så sätt förändrade mentala landskapet. Ett annat bra exempel som Ingvar har är de “röster” som den schizofrene ofta tror sig höra. De är nästan aldrig, menar författaren, hallucinationer i strikt mening utan fragment av den egna inre monologen som patienten av någon hjärnfysiologisk anledning inte kan hänföra till sin egen mentala aktivitet. Alltså måste de, med en logik som i och för sig är konklusiv, komma utifrån.

MAN KUNDE KANSKE då säga att en fullt utvecklad psykos är ett fysiologiskt tillstånd plus en subjektiv tolkning, ett sätt att komma tillrätta med tillståndet. Det låter som psykoanalytisk doktrin, fast från ett nytt håll, och Ingvar är inte fientlig mot den. Att komma tillrätta med tiden som förflutenhet, nu och framtid framstår i båda böckerna som den verksamhet som vår hjärna par preference sysslar med. Psykoanalysen som ett arbete med tolkningar är en del av detta.
     Det finns mycket bra i “Hjärna psyke tid” som jag inte har plats att gå in på — Hermerén om tidsbegreppets historia, Burenstam Linders numera klassiska påpekande att konsumtion, i precis lika hög grad som produktion, förbrukar tid. Särskilt har jag fäst mig vid en essä av Ann Wirsén som handlar — med en musikalisk metaforik — om den seriella aspekten på det mänskliga tänkandet.
     Det är ju klart att t ex Etienne Bonot de Condillacs “Traité des Sensations” går alldeles fel när den vill se det mänskliga tänkandet som ett slags sammanställande av perceptioner (eller deras avtryck). En sådan kunskapsteori missar ju helt det melodiska elementet i tänkandet, detta att jag faktiskt hela tiden (hoppas jag) när jag skriver den här artikeln får in orden på rätt plats i sekvenserna.
     Reglerna för ordningen när man formulerar naturligt språk i tal eller skrift är mycket subtilare än i matematiska formler. Här finns harmonier och rytmer och klangfärgsliknande fenomen. Något som sjuttonhundratalsempiristerna väldigt mycket förbisåg är nog det konstnärliga momentet i tänkandet. Och det gäller naturligtvis också den tråkigaste revisionsrapport.

DET ÄR EGENTLIGEN väldigt anmärkningsvärt att Leibniz skrev i Monadologin något så modernt som detta:
     “Härutinnan har mycket försummats av cartesianerna, då de för intet räknat de före ställningar, som man ej är medveten om.” (1714, paragraf 14.)
     De anmälda böckerna vill jag gärna rekommendera.

Lars Gustafsson är professor och författare.
SvD 91.11.26

Den som tillägnar sig Arthur Lovejoys "The Great Chain of Being" (1936) med en exemplarisk genomgång av hur Leibniz förehåller sig till det största koncept mänskligheten formulerat, skulle nu tänka sig för en och två gånger innan man som Gustafsson kallar Leibniz överlag föråldrad. Vi talar om två fundamentalt skilda perspektiv här ("språkspel") där det Gustafsson representerar är det mindre rättvisande. (Se vidare den djuptänkande flygingenjören Arthur M. Youngs sarkasmer över hur liten världen blir för den som slavar under Empiricismen som sin pseudo-Gud.)

Som astrolog förvånar jag mig inte längre över att finna materialister och ateister som Gustafsson stadigt nersjunkna i den lera som elementen Jord och Vatten tillsammans bildar. (Här ultratydligt, via Solen i Oxen/Jord och Månen i Fiskarna/Vatten.) Jag ska lägga upp horoskopet på astrobloggen Sideriska siktet vid tillfälle.

Problemet är som vanligt att ett enstaka intryck av astrologin inte säger något alls. Det är först när man börjar se hur tydligt ett begränsat antal astrologiska teman återkommer hos alla darwinismens och materialismens förespråkare är, som funderingarna börjar komma. Det tycks verkligen finnas en predestination modell platonismens fullständiga determinism (The Great Chain of Being)! Men där materialisterna fegat ur är i frågan om detta medvetande som intelligent låter dig inhämta denna text, är i stånd att offra de fem yttre sinnena och träna sig att stå på egna ben.

Denna praktik är väl känd i Österlandet som yoga och meditation, och de gamla grekerna i den pytagoréisk-platonska inriktningen var av samma böjelse. Men inte Aristoteles, som tyvärr vår kultur kom att ta vår fattiga biologistiska människosyn från. Gustafsson bekänner sig till den mörka sidan, men genom att kallar sig sadoké (den judiska materialistiska överklassen under Jesus tid), dvs förnekare av en själ och ett liv efter döden.

Hans uppmålande av "evigt liv" som en ond mardröm är så banalt att man baxnar. Är detta verkligen vad en professor i Sverige står för, en filosof? Han har uppenbarligen inte tänkt längre än till mjukostreklamen i tv som skildrar livet efter detta som en oändlighet av smörgåsätande på vita moln.

