torsdag 17 december 2009

Var finns Centrum - tillägg

Strödda noteringar.


Huset Veres motto:
"Intet sannare än Sanningen"

 
Fristående fortsättning på direkt föregående inlägg om Giordano Bruno, bränd på bål 1600 för sin åsikt om ett universum som aldrig skapats och som saknar ände.

En sökning på den här bloggen visar att jag tjatat ett och samma Bruno-citat åtskilliga gånger. Det beror inte mest på att jag kapitalt fastnade för den svindlande spänning som uppstår vid sammanfogningen av "kopulation" med "anima mundi".

Jag har inte svarat så positivt på en grafisk formulering sedan jag för många år sedan tittade efter vad popsångaren Marc Bolan egentligen sade i texten till "Cosmic Dancer" (1971) - också Bolan var en "far-out" visionär...

Bloggen om Bruno ger också vid handen att han var en nominalist i begreppsfrågan (jfr Occam), "former (Platons Idéer) kommer och går, bara materien består". Tanken har sin tjusning eftersom Bruno håller Enheten som det enda verkliga och där sammanstrålar han ju med Platon... 

Kan Bruno ha missat väsentliga delar av Platons tankevärld, eller är det bloggaren som oriktigt men mycket typiskt rör ihop Platons två perspektiv: Varat och Vardandet? 

Som jag förstår det är det bara ur vardandets eller timlighetens perspektiv det är korrekt att tala om Platon som en dualist - de flesta som gör så spinner bara på allmängodset om grottan och fångarna däri vilka inte vet om att det finns arketyper utanför grottmynningen och att det de håller för att vara sant bara är skuggorna som kastas av ännu en faktor - ljuset bortom arketyperna (således "trialism" snarare än dualism). 

I termer av effektuerad enhet upphör vardandet och så även möjligheten att mäta (adjöss empiriker). Ur Guds perspektiv ÄR universum oändligt, som Bruno hävdade, eftersom Gud inte kan sätta en gräns för sig själv med mindre än Enheten då klyvs och blir till Två... (Jfr bloggens devis.) 

Men där Platon hävdade att Formerna ingick i en tidlös evig värld och där Jung flyttade in även själva Enhetens form, statisk och evig, i arketypvärlden, är det inte så för Bruno. Om jag förstått rätt.

*****


En av Brunos litterära gestalter säger:
Fracastoro: I deny this order, this disposition that the earth is surrounded and contained by water, water by air, air by fire, fire by the heaven. Because I say there is but one singular container that comprehendeth all. . .

Från bloggen Campo dei Fiori Cafe


Här tappar jag något av intresset för Brunos "spetsade" materiella monism - jag gillar ju de fyra (fem) elementen, om de så är lägre föreställningar i "drömvärlden"! 

*****

Intressant nog i skrivande stund en nymåne i sideriska Skyttens tecken, filosofins och det högre tänkandets tecken. Problemet är bara att dess härskare Jupiter, som därför disponerar över två oändligt viktiga symboler (Sol och Måne), ännu en kort tid står i den frigida materialismens tecken Stenbocken. Jupiter kallas sedan antiken "debil" i detta tecken. Det syns mig kunna bli en horribel filosofi då Jupiters disponent är den trångsynta Saturnus, materieprincipens signifikator!

Expansion, t.o.m. expansion i det oändliga (Jupiter) men "bara" av den materiella eller konkretistiska principen (Stenbocken/Saturnus)! Hur kan denna ögonblicksbild korreleras med att Bruno såg gudomlighet i materien (panpsykism)? Saturnus vittnar på himlen just nu om än mer Jord i sin placering i Jungfrun.

Söker vi Materiens (Saturnus) disponent (dvs, Jungfruns härskare), Merkurius, finner vi emellertid den i Skytten, och därmed disponerad av den "debila" Jupiter i Jordtecknet Stenbocken. 

Se rundgången och konflikten mellan Jord (materia) och Eld (ande/medvetande)! Bruno - bråkmakare gentemot Katolska kyrkan från unga år - hamnade verkligen på kant med sin tid då han sökte divinisera den fallna lägre verkligheten! 

Och t.o.m. med nu i detta ögonblick, då jag läser Bruno-bloggen (hittad för flera månader sedan, men då bara bokmärkt), skriker himlarna ut hur omöjligt hans projekt var! På min blogg Sideriska siktet återkommer jag ofta till oförenligheten mellan elementen Eld och Jord, händelsevis en störning som skulle kunna vara minsta gemensamma nämnare för de flesta av de feminister jag där studerat astrologiskt. 

Dock är det en smula pikant att det mest basala elementet Jord och det "noblaste", det som bäst låter det andliga lysa igenom om inte rent av betraktas som en metafor för det gudomliga, Eld, har förenats i Brunos lära och att de båda hålls för att vara samma sak!

Formerna består och det är materien som svarar upp med en cykel av gestaltning i den förbiflyktande tiden, inte det omvända! 

Brunos anti-auktoritära trots tycks här ha "kapats" och utnyttjats för den likaledes antipatriarkala feminismens sak. Ännu ett listigt försök av en bildad feministbloggare att förrädiskt pusha för en tänkare som förrädiskt vänt på den bästa tänkbara bilden för själens strävan att gå från klarhet till klarhet! :-)

***** 

Tillägg (30 min senare)

Detta är en uppenbarelsernas dag, för något längre in i bloggtexten kommer ett citat från Hamlet:

What a piece of work is a man, how noble in reason, how infinite in facultie, in form and moving how express and admirable, in action how like an angel . . . and yet to me. . . [and here is the Fall] . . . what is this quintessence of dust?

Hamlet, II.ii.

Varpå den kvinnliga feministbloggaren utpekar den inneboende självmotsägelsen att kalla Kvintessensen (det femte elementet, etern) för "stoft" (Jord) ! 

Som sagt i inläggets första del: Shakespeare-verkens författare tycks starkt påverkad av Brunos tankar, så till den milda grad att hela DAGENS stjärnhimmel fortfarande återklingar av det kniviga problemet om hur att få rätsida på frågan om förhållandet mellan himmel och värld... 

Är Tidens gång en illusion? Är det alltjämt samma problem som tuggas? Tuggas de från evighet till evighet? 


Tillägg 2 (några timmar senare)

Läsningen av bloggen återupptagen. Plötsligt är det annat ljud i skällan. En annan av Brunos karaktärer skiljer nu mellan materiella (tillfälliga) former och deras underliggande Former. Och går han med på deras evighet! Ja, då är vi ju tillbaka vid Platons lära igen. Det var bara själva kosmologin Bruno bråkade om.

Teofilo: Thus while form changes place and circumstance, it itself cannot possibly be annihilated, since spiritual substance is no less real than material. So only outer forms change and are destroyed, since they are not things, but are “of things”; they are not substance, but accidents and circumstances of substance.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar