Distraktionens barn och Konstansens

Den ringa människan gnyr "tjat" vid varje tillstymmelse till upprepning och söker distraktionens ytligheter. Den nobla människan känner kraften i ett återkommande motiv och variationen på tema.

Let not my love be called Idolatry,
Nor my beloved as an Idol show,
Since all alike my songs and praises be,
To one, of one, still such, and ever so.
Kind is my love today, tomorrow kind,
Still constant in a wondrous excellence;

Shakespeare - sonett 105

http://hankwhittemore.wordpress.com/2008/12/10/

Notera skaldens syn på frågan jag lyfter:

"All alike my songs and praises be..."

• Han håller sig troget till sin tematik.

• Han är inte en retarderad natur som jagar runt i sensationens yrande malström.

• Han gnäller inte som ett barn efter stimulans och omväxling, ty hans Psyke är vuxet till dess fulla status.

Skalden fortsätter:

Therefore my verse to constancy confined,
One thing expressing, leaves out difference.

"Därför begränsar sig min vers till det konstanta (trofasta),
uttrycker ett och detsamma, förbigår åtskillnaderna."

Shakespeare var mästare i fördjupning, att se nyanser. Därför behöver han inte hoppa runt som en skållad råtta, smita, spåra ut, mörka. Han hade nått så långt intellekt kan nå och kunde nu vandra fritt i det enda ämne det anstår människan att söka närma sig: Sanningen.

Det minst 3.000 år gamla kinesiska orakelsystemet I Ching har ett ord i den här frågan:

"Sviktar han i sin konstans, drar han vanära över sig."

Hexagram 32, tredje linjen

Kristna kallar dedikationen till Sanningen, till det som ÄR, till sakfrågan i varje ögonblick "att närma sig Tronen". Trohet mot Livet självt!

Jag hade för cirka åtta år sedan en nattlig dröm som uppmärksammade mig på kvarvarande smuts kvar i kanterna på mina fönsterrutor ("doors of perception"), även om de i huvudsak var rena. 

Uppmärksammandet av de här "sorgkanterna" kom efter att jag i samband med it-kraschen slungats ut ur den cirkus som jag trodde bringat mig min slutliga yrkesidentitet. 

Men fönsterrutorna var slarvigt putsade längsmed fönsterlisterna. Om det inte var bjälkar i de egna ögonen, så var ändå kusten inte helt klar. Jag tog upp studiet av astrologin igen, som vilat i flera år. En sak ledde till en annan (drömmar som vägledde till Indiens astrologi), och sedan fyra år läser jag filosofi. 

Man kan bara fundera över hur ett människoliv är sammansatt av segment och hur ibland hela spelplanen rycks undan ens fötter och bereder plats för än bättre ting!

(Se också den självbiografiska reminiscensen i "Det sista mästerverket")

Shakespeares hån av humanisterna

Med anledning av Humanisternas/Christer Sturmarks usla korståg mot paranormala fenomen (se Newsmill), kom jag att tänka på några Shakespeare-citat hämtade från en monografi av litteraturvetaren Martin Lings:

[A]ccording to humanism, humanity is the highest thing in existence, and humanity as such is limited to reason and to nature. Beyond reason, which marks nature's upper boundary, the supernatural begins. Under the flag of Renaissance humanism, naturalism in art and rationalism in thought march together side by side. It is clearly humanism, the rationalistic denial of all that is superhuman that the medieval Hamlet means by the world "philosophy" when he says:

There are more things in heaven and earth, Horatio,Than are dreamt of in your philosophy.
(I,5, 166-67)

Nor can there be any doubt that Hamlet is here voicing Shakespeare's own view. The same my be said of the equally medieval Duke of Vienna in Measure for Measure when he sums up Barnadine's badness:

Sirrah, thou art said to have a stubborn soul
That apprehends no further than this world.
(V,1, 478-79)

Denna fantastiskt penetrerande studie av de dolda andliga motiven i ett antal av Shakespeares pjäser har genom åren återutgivits under en förbryllande mängd namn. Jag upptäckte detta genom att köpa två titlar som jag trodde var olika böcker!

Martin Lings - Shakespeare in the Light of Sacred Art (1966)
= The Secret of Shakespeare (1984)
= The Sacred Art of Shakespeare (1998)
= Shakespeare's Window into the Soul (2006)

Pga olika paginering nämner jag bara att stycket är ur kapitlet om Othello.

