Tala Sanning!

Genom den verksamma kraft som innebor i ord och namn hatade Edward de Vere, 17e greven av Oxford (1550-1604), den tvetydiga utsagan - "equivocation". Det tvingande momentet låg i att han fötts till det franska släktnamnet Vere, en avledning av latinets veritas, "sanning"!

Equivocation (wikipedia)

This article is about the fallacy. For the concept in literature, see Amphibology.

Equivocation is classified as both a formal and informal fallacy. It is the misleading use of a term with more than one meaning or sense (by glossing over which meaning is intended at a particular time).

"Tvetydighet klassificeras både som ett formellt och informellt felslut. Den är det vilseledande bruket av ett ord med mer än en mening eller innebörd (genom att mörka vilken av de båda innebörderna som avses vid tillfället ifråga)."

En variant av tvetydighet skulle kunna vara att i korrespondens eller dialog låtsas haka på ett begrepp som lanserats av den ena parten, men för egen del använda ordet med en avvikande innebörd.

Så kapar respondenten ämnet och påbörjar efter sättet hos Lögnens ande att driva en pseudo-dialog. Detta hatade den humörstarke greven av Oxford och upprepade gång på gång sin ståndpunkt, både i privata brev och i sina verk under pseudonymen Shakespeare - samtidigt som han själv var en mästare i kryptiskt dubbelspråk!

In addition, Oxfordians see similarities between Edward de Vere's writings and the following Shakespearean passage:

Isabella (Measure for Measure):

It is not truer he is Angelo
Than this is all as true as it is strange.
Nay, it is ten times true. For truth is truth
To th’end of reckoning.

Oxford Letter to William Cecil, Lord Burghley:

Truth is truth, though never so old, and time cannot make that false which was once true.

http://en.wikipedia.org/wiki/Oxfordian_theory

*****

Fria tankar utifrån en dröm morgonen den 26 nov 2005, där jag vandrade som vittne till en "Oxford" och åsåg hans otacksamma raseriutbrott efter att som gåva ha fått kostbara plagg, men enligt honom i fel färg.

Några timmars googlande utifrån flera och tydliga detaljer i drömmen öppnade mina ögon för en historisk men, trodde jag först, rätt mariginell figur i det Elisabetanska England.

Jag har varit föga intresserad av något lands historia i mitt liv (utom möjligen det antika Israel). Heller inte road av litteratur eller teater, var jag intill den här drömmen helt omedveten om att Oxford var 1900-talets hetaste kandidat som författaren till de verk som går under namnet Shakespeare!

*****

Det är min föreställning att själar nonstop bjuder på sig själva (de är radiomaster som ständigt sänder ut) och att den som av dunkla anledningar vandrar en parallell väg med någon historisk föregångare kan "överlappa" med denne och i dubbelexponeringen råka plocka upp faktiska scener ur det förflutna.

I det här läget får det räcka med att hänvisa till psykologen Carl Jung och hans teori om mänsklighetens kollektiva undermedvetna som det medium genom vilket individer kan plocka upp kunskaper de inte haft någon som helst åtkomst till i sina ordinarie liv.

Några år efter sagda dröm (och en uppföljande dröm - okunnighetens mur var nu riven) är det min spekulativa tanke att Oxford kan ha levt ett tidigare liv som judisk medlem av esséersamfundet och i detta noga följt deras lära om Sanningens ande och Lögnens ande.

Ett väl utfört liv i Sanningens tjänst lönar sig såtillvida att man ges åtkomst till privilegierade kretsar i nästkommande liv - kretsar som möjliggör andens fortsatta utveckling. Lögnhalsar och mörkermän slirar istället sakta ner i den andliga hierarkin och når dyn.

Med livets gåtfulla magi brukar DETALJER från ett tidigare liv också titta fram i ett senare liv - som om de bakomliggande andarna som bygger våra liv på jorden roar sig med att droppa ledtrådar för den som är hågad att se. En sådan ledtråd skulle vara att ett tidigare liv helt i Sanningens tjänst sätter ett avtryck i själva släktnamnet i ett senare liv.

Vildgalten och mottot från
släkten Veres vapensköld.

Se Sanning och Lögn som ytterligheter som mellan sig alstrar ett spektrum av gråtoner. Men så fort en själ går in i gråzonen tappar hon insikten om att ytterligheterna är FAKTISKT EXISTERANDE realiteter. Hon börjar slira på målet och tala om "perspektiv".

Det är just de skilda perspektiven som är tecknet på att man tappat sitt fotfäste i Sanningen och är på drift "neråt" och "utåt" i skapelsen. I syndafallets totalitet föds psykopaten - individen utan någon som helst förmåga att uppleva sig internt utan enbart opererar på sig själv som objektifierad kropp.

Under deras utdragna svanesång kanske De som faller bort från Nåden ännu har ett visst grepp om noblessens yttre kännetecken: de kan ha skaffat sig en fin bostad, de kanske har placerat klassiska verk på sin bokhylla (skådebröd).

