Maya-kalendern och år 2012

Underhållande artikel om den 2012-hausse som pågått ett tag nu:

http://news.yahoo.com/s/ap/lt_mexico_apocalypse2012

Länken död vid koll 091209.

Se omnämnandet av Maya-kalendern i det här inlägget på min astro-blogg eller några andra tankar på den här bloggen under etiketten "2012".

Knyta hop den filosofiska säcken

Tillägg, 090912 13.52. Framsynt inkluderades i följande morgonfunderingar brasklappen att femtiostrecket kanhända är väl sent att påbörja den filosofiska resan.

DN har samma morgon publicerat bekräftelsen på var en tidigare start i livet kunnat leda i formen av en intervju med filosofiskt bevandrade Jan Stolpe som nu fullbordat en nyöversättning av Platon.

En viss tröst är dock att även den här bloggaren fastnat för lämpligheten av "form" istället för "idé". Och jag kan verkligen hålla med Stople i det han säger - jag skrattar oupphörligen åt Platon när jag läser honom i den engelska översättningen från 1997 (chefred John M. Cooper). Den gamla pocket av Staten på svenska jag hade är sorgligt stel i jämförelsen.

En översättare som inte får med toner av ironi (eller en läsare som inte kan läsa "undertextet") är en invitation till kommunikationssammanbrott.

*****

I väntat på bättre tider och ädlare ideal får det breda befolkningsskiktet fortsätta tro att de har den enda möjliga världsbilden i sin hand, och därtill på den extremt antiintellektuella grunden att dess teser ligger närmast dem själva i tiden och därför i någon mening skulle vara sannare!

Så resonerar alla sekularister vilka samfällt trampar på i upplysningsfädernas fotspår. Man ack detta felslut, att tro tidslinjen är nedgrävd i verkligheten! Redan Kant insåg att tid bara är en parameter Psyket/själen använder för att slippa mentalt kaos... Bottnar man i denna insikt blir t.ex. en sådan självklarhet som darwinism och evolutionslära inte alls längre en självklarhet! Tänk om vi alla funnit oss tillrätta inne i ett gigantiskt mentalt svartbygge?

Nu har jag först i mogen ålder (om inte t.o.m. övermogen) läst klassisk filosofi under några år, och de "stora linjerna" börjar koppla ihop hjälpligt. Tidigare var några käpphästar om Kant bara som en isolerad ö, och om Platon hade jag föga mer än grottliknelsen och gymnasieskolans, "idéträdet är perfekt medan vår världs träd är ofullkomliga kopior".

Att komma in några steg i filosofin (åter: den klassiska, inte den analytiska som bara talar om språk och om uttryck kopplar an till något "fysiskt" eller åtminstone språklogiskt), det är som att bli medlem i herrklubben där alla världshistoriens största män brottats med de Stora Frågorna.

Kvinnor får vara ursäktade här, de som inkarnerar som kvinnor gör det troligen för att via praktik omsätta något subset av de Stora Frågorna. Ofta är praktikern inte ens medveten om var på den Kognitiva Kartan filosofin lagt ut hon befinner sig...

Ja, "kvinna" och "man" är förstås egentligen bara språkliga platshållare: den själv i hög grad praktiska astrologin visar ju tydligt att det finns "psykologiska kvinnor" i manliga kroppar och vice versa. Den sydafrikanska idrottskvinnan och den fysiska undersökning hon fått genomgå - och som de flesta verkar tycka är förnedrande - har diskuterats mycket i svenska medier.

Jag gjorde några små fynd om henne när jag kollade upp horoskopet för själva dagen då hon föddes (se länken). Fynden påminner om de enklaste av mans- och kvinnoarketyperna: Stenbocken/Saturnus och Kräftan/Månen.

Annorlunda uttryckt: yta och form, eller form och innehåll (notera betydelseförändringen i "form"), eller "struktur" och "innerlighet" (eng: "interiority").

Hela den urspårade materialistiska 1800-talsrationalismen - med behaviorister som Skinner i släptåget, bygger ju på att man enbart dyrkat (som en pseudoreligion) tingens yttre strukturer och hur det ena kausalt länkar samman med det andra. Så föll rationalisterna till föga för det yttre skenet att de gav den strukturskapande Saturnus - även "förnuftets" herre vitt kort - medan de totalt förnekade att materia skulle kunna äga en "insida", dvs en själslig eller psykisk (Månen) dimension.

Rationalisterna var den störda avkomman till Descartes som gjorde åtskillnad mellan själen och den i rummet utsträckta materian. Rationalisterna klättrade ända ut på den materiella grenen och sågade sedan av sin kontakt med med trädstammen. "Gudshypotesen tycks mig överflödig från där jag just nu placerat mig."

