Vetenskapsradion P1 kommenterade för några år sedan den biologistiske evolutionspsykologen Steven Pinkers The Blank Slate som blev en formidabel snackis i världen när den kom 2002.
Pinkers debattinlägg är säkert i mångas ögon en tyngre bok. Till skillnad från Hillman inte ett uttryck för en filosofisk idealism utan handfast, empirisk materialism: Pinker är en laboratorieråtta som söker reducera människan genom att mäta henne på tvären och höjden. Visst föds vi i allra högsta grad differentierade - men varför förneka detta, frågar Pinker. Varför frukta olikheter?
Det anmärkningsvärda, enligt bokanmälaren på radion, var att Sverige behövde hela fem år för att producera en svensk översättning. (Så minns jag radiopratet, men i själva verket gick det något snabbare, drygt fyra år).
Efter så lång tid hade naturligtvis Pinkers brandfackla om den medfödda och genetiskt betingade ojämlikheten (och någon längre trodde på den sociala miljöns allt överskuggande betydelse) redan falnat. Som att få morgontidningen levererad åtminstone några månader försenad.
Nu är kanske inte psykologin ett område där Sverige av hävd haft värst mycket att tillföra världen. Så på hemmaplan blev Pinker säkert samtalsämne för de återstående få som inte läst boken på engelska redan fyra år tidigare.
Och så händer det igen. Relations- och hypnosterapeuten Michael Newtons Journey of Souls - den första i en trilogi och som redan givits ut på 20 språk - behövde sju (7) år innan svenskarna - som sista folk i världen? - fick ta del av den här förunderliga djupdykningen ner till själens nivå i det undermedvetna!
Så vad är problemet med Sverige och den psykologiska litteraturen?
Trögheten i samband med Pinkers bok ser jag konspiratoriskt som att den svenska folksjälen ömmar för föreställningen om den sociala miljön. Det var helt enkelt en kollektivt omedveten bortträngningsmekanism som trädde i kraft när Pinkers totala bredsida mot de empiriskt ogrundade miljöfantasierna först gavs ut.
Denna instinktiva censur mot tankar från omvärlden lättade inte förrän boken - återigen via tydliga signaler från omvärlden - visade sig vara en samtida klassiker.
Det hade helt enkelt varit för genant för Sverige att inte tillhandahålla boken på landets eget språk. Beslut om utgivning tas av ett begränsat antal personer, men det är dock djupast en folksjäl som här ses i dess makliga rörelse och ingrodda motstånd mot att berövas sina favoritperspektiv.
I fallet Michael Newton och sju lidna år är det knappast heller Sveriges fingertoppskänsla för ämnet psykologi som slutligen lett till en svensk utgåva, utan troligen bara den senkomna insikten om bokens stora framgångar i övriga världen.
Som svensk sträcker man sig inte direkt i stolthet över vad landet finner det angeläget att i demokratins namn erbjuda sina invånare på modersmålet.
Medan Hillmans bok var ganska extrem som tog själen på allvar i dess klassiska definition - som en egen storhet preexistent till den fysiska kroppen - och Pinker utgjorde hans materialistiska motsats, skulle Newton vid ett första påseende kunna se ut som ren fringe-psykologi av new age-slaget.
Så den närmare genretillhörigheten kan inte vara förklaringen till de ansenliga dröjsmål som vidhäftar böcker (med mindre de blivit säljetta i USA). Vad är det då?
Är ämnet psykologi satt på undantag tack vare Sveriges historiska kopplingar till läkemedelsindustrin? Leder landets materialistiska och socialkonstruktivistiska inriktning till att djuppsykologiska perspektiv undertrycks? Vi har ju våra piller, vi är ju pragmatiker - låt dom ute i världen resonera om spetsfundigheterna...
Kanske är den svenska systematiska förskrivningen av psykofarmaka i linje med vår gamla tradition av ingenjörskonst i dessa frågor: vår lobotomitradition och duktiga kirurger har stigit åt sidan för att låta de mer tidsenliga vita laboratorierockarna utveckla sitt kemiska krig mot psykets avigsidor.
För hypnos, det tillhörde väl 1800-talet? Tydligen inte, noterar Sverige förundrat inför hypnosterapierna som bara blir större och större utomlands, där tidigare liv-regressioner löser psykiska knutar som aldrig någon psykoanalys eller nerdrogning kunnat ordna på samma eleganta sätt.
Jag tror senfärdigheten i översättningarna beror på att Sverige ligger ungefär 100 år efter övriga Europa, och att svensken är en total analfabet när det kommer till sin insida. Psykiska saker är smutsigt, inte trevligt att tala om. För svensken är psyke lika med sjukdom. En enfald som är det direkta resultatet av vår ingenjörsmentalitet.
Nå, Michael Newtons första av tre böcker, Själars resa, utges i vilket fall på svenska 2009 (ICA-förlaget). Med tanke på hur översättandet brukar stanna av efter ett verk av den här typen av författare (se hur pass väl representerad den flitige Hillman är på svenska), ska det bli intressant att se om intresset räcker ända fram till Newtons andra bok.
Tvåan, Destiny of Souls, går djupare i ämnet än den första, och är den väsentliga om man skulle tvingas välja bara en ur trilogin. Trean är mer teknisk och vänder sig i första hand till hypnotisörer: "Vad gör du när din patient hakar upp sig och trancesessionen inte kommer vidare?". Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.