fredag 1 oktober 2010

Idol - girighetsmaskineriet bakom mask


Marxistisk analys som skivbolagslogo från 70-talet

Jag läser Harry Amster i SvD och nickar instämmande. Inte för att jag tittar på Idol, men för det uppenbarligen bara handlar om ett drivhus för artister som bakomliggande intressenter hoppas ska sälja STORA upplagor av en låt tack vare programformatets massiva exponering (till vilken journalister som Amster bidrar).

Skillnaden på dagens "music for kidz" och utbudet då jag växte upp är enorm. Jag kan bara se att det beror på att det fanns så många oberoende små skivbolag under 1970-talet, så många idéer som, fastän oprövade, testades friskt i musiken. Det är rätt uppenbart när man kollar igenom kompletta serier med singelsläpp från många kommersiella artister från förr. Briljanta låter - de som senare samlades "Greatest hits"-albumen - avlöstes av rätt löskokta historier. 

Men det viktiga är att folk i branschen testade saker förr, var mer vågade. Allt gick inte ännu efter mall, och det fastän även då kanske majoriteten av låtskrivare och A&R-folk som Laila Bagge var fega kräk som stal idéer från branschkonkurrenterna och mjölkade dem till sista droppen.

Det är ingen slump att alla idag ser på 60- och 70-talets popmusik som den mest innovativa, och senare generationer egentligen bara gräver i historien och stuvar om den. Musiken är så rik att den kan varieras i nästan det oändliga. 

Men det vill inte marknadskrafterna! Där är imitation av beprövade koncept och mainstreaming explicita lagar. Det här handlar inte om musik utan om att tjäna pengar, den kanske fulaste olat som existerar i människans psykologi och som sammanhänger med att de flesta av oss ännu bara är apor med en mänsklig fernissa. Se Goldings klassiska "Flugornas herre" för hur nära ytan det själviska djuret egentligen ligger. 

Eller ett aktuellt exempel: BP-ordföranden Svanberg som under pågående oljeinferno i Mexikanska golfen diskret passade på att köpa BP-aktier medan de var billiga, helt klart i syfte att själv profitera på naturkatastrofen hans nya arbetsgivare ställt till med.

Den generande uppgiften nämndes i förbigående i någon svensk tidning, men ingen vågade göra något av den. Svenskarna saknar moralisk kompass och vi har alla en liten girig sate inom oss, en svartjobbare, en piratnerladdare och främlingsfientlig psykstörning. I det här landet föredrar vi att härja över livets miljöaspekter som de ytliga hycklare vi är. Vi ser inte ett dugg av vår egen inre miljöförstörning.

Marx uppfyllelse: Vilken fisk har ätit vilken? RCA - BUDDHA - BMG?

Centraliseringen i musikbranschen, där man plötsligt kunde se både två och tre bolagslogos på samma skivomslag (de stora fiskarna började äta upp de små) var ett faktum redan innan den digitala tekniken fick så oförutsedda konsekvenser för tio år sedan, när filkomprimering och internet tillsammans sjösatte mänskliga egoism i sällan skådad skala och särskilt underhållningsbranschens mediaformat drabbades svårt.

Gemene bolagsdirektör såväl som slutkonsumenten har en tjuv inom sig och finns det möjligheter på båda sidorna att bara kopiera visar mänskligheten att de per definition är mer självtjänande egoister än hedervärda och humana (glöm Humanisternas förfalskning av begreppet human - de förankrar inte sin definition av människa i en trovärdig helhetsbild). 

Ständigt hungrande efter mer pengar - begär är bottenlösa! - sökte musikindustrin efter kreativitetens gyllene 60- och 70-tal nya inkomstkällor. Min ungdoms häftiga, progressiva skivetikett Island kastade t.ex. in handduken i början av 80-talet och började spekulera i filmindustrin. Här ses i företagsvärldens jakt på pengar förlagan till dagens förvirrade multimediala värld där alla artister prompt ska syssla med allt. 

Men det handlar bara om ekonomiska synergieffekter mellan olika exponeringsytor och inte en sekund om artisterna skulle vara multibegåvade - vilket sångerskan Madonna förbittrat tvingades inse när hennes skådespelarkarriär inte alls artade sig - hon var fast i sin barnpop och saknade kapacitet till djupare karaktärsroller. Inte undra på att hon söker fabricera evig ungdom - det skulle just se ut om hon började förgummas med tanke på den skäligen enkla produkt hennes framgångshunger, nästan som ett syndastraff, bojade henne vid.