Där ute, i det yttre mörkret, krälar de nu runt i "sanningens / vetenskapens tjänst" och upplever inte otippat världen som bara en godtycklig härva av slumpartade tilldragelser. Likväl blir vetenskapsmännen överlyckliga varje gång de hittar minsta anstymmelse till meningsfullt samband eller funktionell mekanism i naturen. För handen på hjärtat, vem vill överhuvudtaget leva i en dödens världsbild, i den övergripande Gestalt som nu gäller och som uttryckt sig genom västerlandets övergrepp på jorden och dess befolkningar alltsedan industrialismen anlände?

Det fascinerande är hur vetenskapen ens orkar bry sig eftersom dess a priori utgångspunkt är att vad de än upptäcker så är det bara lokala regelbundenheter i ett enormt svart hav av meningslöshet. Några dårar sätter sitt hopp till att något snille ska producera en matematisk formel som summerar hela universum snyggt och elegant.

Men vad skulle det innebära? Att mänskligheten nått sin totala självcentrering? "Titta, vi fattade! Nu är vi myndiga!" Betyder det att vi först då legitimt kan börja fråga oss om vår mänskliga intelligens är en avbild av en större intelligens? Nej, vetenskapsmän är ett kuriöst släkte som både liknar små barn på utflykt och en hoper strutsar med huvudena i sanden.

Mot den västerländska ateismens (sekularismens) värjande sig mot de Stora Frågorna står nu en ny generation "klassiska" filosofer upp, och på nätet slumpade jag mig på en av de bättre (och en som också haft förmågan att göra sig ett namn - just genom nätet): Christian de Quincey.

Tyvärr kostar hans debutbok "Radical Nature" för mycket eftersom bokhandlare blir giriga så fort en upplaga säljs slut på förlaget. Men uppföljaren "Radical Knowing" återger fundamenten i hans re-lansering av den mäktige matematikern Alfred North Whiteheads buddhistiskt inspirerade processfilosofi.

Tvåan är tydligt vinklad mot allmänheten, resonemangen upplevs som lite enklare - eller också hade Quincey nu tränat lite extra på att säga samma sak men på ett mer direkt sätt.

Quinceys motto är: "Consciousness goes all the way down". Det dikotomiserande kritiska intellektet kan klyva atomer och annat i allt mindre delar hur länge som helst, men vid varje nytt vägskäl som det illusionsdrabbade psyket (som tror på yxans princip) skapar genom sin egen förmörkade (och förmörkande) aktivitet fortsätter gåtan att hägra borta vid horisonten.

Och gåtan är förstås Medvetandet självt, som är något helt annat och mycket mer allomfattande än intellektet. Därför, förstår jag nu, skilde antikens filosofer så noga på förnuft och intelligens, varför Platon skilde mellan vardande och vara.

Det är därför sekulära humanister låter så, ursäkta mig, fruktansvärd ointelligenta när de börjar resonera! För de har i sitt val av "stylesheet" här i världen valt att fungera utan stöd från den "metafysiska kvaliteten" Intelligens (platonismens Nous), vilken de vägrar tillerkänna ontologisk status.

I det enkla landet Sverige är inte ens kategorierna tydliga och hjälpligt förstådda, så det hela ser för gemene man ut som en diskussion om Guds existens och om religion alls är ett rationellt fenomen eller ska hållas utanför en steril värld som drivs utifrån enbart kvantifierbara överväganden.

Och avsaknaden av en diskurs förd utifrån Intelligensens plattform hörs ofelbart i sekularistens tankestil. Den kringelikrånglar sig fram utefter objektiva fakta enbart eftersom den saknar Intelligensens högre plattform varifrån alla samband och helheter utgår och är klart urskiljbara.

För att tydliggöra: medan Intelligensen använder logiken för att kommunicera sitt "stora perspektiv" krälar logiken runt i plattmarken (i samma strukturer den själv skapat!) och söker sitt uttryck genom grammatiskt korrekta och logiskt vattentäta utsagor, typ positivisterna under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal.

Den sekulära människan förväntar sig inte att hitta något inom ramen för sin evolutionistiska myt om om alltings yttersta meningslöshet, och därför saknar de vision och spänst i sina uttalanden.

Precis som Arbetarklassen i Sverige övertog Pianot som statussymbol från Överklassen, har gräddan av den svenska Underklassen nu nått fram till 1800-talets positivism (en intensifierad förnuftsdyrkan). Så säg att Medelsvenssons världsbild börjar innefatta kvantfysikens implikationer för den enkla förnuftsbaserade materialismen om sisådär ett halvsekel. (New Age-fenomenet har i luddig form gjort det längre än kvantfysiken existerat!) Det är då ~160 år efter att kvantfysikens fader Max Planck startade den post-materialistiska revolutionen år 1900 (Nobelstiftelsens snabbkurs i kvantfysikens historia börjar här.)

Det innebär att Medelsvensson ligger en till två återfödelser efter de "äldre själarna", de som bygger Verkligheten här på jorden. Det kan stämma, för skulle avståndet i andlig mognad vara ännu större skull inte det sociala klistret hålla samman världen alls, inte ens i den lokala sfären. Likväl kan jag inte förneka min tankes haltande här, vad skulle jag, en nyfiken medelmåtta, ha att tala med Stephen Hawking om... Väder och vind?