Att han dessförinnan nämnt reinkarnationen som en obevisbar hypotes är inte längre helt sant, och var det egentligen inte heller då han skrev detta (1991). Psykiatern Ian Stevenson presenterade sin första väststudie av möjliga reinkarnationsfall redan 1966 och den väckte stort uppseende. Gustafsson gör precis som jag påvisat två gånger ifråga om klubben Humanisterna, undlåter att nämna forskningsrön som inte stödjer den egna tron.

Om Descartes berömta själslokus, tallkottkörteln, har det sedan Gustafsson skrev framkommit nya rön om organets ljuskänslighet, vilket genast har fått vakna individer att dra paralleller med det s.k. Tredje Ögat, som i österländsk tradition placerats just där den sitter (tallkottkörteln är inte en del av hjärnan). Sök webben efter pineal gland. Det är dock inget konklusivt material, men, återigen en "appetizer" för eget tänkande.

Hur ser egentligen korrelationen mellan den enskilda själen och Världssjälen ut? Ligger den i ett enskilt organ som denna körtel eller är den stora, ena, samsvängning stoikerna kallade sympatheia så obegripligt komplex, att dagens vetenskap måste dö ut och ge plats för version 2.0 innan vi kommer att på vårt sätt kunna bejaka insikten i världens gamla religioner och den bästa av den klassiska filosofin?

Platon övergick till bildspråk i de viktigaste passagerna, och det kan ha haft att göra med att logik och empiri är alltför simplistiska redskap för förståelse av det vi nu talar om. Mänskligheten kanske överlag måste höja sig till mystikerns fattningsförmåga innan vi kan gå vidare.

söndag 11 oktober 2009

Blundern

Nya DNA-fynd har som sagt stuvat om en smula i frågan vem som stammar varifrån. Det är inte 4 miljoner år gamla Ardi jag pratar om nu, utan om möjligheten, ja kanske t.o.m. sannolikheten, att vi bleka européer är ättlingar till förhistoriska indier. Den här indiska vetenskapsartikeln avslutar med en snygg knorr:

"India was neglected all these years. Scientists in western countries normally study Europe, America and Russia and for them that is the whole world. Any theory they make is based on the findings in these geographies. From our studies they have now realised their blunder. India is a melting pot and I am sure many countries and continents were populated by India. It (our study) is going to rewrite both science and history," Singh said.

Indiska förfäder? Gärna! Själv upptäckte jag den indiska astrologins fascinerande (och systematiska) tankar för två år sedan, och insikterna om diffusa läropunkter i västastrologin har kommit i långsam men stadig ström sedan dess.

torsdag 1 oktober 2009

Vetenskapen en gammal koloss

“Science is the last unreformed institution in the modern world today,” [Sheldrake] continues in a matter-of-fact rather than harsh tone. “It’s like the church before the Reformation. All decisions are made by a small powerful group of people. They’re authoritarian, entrenched, well-funded and see themselves as a priesthood.”

Rupert Sheldrake, 2005

Ingen kan med bästa vilja i världen säga att platoniserande biologen Sheldrake sliter hårt med sin site - de senaste artiklarna har flera år på nacken.

Men den här lilla presentationen är intressant för den som inte mött namnet tidigare.

http://www.sheldrake.org/articlesnew/heretic_Walljasper.html

På amazon.com noterar en estländsk recensent i samband med hans andra bok, "The Presence of the Past", att
Although...only maybe a quarter of orthodox biologists can stand Sheldrake's name, the implications of his theory - if correct - are enormous. It would thoroughly change our present understanding of the concept of memory, which means that we need new fields of science - physical semiotics, for example.

It would push the "borders" of semiotics to include the very first particles after the BB. Followers of C.S.Peirce would drink lots of champagne and would celebrate the victory. It would also require a radical revision of the ideas of evolution.
Sant. Och den där Charles Saunders Peirce verkar vara ett ultrahett namn att droppa, en av pragmatismens fäder (den stora amerikanska filosofiska riktningen), med en andlig grundsyn på livet, och naturligtvis sällan nämnd i vårt låglänta land.

Jag läste en översikt om hans tankar bara häromåret men kan till min förskräckelse inte minnas något. Kanske för att alla filosofer som hittat sanningen beskriver sitt fynd i snarlika termer.

Någonstans sade redan Platon allt, men jag märker att också sekulära svenska ateister hänvisar till honom, vilket han knappast skulle ha uppskattat. Kan man bara extrahera de "sekulära" delarna av Platon och sedan låtsas som hans förankring av staten i de andligt upplysta filosoferna inte existerade?


Tillägg.

Viss oreda på Sheldrakes sajt. Mitt bokmärke gick till en numera gömd och glömd sida - här är den nu gällande artikelsidan med undernivåer:

http://www.sheldrake.org/Articles&Papers/articles/