Gapet mellan världarna

När bokförlaget säger att fysikern Wolfgang Smiths introduktion i den "obegripliga" kvantfysiken inte är teknisk och lätt tillgänglig för den allmänbildade personen, inbegriper definitionen av allmänbildning uppenbarligen matematik, något jag som humanist verkligen undvek under studieåren... 

I kombination med Smiths höga intelligens och förtätade, logiska framställning är det här lilla verket på bara 125 sidor om man exkluderar en bilaga med en mer teknisk "crash course" i kvantfysik det mest tröglästa jag någonsin läst. Om och om tvingas jag backa tillbaka och besinna grundläggande begrepp och påminna mig egenvektorns (?, eigenvector) förhållande till tillståndsvektorn (?, state vector) och att här talas om en abstrakt, matematisk värld - "ett fysiskt system" - som inte är tillgänglig på vår "kroppsliga" nivå annat än genom mätpunkter. 

Vad jag dock inser är vilket falsifikat gruppen Humanisterna är som springer runt och mässar om "empirisk evidens" som om dessa mätpunkter vid vilka empirin uppstår vore något heligt i sig...

När jag nu plågat mig genom de värsta sidorna i Smiths "The Quantum Enigma" där kvantformalian presterades ("för lekmannen"), vill jag gärna citera ett stycke som återger "tonen" i hans presentation.

Till skillnad från bokpuffen nyligen kan jag nu verkligen säga att det är en njutning att få läsa en vägledning på den här klartänkta nivån i vad som jag inte ens efter två omläsningar av Amit Goswamis "The Self-Aware Universe" fattade som annat än ord och begrepp.

Smiths var den grundläggande boken som skulle ha kommit före Goswami, även om båda författarna är ense om att den nya fysiken styrker tanken på en större verklighet än den sekulära svensken tar med i kalkylerna för sitt prosaiska och pragmatiska vardagsliv...

[T]he point that concerns us presently is that quantum mechanics could at best be a complete theory of the physical universe. For it stands to reason that so long as the corporeal order does not reduce to the physical, neither quantum mechanics nor any other physical theory could be 'complete' in an unrestricted sense.

It is only to be expected, therefore, that a well-formulated physical theory will somehow bear witness to this ontological limitation. And thus one need not be surprised that the Schrödinger evolution of physical systems should display 'gaps' which quantum mechanics itself cannot predict, and that these appear precisely when it comes to the fateful transition which takes us out of the physical plane.

So far from being indicative of imprecision, this basic feature of quantum mechanics testifies rather to its correctness and sufficiency. The seeming completeness of classical physics, on the other hand, betokens the fact that we are dealing, not so much with physical realities, as with convenient abstractions. There is point, after all, to Whitehead's provocative precept: 'Exactness is a fake.'

The Quantum Enigma (1995, 3e rev uppl 2005, s. 68)