Uppfinnaren och klärvoajanten Swedenborg hade rätt: i den andliga dimensionen finns varken tid eller rum (detta var alltså innan Kant kom på samma sak). Vad som skiljer en ängel (ande) från en annan, enligt Swedenborg, var deras "hållning" eller "resning" ("stature") eller, kanhända, "tonhöjd".

Det finns alltså någon form av hierarki även bortom den materiella skapelsen, men det går knappt att uttrycka den med språket i vår värld eftersom nästan allt vi säger och tänker bygger på simplistiska "cues" från de yttre sinnena: vi mäter allt i förhållande till något annat, vi finner det viktigt att "nu" ligger före "sedan" längsmed en tidsaxel (datorprogram fungerar inte om man placerar programkodens postulat i fel ordning).

Men i nästa dimension bortom denna baserar sig strukturen (som gör att även den tillvaron synes "arrangerad" och inte "kaotisk") på andra parametrar. Mainstream-vetenskap har inte tittat på dessa frågor, utan de sorterar under metafysiken. Mainstream-vetenskapen har till och med ett sätt att slippa ställa Stora Frågor: den har maskat av och definierat sin världsbild och gjort den så liten att bara de som verkligen inte tänker alls, kan låta sig nöja med dess svar ett helt liv. Nu är vi återigen inne på de här godtyckliga generationsväxlingarna jag nyss nämnde...

I många år var astrologin en hobby för undertecknad, utan några egentliga bekymmer över dess problematiska status bland naturvetenskapare. Nu tycker jag mig se att det är en viss typ av naturvetenskapare som är fundamentalisterna, sedan jag sent omsider upptäckt att astrologin mer än något annat tycks besläktad med de stora klassiska filosoferna än med tänkande från Upplysningen och därefter. (För ett lysande undantag från upplysningsmänniskans förfall ner i Platons värld av vardande, se den förnämlige helikopteringenjören Arthur M. Youngs lek med astrologin och påpekande att den utgör ett perfekt set av "first principles".)

Enligt legenden var [Kronos] son till Uranos (Himmelen) vars namn...är väl givet. Ty åsynen av det som är därovan är väl myntat med namnet ourania ("himmelskt") - horosa ha ano ("att betrakta tingen därovan") - och astronomerna säger ju...att detta resulterar i ett rent intellekt.

Platon - Kratylos, 396b (min snabböversättning av Cooper/Plato Collected Works)

Bara från Intelligensens plattform kan man se att naturvetenskapen bara är ytterligare en lek i evigheten och att man faktiskt kan placera hela fenomenet i en arketypisk nisch: med förklärlek till astrologins terminologi identifierar jag det som Stenbockens tecken med dess herre Saturnus. Dessa är naturvetenskapsmannens primära beteckningar. Ord som ingenting alls säger med mindre än man kliver in i astrologin och värderar dess utsagor inifrån dess eget regelverk.

I dessa symboler med deras flera attribut - Jordelementet, kvaliteten Rajas, dvs lidelse/passion samt effekten lidande/ångest - summeras väldigt väl förnuftsmänniskans försök att kontrollera "denna världen".

Saturnus (Kronos) ätande ett
av sina egna barn. Väggmålning i
Francisco Goyas hem. (noterad här)

Hermes, helare & transportör

Hermes som helare och
själars vägledare

En historia ur verkliga livet. Jag träffade ett helande medium vid 20. Hon var bekant till en släkting för vilken jag entusiastiskt berättat historier om livet bortom ljuset i tunneln och annat jag upptäckt vid 18-19 och som jag inte kunde förstå att ingen talade om - sånt här material förändrade ju hela förutsättningen för livet! Det var den på sin tid omvälvande boken av dr Raymond Moody om nära döden-upplevelser som fått mig att sitta upp och lystra.

Släktingen i sin tur återberättade mina historier för sina bekanta, vilket lockade fram "erkännandet" om medialitet från den här kvinnan. I maj 1980 arrangerades ett möte på tu man hand mellan oss. Ett vägskäl i mitt liv, kanske ett av de viktigaste.

När jag kom till hennes lägenhet visade hon mig runt och pekade ut litet hemmagjort altare i sovrummet där hon brukade "distanshela" sjuka människor genom bön. Lite senare samma kväll tog hon fram en packe Kirlian-fotografier (aurafoton) på sina händer. Eftersom jag redan sett såna i böcker, noterade jag direkt skillnaden.

"Här ser du varför jag kan hela", sade kvinnan, "jag har fått en dubbel portion med mig" (jag minns den här meningen ordagrant). Vad hon syftade på var att det utanför den normala coronan runt den fotograferade handen fanns ännu ett ljussken som liknande ett svajigt norrsken. En extra "spökaura"!

Sen förde hon handen under soffan där jag satt och omgående gick en glödhet energi rakt in ändalykten och upp genom ryggraden på mig! Jag, tjugoåringen, blev livrädd. Den kanske sextioåriga kvinnan skrockade roat åt min överreaktion.