Men Sanningen visar sig i det att de inte lever utifrån den tidlösa filosofins moral utan är simpla barn av sin samtid, den "banala ondskans" (perspektivlöshetens) offer, tanklösa futurister eller t.o.m. historielösa mobbare av sina förfäder.

Det senare är helt naturligt, för i "förfäder" ska vi här se en ockult psykologisk realitet: de hatar sina egna illgärningar i tidigare liv, och projicerar därmed sitt självhat på lämpliga syndabockar längsmed den officiella historieskrivningen.

Så kom t.ex. Upplysningen att genast börja smutskasta "den mörka" Medeltiden. Det är ett tragiskt spektakel de små, usla människorna producerar närhelst de får det allra minsta att säga till om! Yttrandefriheten är fruktansvärt överskattad och kommer att leda till västerlandets undergång.

Det svenska internet, där i skendemokratins namn fora som Newsmill och kommentarutrymmet i varenda tidning inbjuder folket att tala ur sitt hjärta, är tecken i tiden. Allt detta brus är bara föroreningar av luftrummet. Det finns religiösa ordnar där individerna bara får tala EN DAG PER ÅR, eller vid ett fåtal tillfällen. Tänkvärt.

Av bruset märker man tydligt hur landet Sverige under årtionden invaggats i myten om alla åsikters lika värde, att en genomförd värdesubjektivism skulle leda individen någonstans överhuvud.

Men egocentrikern växer sig - per definition! - aldrig högre än sitt eget huvud. Han har gjort sig själv till norm, till mening och slutmål. (Protagoras: "Människan är alltings mått.") Därför lever och dör människor i villfarelse - i ett accelererande fall längsmed gråskalan i riktning mot Lögnens ande.

Den civilisation som tar över efter den västerländska kommer åter att upphöja de eviga värdena som filosofi och religion förvaltat i tusentals år till sin vägledande måttstock. Kanske ses vi då. Men det har sagts mig att många miljoner själar kommer att få inresetillståndet till planeten jorden hävt i framtiden.

Eller också blir det tvärtom: några lyckliga lämnar kretsloppet och lämnar en jord i ekologiskt tumult åt dem som dödsstörtade här i begynnelsen.

Lyckligtvis finns andra världar i "Faderns hus" för dem som inte var förutbestämda att vara Sanningen trogna inför frestelserna på den här spelplanen. Evolutionen är så mycket större än naturvetenskapen någonsin kunnat föreställa sig!

****

Se också horoskopet för dagen då Edward de Vere föddes: Ett Lejon ryter till.

*****

Textuell kontext

Jesus, från Bergspredikan i Matteusevangeliet 5:

Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt... Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. ... Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från Det Onda.

Motsvarande parti ur Dödahavsrullarna (Damaskusregeln kolumn XV) som med all sannolikhet ingick i den unge Jesus utbildning:

Han skall ej svära vid [Guds onämnbara namn].
Ej heller vid A L (Elohim)
Ej heller vid A D (Adonai)

Esséersamfundets restriktioner angående svärjande förklaras med att den som faller kort om sitt löfte har profanerat Mose lag och Guds namn om han tidigare tagit dem i sin mun.

Jesus bergspredikan bara förtydligar och renodlar detta bud till dess innersta kärna: Det Sanna eller Det Onda (Lögnens ande) - det är allt man behöver veta om och ta ställning till. Se vidare Dödahavsrullarna för hela doktrinen om Ljusets och Mörkrets andar.


Tillägg - en synkronicitet

Bara någon timma efter att jag postade inlägget kommer dagens post (den verkliga sorten), och med den en bok som anlände oväntat snabbt från USA: en grundlig genomgång av den judiska mystikens äldsta text, en bok som för någon vecka sedan fångade mitt öga på nätet.

Synkronicitet var namnet Carl Jung gav ett meningsfullt men inte orsaksrelaterat samband. Att hålla SEFER YETZIRAH i händerna bara en timma efter att ha (under tvekan) publicerat min lösa spekulation om Oxfords tidigare liv som en jude med mystika böjelser, det är...stort!

(Spekulationen synes lös utifrån ovanstående, knapphändiga skiss. Men jag har samlat ett material utifrån de ledtrådar 2005-drömmen gav, vilket jag kanske, kanske inte, kommer att söka ge någon form vid ett annat tillfälle.)

Den fördomsfrie och insatte vet naturligtvis att en själ redan i förväg KÄNNER TILL sin åtminstone närmaste framtid, och att man ur detta perspektiv kan se ovanstående bok som ORSAKEN som här verkat "baklänges genom tiden" och ingav mig idén att skriva om Oxford och den judiska läran om Sanningens ande.

SEFER YETZIRAH - Formationens bok - var alltså ändamålsorsaken till ovanstående inlägg, precis som i indisk tradition Krishna representerar "den till sig dragande". Ja, nu börjar det bli djupt. Bäst stänga dörren och meditera en stund över vad som "tilldragit sig" - eller Vem!