De frusna

"IT gjorde människan sämre, inte bättre." Det intrycket från ett tidigare inlägg bekräftas bara några dagar senare av DN:s rapport om en ny utveckling i musikvärlden. Folk rumsterar inte om längre på konserterna eftersom deras mobil-slash-kameror kostar för mycket. De har blivit kalla och stillastående livvakter till sina materiella investeringar, och lajvstämningen sjunker.

Tendensen fanns förr med. Alla har säkert haft en eller ett par prylmänniskor i bekantskapskretsen. En sort var de som lade stora pengar på systemkameror och sedan totalt slutade delta i umgänget. Som självpåtagna dokumentalister sprang de runt för att föreviga situationerna som andra skapade. Jag förmodar att de gick hem och i efterhand fantiserade via fotona. Om det liv de inte vågade delta i medan det pågick.

Teknik som ännu ett sätt att mörka social ofärdighet.

_____

Anmärkning. Bilden visar den enda legitima sättningen av brittiska "art-punk"-bandet Ultravox, lett av John Foxx. Den nyromantik som följde på den intressanta första upplagan går fetbort. Den dystopiske Foxx såg framtiden tydligt - "I want to be a machine" ironiserade han. Och nu vill folk det! Ultravox existerade 1977-78 punkt slut. 

Det är talande att gruppledaren för Ultravox Mk II, Midge Ure, fyllde ut kassan genom att skriva musik åt mjuksnuskföretaget Playboy. Ingen ryggrad, ingen filosofi. Bara ännu en som kapitaliserade på tidsandan.

Det är rätt fascinerande att en och annan visionär ändå hamnar i populärmusiken, men genom dessa få utsända missionärer har jag fått alla mina impulser till att söka vidare i t.ex. filosofi och religion. 

Det kan ha varit en märklig textrad som satt igång tankarna... Vem är det egentligen David Bowie möter i trappan i texten till "The Man Who Sold The World"?

Tillägg
Inlägget föranledde en liten studie av John Foxx födelsehimmel.