Vad jag än hunnit läsa om "ut ur kroppen"-upplevelser och annat sällsamt, var det här första konfrontationen med den äkta varan! En handfull böcker med new age-innehåll hade plötsligt blivit påtagligt verkliga.

Nå, så utflippad var inte litteraturen - jag höll mig borta från tonårens von Däniken och annat uppenbart sagoartat. Inte så många månader innan mötet hade jag t.ex. läst en populärvetenskaplig sak om cykler (som säkert förberedde mig att acceptera astrologin då den innehåll den rätt kända berättelsen om radiobolaget RCA:s ingenjör John Henry Nelson som råkade upptäcka att mellanvågssändingar försämrades när planeterna stod i vissa geometriska förhållanden till varandra):

Sen pratade jag och helerskan hela kvällen. Hon nämnde flera av sina tidigare liv, berättade om sin "guide" på nästa existensplan - en före detta äkta man som inte längre dippar ner i materialitet utan har högre administrativa jobb för de själar som fortfarande reinkarnerar... Redan kvinnans energistråle hade mig såld och jag kände ju igen det där med själavandring också...

Sen den kvällen är jag immun mot skeptiker, dessa fattigare själar som måhända kommer igen på spurten. Men tyvärr går det tretton på dussinet av dem i Sverige, med dess tradition av ingenjörskonst och simpel modellering enbart på basis av redan kända fakta. Ingen plats i mätbarhetens rike för funderingar över vilka världar som inte ens i princip kan mappas upp via vetenskaplig metod (då de inte lätteligen kan fångas in med vår nuvarande hjärnkapacitet, i så måtto vi bara nyttjar vårt logiska luftrum...)

Här ett varmt minne, en dedicering i en "spiritistisk" bok, "Samtal med en ledare i andevärlden", hon gav mig den kvällen:

Efterspelet

Att kvinnan gjort ett intryck syns inte minst av bokinköpen den efterföljande tiden. Två månader senare läste jag t.ex. den här genomgången av två västerländska reportrar av ryssarnas parapsykologiska forskning "bakom järnridån":

Vid den här tiden hade jag ännu inte mött astrologin, och först nyligen, sommaren 2008, kom jag mig för med att ställa ett "event"-horoskop för kvällen som dediceringen i boken förevigat.

Jag noterade några uppenbara koincidentiella kopplingar mellan min födelsehimmel och majkvällen 1980, men lämnade frågan därhän. Nyligen, på min astrologiblogg, tog jag mig emellertid för att undersöka horoskopet för dagen då en annan viktig bok i mitt liv "hittade hem". Här är den studien.

Koincidenserna, som den jungianska djuppsykologin hellre skulle kalla synkroniciteter ("icke-kausala men meningsfulla samband"), är rätt uppenbara. Min födelsehimmel överst och kvällen med helaren därunder:

Som synes startar kvällen vid 18-tiden med psykets och den mystiska femininitetens planet Månen oerhört lägligt placerad för att ge min Sol i fem grader Vågen ett djup att spegla sig mot! Fet synkronicitet! Utan en "kvinna" eller reflektor har Solen ingen självkännedom alls - den bara gasar på! Kvällen var av stort värde för mitt "solära" liv.

Månen är dessutom den mest framträdande vid den här timmen eftersom den just då stiger över mötesortens östra horisont. I så måtto reproducerade kvällen närapå min egen födelsehimmel där också den psykiska Månen steg i öster i ett tecken av Luftelementet.

En ytterligare koppling mellan mig och tillfället ges av att Venus denna majkväll passerade genom Merkurius tecken Tvillingarna och ganska perfekt nuddade vid min Tvillingascendent och Måne. Min reflektor, pysket, blev varse ett "venusianskt" fenomen (minns här att Venus skapar förbindelser där Mars är en krigare som bryter förbindelser).

Venus - en kvinnas närvaro invid min kropp. Säger något i samläsandet av de båda horoskopen att det var ett möte på "energinivå" och inte en fysisk kärleksberöring? (Vilket det ju inte var - hon höll handen under soffan.)

Ja, själva elementet talar väl sitt tydliga språk, och de traditioner som i Luftelementet vill se en koppling till "psykiska verkligheter" kan ha rätt. Astrologin är ett kärl i vilket alla häller ner sina egna favoritidéer, och det kan bli rätt förvirrande om man inte är klar över vad slags bilder eller metaforer man använder, och hur de logiskt förhåller sig till varandra.

Månen som psykets planet skär sig t.ex. rätt illa med associationen av "paranormal varseblivning" till Luft - Månen associeras normalt med Vatten och känslolivet medan det luftblå elementet normalt sett representerar mentala och logiska konstrukt.

Här bör man dock noga minnas Månens tecken och element som preciserar vad typ av psyke man har att göra med. Astrologin är inte literalistisk. En Måne har inte längre sin naturliga koppling till tidvattnen och havet när den befinner sig i Jord. Böljegången stillas i detta stabilare element, så symbol också det är!