Martin Lings 1909-2005
Keeper of the Oriental Manuscripts,
British Museum. Sufist.

Kanske vågar man föreslå djupa och ruskiga bottnar långt under den nominella vetenskapsivrande ytan hos moderna sekularister? Martin Lings igen:

I pjäsen Othello är det "framför allt blindheten som karaktäriserar den fallna människan, vilket lämnar en glipa genom vilken han han 'spinnas', dvs, bearbetas av djävulen, tills dess att den fallne blivit så 'perplex' att han börjar tro sådant som är sanningens exakta motsats." (4e utgåvan, s. 75)

Som den fallna människan är Iago, "bokstavligen så självcentrerad, förhärdad, principlöst skeptisk, en själ sammansatt av bedräglighet, avund, misstänksamhet, hat, bitterhet och hämndlystnad och så renons på egen dygd att han inte ens noterar samma kvalitet hos andra, en blindhet som till sist visar sig vara anledningen till hans eget nederlag." (s. 61)  

Var finns Centrum?

Centrum finns ingenstans, sade Giordano Bruno. Universum är ändlöst. Det kostade honom livet.

Looking back today at the fray Bruno threw himself into, we might say that it wasn’t about earth, or scripture, at all. Earth and scripture were, in a way, only metaphors for “who was in charge” in the ultimate king-of-the-hill game played by patriarchal authorities intent on maintaining Man’s centricity – not earth’s.

Källa

Den utmärkta bloggen Campo dei Fiori Cafe, från vilken citatet hämtats, berättar historien om Bruno och hans indirekta inflytande på författaren till verk kända under författarnamnet Shakespeare.

Bloggaren, uppenbarligen en litteraturvetare i högsta divisionen, betygar sin tacksamhet för amerikanske doktorn Mendozas tyvärr utgångna bok från 1995 om Bruno. Jag kan bara instämma att den är intressant läsning som väl tecknar ett skede i västs historia på väg mot vår moderna kosmologi. Kan säkert hittas på antikvariat ute i världen någonstans.

Läs annars bloggen - utmärkt och djuplodande. Det gick små ilningar genom mig är jag högläste ett textstycke för mig själv och direkt insåg att danska kungliga slottet Elsinore i Hamlet är en engelsmans förvirrade hörselintryck av Helsingør!

Föga litterärt lagd i det här livet har jag aldrig läst någon av de berömda pjäserna - bara en bok om religiösa motiv i några av dem - och fick slå upp Elsinore för att se om det syftade på en stad eller ett slott.

Vad jag har läst är att Edward Vere, den 17e greven av Oxford, hade en nära släkting (systers make?) stationerad i en diplomatisk befattning i Danmark - och således var i position att få danskt stoff till eventuellt eget författande den vägen.

Jag hade också, från det jag hittade Mendozas bok först våren 2007, haft den intuitiva känslan att Oxford måste ha hört Bruno på plats i England, och detta är just vad åtminstone en person till i världen låter antyda - skaparen av bloggen här ovan.

Doubt that the stars are fire
Doubt that the sun doth move
Doubt truth to be a liar
But never doubt I love.

Hamlet II.ii.

Fristående fortsättning på inlägget.

Tala Sanning!

Genom den verksamma kraft som innebor i ord och namn hatade Edward de Vere, 17e greven av Oxford (1550-1604), den tvetydiga utsagan - "equivocation". Det tvingande momentet låg i att han fötts till det franska släktnamnet Vere, en avledning av latinets veritas, "sanning"!

Equivocation (wikipedia)

This article is about the fallacy. For the concept in literature, see Amphibology.

Equivocation is classified as both a formal and informal fallacy. It is the misleading use of a term with more than one meaning or sense (by glossing over which meaning is intended at a particular time).

"Tvetydighet klassificeras både som ett formellt och informellt felslut. Den är det vilseledande bruket av ett ord med mer än en mening eller innebörd (genom att mörka vilken av de båda innebörderna som avses vid tillfället ifråga)."

En variant av tvetydighet skulle kunna vara att i korrespondens eller dialog låtsas haka på ett begrepp som lanserats av den ena parten, men för egen del använda ordet med en avvikande innebörd.

Så kapar respondenten ämnet och påbörjar efter sättet hos Lögnens ande att driva en pseudo-dialog. Detta hatade den humörstarke greven av Oxford och upprepade gång på gång sin ståndpunkt, både i privata brev och i sina verk under pseudonymen Shakespeare - samtidigt som han själv var en mästare i kryptiskt dubbelspråk!

