Rolf Hersson, f.d. programproducent på Sveriges Radios vetenskapsredaktion har viktiga iakttagelser att förmedla, särskilt som han intet ont anande gick med i Humanisterna, men där mötte något grumligt under ytan han inte räknat med.
Ursprungligt inlägg på Newsmill (nya fönster)
Humanisternas ordförande Christer Sturmark svarar
Herssons replik
Sturmarks andra svar
Innan jag idag såg denna minidebatt hade jag redan gjort en psykologisk snabbanalys av varför den ateistiske filosofen David Hume på 1700-talet, då han skulle "göra en Cartesius" och hitta sig själv, inte mäktade varsebli den stilla närvaro i människans inre som djuppsykogen Carl Jung kallade det arketypiska självet.
Det visar sig, noterade jag då, att Humanisternas tongivande röst förefaller lida av samma höga interna brusnivå (kognitiv blindhet inåt) som den kände brittiske ateisten. Inte oväntat odlar han därför samma avvisandets attityd mot dem som via introspektion (religiös praxis) menar sig ha en annan kunskapsväg än de fem yttre sinnenas empiriska metod för frågan om det gudomligas existens.
Från Sturmarks svar till Hersson noterar jag särskilt att han hävdar att alla försök att belägga telepatins existens skulle ha misslyckats. Ett falskt påstående som, trots att Sturmark försvarar kritiken från Hersson om sin källhantering tycks bekräfta den senares undringar hur Sturmark hanterar sanningen. (Se Herssons häpna reaktion i kommentarspalten som följer efter Sturmarks andra text.)
Den första seriösa serie undersökningar som ger stöd för telepatin jag känner till, gjordes av aktningsvärda medicine doktorn Montague Ullman och Stanley Krippner, fil.dr., på Maimonides Medical Center, New York (Dream Telepathy, Macmillan 1973 - en klassiker i ämnet och alltjämt i tryck).
På senare år kan man notera den stridbare biologen Rupert Sheldrakes författande om prekognitiva eller telepatiska förmågor hos människans bästa vän hunden.
Naturligtvis är inte telepati något gudsbevis utan en i Sturmarks mening "naturlig" fakultet som förtvinat hos västerlänningen men som var viktig t.ex. för Australiens urinnevånare.
Men det säger sig själv att en grupp som Humanisterna, med ett a priori förnekande av vissa aspekter av tillvaron, inte är intresserade av att hålla sig informerade om forskning som pågår utanför mainstream-fältet.
Det är intressant att notera hur väl Sturmarks otidsenliga förnekelse av detta fenomen rimmar med hans generellt negativa inställning till religionen, vilken traditionellt har tillhandahållit de tekniker (yoga, meditation, hallucinogena ämnen) med vilka andra kulturer kunnat uppfatta och kartlägga vad de menat är en helt annan verklighet och som i vid mening kan beskrivas som "det gudomliga".