Man kan även göra en enkel distinktion (som så ofta görs) och tala om en symbols exoteriska och esoteriska sida. Visst är Merkurius, Tvillingarnas härskare, på det yttre vardagliga planet en försäljare och en kommunikatör.

Men esoteriskt är han också, som grekernas Hermes påminner om, den gåtfulla budbäraren som reser mellan alla existensplan! Den här berättelsen har droppat ur bilden i ett materialistiskt västerland där psykologin bara reducerats till att beskriva individuell egopsykologi (eller social relationspsykologi).

Man kan säga att redan i den förlusten av tankehöjd stängs dörren till planeternas djupare signifikanser eftersom dessa bottnar i en äldre världsbild som människan tror hon "utvecklats" förbi. Sanningen är att arketyperna är tidlösa och alltid desamma. Möjligen är vår tid extremt andefattig men då och då föds likväl människor som bryter mot "vad som är möjligt". Kvinnan med helarförmågan var en sådan.

Bland flera enastående berättelser jag fick höra från helaren, fanns den om hur hon träffade sina klienter. Hon gick till sömns varje kväll och lämnade vid insomnandet sin kropp genom det ena benet!

Via detta märkliga sätt att frigöra sig från den fysiska kroppen (som jag aldrig senare stött på i någon bok i dessa ämnen), färdades hon sedan om natten över hela världen och sökte, vägledd av sin överordnade guide, efter sjuka människor som hon hade rätten att hela. Hon underströk för mig att hennes guide hindrade henne i vissa fall - dessa människor behövde sin sjukdom för att lära sig någon lärdom i livet.

Tillbaka i "denna världen" gick det sedan veckor eller månader och så kunde plötsligt ett brev komma med posten från någon avlägsen del av världen. (Här visade mig helaren en tjock pärm med brevkorrespondens.) Ryktesvägen hade hennes namn nått fram till den sjuka person HON redan hade valt ut!

Allt detta är så uppenbart den "högre" eller ockulta, esoteriska sidan av den silvervingade och flygande Merkurius/Hermes med sin Caduceus - samma "trollstav" som sedan blev emblem för den grekiska läkarkonsten.

Psykoterapi = Själens vårdande och botande

Det var länge sedan någon tog den uppgiften på allvar, konstaterade den jungianske djuppsykologen James Hillman barskt på 1970-talet. Väst har tappat kontakten med Djupet och därför dör vår civilisation alltmedan den attraherar allt uslare själar med allt mer ont bagage. Väst har blivit helvetet där ytliga människor grillas i sin egen ångest tills de själva bryter sig loss och börjar söka svaren på de eviga frågorna.

Visst kan det gudomliga tyckas sadistiskt, men det ligger i vår inre frihet att vandra så snett att historier som denna till sist bara ser ut som fabler och skrönor. Det är då vi kan tala om att ha hamnat under inom den lägre, den yttre Merkurius jurisdiktion, där skepsis och logik reducerar Intelligensen till nära nog noll. För, som Platon och antikens stora tänkare visste, är inte logik och intelligens samma sak. De är enligt indisk astrologi t.o.m. varandras fiender!

Solen finner ofta inget behag i Merkurius sätt att transportera dess budskap och en "bränd" konjunktion mellan Solen och Merkurius kan vara botemedlet: Solen gör sig fri från Merkurius vinklingar. Minns att hela mediebranschen behärskas av denne lägre Merkurius. Ack, den som bygger sin världsbild på enbart externa informationskällor!


Efterord

Jag blev själv indirekt vittne till ett av kvinnans helanden. Efter att ha - trodde jag - tagit farväl av min farfar som var döende i leukemi, hörde jag det viskas om att helaren på distans tagit sig an hans fall. Inte många veckor därefter skrevs han ut från sjukhuset - helt frisk. Mållösa läkare kliade sig i huvudet och undrade var leukemin tagit vägen. Farfar fick ytterligare 5-6 år i den här världen.

Naturligtvis går inte orsakssambandet att bevisa mellan helarens förböner och hans helt otippade tillfriskande, och detsamma gäller för kvinnans hand under soffan och min upplevelse av en glödhet energirusch genom hela kroppen. Som filosofen David Hume sa, vi bara antar att det föreligger ett orsakssammanhang mellan våra skilda sinnesintryck! (Möjligen drev Hume med skepticismen gernom att driva tvivlandet över allt in i absurdum - det finns vissa tvivel om hans seriositet som filosof...)

Men vem bryr sig om den nattståndna materialismens propsande på att allt måste vara orsaksbetingat? Uttrycker inte kravet på att se en fallande dominobricka fysiskt bringa nästa att falla en mer än väl överspelad värlsbild? Har inte kvantfysiken sedan årtionden visat att partiklar uppvisar omedelbar "medvetenhet" om varandras rörelse och imitation av varandra i hastigheter över ljusets? Här pågår med andra ord saker utan signalöverföring, utan kausalitet!