In addition, Oxfordians see similarities between Edward de Vere's writings and the following Shakespearean passage:

Isabella (Measure for Measure):

It is not truer he is Angelo
Than this is all as true as it is strange.
Nay, it is ten times true. For truth is truth
To th’end of reckoning.

Oxford Letter to William Cecil, Lord Burghley:

Truth is truth, though never so old, and time cannot make that false which was once true.

http://en.wikipedia.org/wiki/Oxfordian_theory

*****

Fria tankar utifrån en dröm morgonen den 26 nov 2005, där jag vandrade som vittne till en "Oxford" och åsåg hans otacksamma raseriutbrott efter att som gåva ha fått kostbara plagg, men enligt honom i fel färg.

Några timmars googlande utifrån flera och tydliga detaljer i drömmen öppnade mina ögon för en historisk men, trodde jag först, rätt mariginell figur i det Elisabetanska England.

Jag har varit föga intresserad av något lands historia i mitt liv (utom möjligen det antika Israel). Heller inte road av litteratur eller teater, var jag intill den här drömmen helt omedveten om att Oxford var 1900-talets hetaste kandidat som författaren till de verk som går under namnet Shakespeare!

*****

Det är min föreställning att själar nonstop bjuder på sig själva (de är radiomaster som ständigt sänder ut) och att den som av dunkla anledningar vandrar en parallell väg med någon historisk föregångare kan "överlappa" med denne och i dubbelexponeringen råka plocka upp faktiska scener ur det förflutna.

I det här läget får det räcka med att hänvisa till psykologen Carl Jung och hans teori om mänsklighetens kollektiva undermedvetna som det medium genom vilket individer kan plocka upp kunskaper de inte haft någon som helst åtkomst till i sina ordinarie liv.

Några år efter sagda dröm (och en uppföljande dröm - okunnighetens mur var nu riven) är det min spekulativa tanke att Oxford kan ha levt ett tidigare liv som judisk medlem av esséersamfundet och i detta noga följt deras lära om Sanningens ande och Lögnens ande.

Ett väl utfört liv i Sanningens tjänst lönar sig såtillvida att man ges åtkomst till privilegierade kretsar i nästkommande liv - kretsar som möjliggör andens fortsatta utveckling. Lögnhalsar och mörkermän slirar istället sakta ner i den andliga hierarkin och når dyn.

Med livets gåtfulla magi brukar DETALJER från ett tidigare liv också titta fram i ett senare liv - som om de bakomliggande andarna som bygger våra liv på jorden roar sig med att droppa ledtrådar för den som är hågad att se. En sådan ledtråd skulle vara att ett tidigare liv helt i Sanningens tjänst sätter ett avtryck i själva släktnamnet i ett senare liv.

Vildgalten och mottot från
släkten Veres vapensköld.

Se Sanning och Lögn som ytterligheter som mellan sig alstrar ett spektrum av gråtoner. Men så fort en själ går in i gråzonen tappar hon insikten om att ytterligheterna är FAKTISKT EXISTERANDE realiteter. Hon börjar slira på målet och tala om "perspektiv".

Det är just de skilda perspektiven som är tecknet på att man tappat sitt fotfäste i Sanningen och är på drift "neråt" och "utåt" i skapelsen. I syndafallets totalitet föds psykopaten - individen utan någon som helst förmåga att uppleva sig internt utan enbart opererar på sig själv som objektifierad kropp.

Under deras utdragna svanesång kanske De som faller bort från Nåden ännu har ett visst grepp om noblessens yttre kännetecken: de kan ha skaffat sig en fin bostad, de kanske har placerat klassiska verk på sin bokhylla (skådebröd).

Men Sanningen visar sig i det att de inte lever utifrån den tidlösa filosofins moral utan är simpla barn av sin samtid, den "banala ondskans" (perspektivlöshetens) offer, tanklösa futurister eller t.o.m. historielösa mobbare av sina förfäder.

Det senare är helt naturligt, för i "förfäder" ska vi här se en ockult psykologisk realitet: de hatar sina egna illgärningar i tidigare liv, och projicerar därmed sitt självhat på lämpliga syndabockar längsmed den officiella historieskrivningen.