Vetenskapen vet med andra ord sedan länge om att kausalitet bara är en av många modeller för att förklara saker och ting. Vetenskapen har, tvärtemot vad skeptikern föreställer sig, genom kvantfysiken bekräftat religionens grundbegrepp transcendens - "överskridandet".

Det är den underhållande författaren och fd fysikprofessorn Amit Goswami som driver hem den här poängen (se hans namn-etikett eller tidigare lästips). För i de korrelerade partiklarna finns uppenbarligen en kontakt mellan dem som förutsätter en verklighet bortom tid och rum, en "transcendental verklighet" genom vilken partiklarna har omedelbar kontakt med varandra.

Skulle detta kunna vara det som det blå Luftelementet i dess mest ockulta eller esoteriska läsning syftar på? Är den luftburne Merkurius/Hermes symbolen för "ögonblickligt helande" och omedelbar förflyttning genom "hyperrymd"? Kanhända kommer Merkurius stolt att tjäna som emblem för morgondagens utvidgade världsbild och vetenskap?

Tänk - och du är där!

Att "binda och lösa" (Vad är Sanning?)

Artisten Kate Bush, bunden och naglad vid lidelsens kors

Jesus sade till Simon Petrus:

"Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen. Och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Matteusevangeliet 16:19

Kristendomen har ofta inte en suck om vad de bevarade jesusorden i Nya testamentet handlar om! Att Katolska kyrkans medeltida avlatsbrev inspirerats av en tolkning av denna (och föregående) vers, är tydligt nog. Men vad menade Jesus?

Kyrkan, då Nya testamentet tillkom (1a till 4e århundradet), hade rätt såtillvida att himmel och jord är varandras spegelbilder i en idealistiskt fattad, platonistisk världsbild. Himmelen kan sägas vara medvetandet och jorden de avbilder som idévärlden bildar i våra huvuden - fenomenvärlden vi kallar materiell tills vi inser att allt vi ser och känner bara händer inne i "huvudet" på oss (hur verkligt det än vill synas).

Vad Jesus säger, är att Simon Petrus var given förmågan att se de bakomliggande idéerna - den arketypvärld som styr skeendena i vår fenomenvärld. Den som SER urbilderna, har makt över elementen i vår värld.

Jämför t.ex. äventyrsfilmen Mumien och den uppväckta fördömde prästen som skapar "fantombilder" av sitt ansikte i den yrande sanden. Grafiskt och tydligt: en stark ande, ett potent medvetande, frammanar ett stycke fenomenvärld för barnen som de upplever som fullständigt verklig! De upplever t.o.m. att de får grus i ögonen!

Den som SER urbilderna kan både forma och bryta ner, binda och lösa, förbanna och förlåta! Men man måste ha en relation till det flummiga begreppet Sanning för att något skall ta skruv - det är inte subjektivistiskt tyckande eller fantiserande som Jesus talade om, och inga påvelater där man mot betalning skriver ut ett lösande avlatsbrev! Vad jag antytt i referensen till popkulturfilmen Mumien är att det t.o.m. är möjligt att dessa ord från Jesus till Simon Petrus har med s.k. mirakel att göra...

I antiken och senantiken var annars astrologin ett av flera sätt att binda och lösa i enlighet med Sanningen. Det här var på den tiden människorna ännu inte hade glömt att deras intelligens inte är var sista ordet i skapelsen, utan föreställde sig att livet var tydbart eftersom det hade ett upphov i ren och skär Intelligens.

Simon Petrus, säger Jesus här, hade kraften hos en medlargestalt, en Hermes som kunde brygga världarna. Simon var, i populär new age-terminologi, en shaman. Han kunde läsa livets tecken, och både öppna och sluta förståelsens portar här i världen. På många sätt tillskriver Jesus i här honom föga "kristliga" egenskaper, men desto mer daimoniska! Annorstädes i Nya testamentet får lärjungarna t.ex. lära sig att kasta förbannelser över särdeles ohörsamma trakter!

*****

För en typisk kristen förklaring av "bindandet och lösandet", se denna engelska sida som på typiskt lutheranskt sätt låter "Skriften tydas med hjälp av Skriften", dvs hoppar vilt mellan meningar från olika texter för att förklara dunkelt förstådda stycken.

Metoden är naturligtvis vansinnig - texterna kan inte a priori antas bygga på samma teologi eller grundantaganden!

Att, som webbsidan gör, ställa "bindanet/lösandet" mot ett helt orelaterat stycke i Johannesevangeliet, vittnar om hur den kristna apologeten instrumentaliserar, "pissar på", Matteusevangeliet för att få driva hem en för honom viktigare poäng om Jesus korsfästelse (Guds gärning genom Jesus) till mänsklighetens fromma.

Den senare är för övrigt en dåraktig lära om man inte läser den på ett symboliskt sätt - som en modell för var och en att söka efterlikna: att "dö bort från världen", bort från människans bindning till korsets fyra väderstreck.