Så kom t.ex. Upplysningen att genast börja smutskasta "den mörka" Medeltiden. Det är ett tragiskt spektakel de små, usla människorna producerar närhelst de får det allra minsta att säga till om! Yttrandefriheten är fruktansvärt överskattad och kommer att leda till västerlandets undergång.

Det svenska internet, där i skendemokratins namn fora som Newsmill och kommentarutrymmet i varenda tidning inbjuder folket att tala ur sitt hjärta, är tecken i tiden. Allt detta brus är bara föroreningar av luftrummet. Det finns religiösa ordnar där individerna bara får tala EN DAG PER ÅR, eller vid ett fåtal tillfällen. Tänkvärt.

Av bruset märker man tydligt hur landet Sverige under årtionden invaggats i myten om alla åsikters lika värde, att en genomförd värdesubjektivism skulle leda individen någonstans överhuvud.

Men egocentrikern växer sig - per definition! - aldrig högre än sitt eget huvud. Han har gjort sig själv till norm, till mening och slutmål. (Protagoras: "Människan är alltings mått.") Därför lever och dör människor i villfarelse - i ett accelererande fall längsmed gråskalan i riktning mot Lögnens ande.

Den civilisation som tar över efter den västerländska kommer åter att upphöja de eviga värdena som filosofi och religion förvaltat i tusentals år till sin vägledande måttstock. Kanske ses vi då. Men det har sagts mig att många miljoner själar kommer att få inresetillståndet till planeten jorden hävt i framtiden.

Eller också blir det tvärtom: några lyckliga lämnar kretsloppet och lämnar en jord i ekologiskt tumult åt dem som dödsstörtade här i begynnelsen.

Lyckligtvis finns andra världar i "Faderns hus" för dem som inte var förutbestämda att vara Sanningen trogna inför frestelserna på den här spelplanen. Evolutionen är så mycket större än naturvetenskapen någonsin kunnat föreställa sig!

****

Se också horoskopet för dagen då Edward de Vere föddes: Ett Lejon ryter till.

*****

Textuell kontext

Jesus, från Bergspredikan i Matteusevangeliet 5:

Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt... Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. ... Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från Det Onda.

Motsvarande parti ur Dödahavsrullarna (Damaskusregeln kolumn XV) som med all sannolikhet ingick i den unge Jesus utbildning:

Han skall ej svära vid [Guds onämnbara namn].
Ej heller vid A L (Elohim)
Ej heller vid A D (Adonai)

Esséersamfundets restriktioner angående svärjande förklaras med att den som faller kort om sitt löfte har profanerat Mose lag och Guds namn om han tidigare tagit dem i sin mun.

Jesus bergspredikan bara förtydligar och renodlar detta bud till dess innersta kärna: Det Sanna eller Det Onda (Lögnens ande) - det är allt man behöver veta om och ta ställning till. Se vidare Dödahavsrullarna för hela doktrinen om Ljusets och Mörkrets andar.


Tillägg - en synkronicitet

Bara någon timma efter att jag postade inlägget kommer dagens post (den verkliga sorten), och med den en bok som anlände oväntat snabbt från USA: en grundlig genomgång av den judiska mystikens äldsta text, en bok som för någon vecka sedan fångade mitt öga på nätet.

Synkronicitet var namnet Carl Jung gav ett meningsfullt men inte orsaksrelaterat samband. Att hålla SEFER YETZIRAH i händerna bara en timma efter att ha (under tvekan) publicerat min lösa spekulation om Oxfords tidigare liv som en jude med mystika böjelser, det är...stort!

(Spekulationen synes lös utifrån ovanstående, knapphändiga skiss. Men jag har samlat ett material utifrån de ledtrådar 2005-drömmen gav, vilket jag kanske, kanske inte, kommer att söka ge någon form vid ett annat tillfälle.)

Den fördomsfrie och insatte vet naturligtvis att en själ redan i förväg KÄNNER TILL sin åtminstone närmaste framtid, och att man ur detta perspektiv kan se ovanstående bok som ORSAKEN som här verkat "baklänges genom tiden" och ingav mig idén att skriva om Oxford och den judiska läran om Sanningens ande.

SEFER YETZIRAH - Formationens bok - var alltså ändamålsorsaken till ovanstående inlägg, precis som i indisk tradition Krishna representerar "den till sig dragande". Ja, nu börjar det bli djupt. Bäst stänga dörren och meditera en stund över vad som "tilldragit sig" - eller Vem!