Exkurs. Se min astrologiska analys av artisten Kate Bush och hennes tydliga födelse i lidelsens kvalitet - man kan lika gärna kalla det för lidandets eller passionens kvalitet.


De eviga idéerna i Platons arketypvärld har en förunderlig förmåga att slå igenom i sinnesvärlden. I den händelse Kate Bush eller den som designade omslaget till hennes debut-LP 1978 (se bilden) alls var medveten om artistens horoskop, borde det ha varit den västerländska, korrupta zodiaken.


Enligt den korrekta himmelska zodiaken (i bruk i det gamla Babylon och intill denna dag i Indien) tecknas ett kors mellan de fyra tecknen av just lidelsens kvalitet när Kate föds. Så talar Sanningen med stor begynnelsebokstav, och den hörs genom omslagskonsten till hennes artistiska debut!

Dock förefaller skribenten på den kristna webbsidan ha en poäng om "bindandet" då han strax noterar att Lukasevangeliet talat om att vissa personer haft tillgång till nycklarna men kastat bort dem. Men sedan rasar resonemanget totalt. Texten i Lukas handlar om nycklar till kunskap om Torah - vägen till ett lagfromt liv! Stycket är inte alls en parallell till det långt mer gåtfulla mysteriet med att "binda och lösa".

Så här försåtligt och slirigt kan resonemanget bli när man tror på sina texter men slutar använda förståndet. Den hermeneutiska cirkeln är riskabel, feedback-loopar kan skapa nästan vad som helst av vad som helst, om självkritiken saknas. Sanningen ligger inte i en text utan i hela den process som utgörs av människan, hennes material och hennes bearbetande...

I rättvisans namn skall sägas att naturvetenskapare beter sig likadant som literalisterna. De är vakna när det passar deras egna syften, och 1900-talets västerländska vetenskap är en enda berättelse om "anomalier" som sopats under mattan, dvs, alla fenomen som stör den egna kursen förringas eller bortförklaras. Trots denna styvmoderliga hantering har parapsykologogin lyckats överleva! Ett mirakel, även det.

Sista ordet om att lösa i himlen och se saker lätta här på jorden går till djuppsykologin. Den remarkable James Hillman, själv sekulariserad jude var visserligen aversivt inställt till både judendom och dess avläggare kristendomen, men när han talar om att se igenom de arketypiska motiv som tagit ens själ i besittning - psykopatologi är helt enkelt det man förr kallade för att "vara besatt av andar" - då röjer Hillman att han vet en hel del om vad Jesus menade med att man först måste lösa i himlen det man önskar bli fri från här på jorden...

I samma anda citerar Hillman i någon av sina otagliga böcker ett stycke från sin inspirationskälla Carl Jung. Den shamaniske psykologen ska ha hävdat att trettio minuter med en blivande klients horoskop gav en så djup inblick i vilka demoner han hade att göra med, att den påföljande behandlingen kunde kortas med två hela år.

Störd barndom ger new age-böjelser?

"Sambandet är svagt men finns där", avslutar morgonradion ett inslag om Uppsala-docenten i psykologi, Pehr Granqvists studie av hur obearbetade problem i barndomen leder till new age-intressen i vilka förekommer den psykologiska tendensen till "dissociation" - medvetandet avskärmar sig från hela block av erfarenhet.

Jag förmodar att här syftas på sådana fickor av avsnört medvetande som också kommer till uttryck i fenomenet med multipla personligheter eller inom ockultismen/new age i formen av "channeling" eller trancemediala gåvor.

Av docentens övriga forskning noteras att han verkar ovanligt intresserad av att härleda olika vuxna reaktionsmönster till barndomstrauman. Särskilt iögonenfallande är studien av vad som händer med barn till utvecklingsstörda mödrar. Hela grundperspektivet förefaller alltså att betrakta new age-intressen som resultatet av psykopatologi - ett sjukt, snedutvecklat psyke ger nyandlighet!

Är det är det sista krampaktiga försöket hos en religionspsykologisk institution att behålla kopplingen till ett sekulärt samhälle som anammat den materialistiska vetenskapens reduktiva syn på vad medvetandet är? Då kan vi kanske lägga ner religionsämnet överhuvudtaget och låta amerikanerna fortsätta producera förnämliga parapsykologiska studier vilka ger stöd för gamla religiösa uppfattningar om människans förmågor och därmed också bekräftar new age som en helt legitim yttring av den mänskliga själen.

Sveriges socialrealistiska jakt på miljöfaktorer som förklaring till allt, ter sig faktiskt i sig en smula patologisk. Ska vi till varje pris försöka söka överallt utom i den "religiösa" domän, efter förklaringar på "udda fenomen"?

New age var den genre genom vilken en sedan många år övergiven barndomsundervisning i kristendomen återvände till mig som ung vuxen (20). Dvs, inte de kristna lärosatserna i sig, utan den allmängiltiga visdom som förvaltas av alla världens livsåskådningar som brottas med de stora frågorna och har sökt formulera sina svar i koncisa teser.

Det första namn jag stötte på var samma namn jag flera år senare noterade också var Shirley McLaines vändpunkt i sitt filmatiserade sökande efter livets mening i "På yttersta grenen": USA:s egen "sovande profet", Edgar Cayce (1877-1945). Hans extraordinära klärvoajans har förärat honom hon titeln "fadern till new age", även om det skulle dröja årtionden efter hans död innan begreppet blev allmängods.

Edgar Cayce 1909, vid 32.

Den här mannens livsöde är mycket väl dokumenterat, bl.a. via ett antal biografier, där den definitiva kom så sent som 2000 efter att alla parter i målet nu var avlidna och namn på involverade personer kunde nämnas. Spåren efter Cayce ledde ända in till i Vita Huset och president Woodrow Wilson!

Geniet och uppfinnaren Nikola Tesla hade också konverserat med Cayce medan han låg nedsänkt i djup trance - uppenbarligen för att få perspektiv på en eller annan vildsint uppfinning! För första gången yppades i den här biografin att Cayce själv via sin hypnos varit involverad i förbättringar av transistorn och att han i trance bidragit till designen av ett kraftledningsnät som ansågs "state of the art" många år effter hans död!

Cayce genomled inga barndomstrauman andra än de som naturligt kom sig av att han var så udda redan från födelsen, vilket ådrog sig spefulla tillmälen från jämnåriga barn. Han var helt enkelt född säregen drömmare.

Ja, för fullständighets skull ska det nämnas att han faktiskt träffades i huvudet av ett baseballträ i ungdomen, vilket ledde till några dagars perrsonlighetsförändring innan han återgick till sitt gamla jag! Men vad jag förstår, syftar psykologidocent Granqvists "trauma" inte på fysisk skada utan på psykologiska miljöfaktorer i barndomen.

Närmare vår tid man dra sig till minnes den säregna serie böcker som Jane Roberts nedtecknade men som sades dikterade av varelsen Seth från ett annat existensplan. Jag har inte läst någon av dem, men de sägs innehålla information på en nivå som vida översteg Jane Roberts egna kunskaper, precis som i fallet med bondsonen och sedermera fotografen Edgar Cayce.

Kritiker har sökt peka på att Cayce tillbringade en tid i ungdomen anställd i en bokhandel och där skulle ha läst in material han sedan återvände. Åsikten är bisarr och visar hur illa pålästa skeptiker i allmänhet är. Cayce-materialet, mer än bevarade 14.000 föredrag och dialoger, spänner över livets alla områden. Hur han lokaliserade en svårfunnen reservdel till en traktor i en lada i en angränsande delstat tillhör den typen av tranceinformation som bara inte kan förringas som fabler närda av tjuvläsande på lediga stunder i en bokhandel!

Jag tror det behövs ett helt annat, intelligentare grepp på new age-fenomenet än det triviala som Pehr Granqvist tar i sin mainstream-psykologiska modell där modersarketypen verkar ha en överdriven roll.


_____

Biografier om Edgar Cayce:

Thomas Sugrue - There is a River (1942, 1945)
-Sugrue bodde med familjen Cayce under en tid medan han räddades tillbaka från ett helt handikappat tillstånd av Cayces medicinska tranceföreskrifter.

Gina Cerminara - Many Mansions (1950)
-Den första legitimerade psykologen som, fem år efter Cayces död, gav ut sina intryck av grundliga studier hos ARE (Association for Research and Enlightenment) som bildats för att förvalta arvet efter Cayce. Studien är inte en strikt biografi utan fokuserar reinkarnationstemat som löpte som en röd tråd genom många av Cayces föreläsningar.

Joseph Millard - Edgar Cayce, Man of Miracles (1961)
-En föga känd men mycket bra biografi av en man som intervjuat ännu levande människor som hade egna minnen av Edgar Cayce.

Jess Stearn - Edgar Cayce, the Sleeping Prophet (1967)
-Journalisten Stearn myntade begreppet "den sovande profeten" med den här enorma bästsäljaren som förnyade intresset för Cayce-fenomenet.

Edgar Evans Cayce & Hugh Lynn Cayce - The Outer Limits of Edgar Cayce's Power (1971)
-Egentligen inte en biografi, men innehåller biografiska data. Det är Edgars båda söner som berättar om de fall då faderns synska gåvor sviktade, inte minst under depressionsåren då han sökte använda dem till att lokalisera olja i Texas.

Sidney D. Kirkpatrick - Edgar Cayce, An American Prophet (2000).
-Alla (?) korten på bordet. Cayces efterlevande lät Kirkpatrick ta del av privat korrespondens och fall som aldrig tidigare publicerats. Jag har läst säker 20 böcker om Cayce eller vissa ämnen han uttalade sig om i trance (den första kristendomens historia, reinkarnation, drömpsykologi, etc), men den här rika biografin fyllde verkligen i många luckor och gav en levande bild av ett liv som från början till slut framlevdes i fattigdom, medan människor i hans omvärld blev miljonärer på den information hans undermedvetna kanaliserade.