När jag ögnar genom Wikipedia-artikeln om den ena av Idol-juryns tre medlemmar, Andreas Carlsson, upptäcker jag att han är en av landets internationellt framgångsrika låtskrivare. (Det säger kanske mer om hur lite jag ägnat mig åt barnpop sedan Britney Spears genombrott. Vissa typer av melodier, attityder och arrangemang växer man ur efter 10-12 års ålder och redan efter 5 om man är musikaliskt geni.)

Den svenska fattigmansversionen av encyklopedin har två meningar om Carlsson/Idol som röjer den kallt ekonomiska bakslughet jag pekat på, branschens fullständigt mekaniska produktion av strömlinjeformade produktioner för sin egen vinstmaximerings skull, Marx hoppfulla "mardröm" om hur monopoliseringen i industrivärlden skulle nå en smärtgräns varefter hela civilisationssystemet brakade ihop:

2007 startade han två nya företag med Anders Bagge och Laila Bagge Wahlgren: Meriola Media Group AB och Meriola Songs AB.

I 2008 skrev han också vinnarlåten "Insomnia" for den finska Idol-tävlingen. Låten var skriven tillsammans med Patric Sarin och vinnaren Koop Arponen sjöng den.

Det är bara att lägga ihop två plus två. Musikindustrin, eller rättare hela underhållningsbranschen, styrs nu av några globala företag, och om du som låtskrivaren Andreas Carlsson kan sitta och styra tävlingen i ett land och samtidigt skriva låtarna till vinnaren i den lokaliserade klonen i Finland, och marknadsföringen av dessa groomade plastidoler är internationell - då är det bara en tidsfråga innan de lokaliserade subsystemen kuggar i varandra och Carlsson får sin jackpot - i Sverige, i Finland eller någon annanstans, och miljonerna rullar in som royalties.

Hur kan den här raffinerade ruffel- och bågverksamheten tillåtas fortsätta? Är det här bättre än när USA:s vicepresident drev egna företag som profiterade på USA:s invasion av Irak?

De som söker sig till de här systemen, konstruerade för att mjölka människor med rätt outvecklad smak på deras tid och pengar, är de lägsta av människor. Betydligt lägre än den enkla publiken. Den talang de nu har som låtskrivare (eller talangscouter) överflyglas många gånger om av osmaken det ger att inse exakt hur de tar sina steg utifrån en vilja till position i ett vinstmaximerarsystem som inte bryr sig om det är cancerframkallande tobak eller slagdängor den kränger. 

Vi talar Satans ansikte: det marknadskapitalistiska systemet, ett helt omoraliskt civilisationssystem som upphöjer egenintresset till norm. Det hade inte varit möjligt om väst fattat fynden i den nya kvantfysiken som snarast sjunger samma melodi som religionerna, men det säger sig själv att ett rovkapitalistiskt västerland inte kunde släppa fram implikationerna av den nya fysiken. Den måste var och en hitta fram till själv. 

Det går liksom inte att bara lägga ner ett helt civilisationssystem över en natt... En omformning tar lång, lång tid - ibland genom ett totalt sammanbrott och en lång nattsvart period lite liknande den svenskarna redan omvittnar genom sin brutalt insiktslösa världsbild. 

Ett inre mörker föregår alltid ett yttre. För andra gången valde svenskarna en marknadsliberal högerregering som till sin själva natur drar just mot det sammanbrott Marx såg komma och som medieindustrin är ett lackmuspapper på. Tänk mayaindianernas 2012-profetia men ta inte året så bokstavligt - vidga blicken och se hela tidsandan!

Att Harry Amster ondgör sig över Bagge, Bagge-Wahlgren och Carlssons ruttna attityd är inte ens början på det mänskliga och moraliska förfall de här rökridåerna till programformat står för. Men så skriver han ju för en tidning som tror det nuvarande civilisationssystemet är här för att stanna och att det i grund och botten gör människan gott.

Det är inte sant, sekularism skapar egoistiska och fega grisar, för all del lätta att slaktas när Dagen kommer. Folk dör i skräck inte av pengabrist utan redan i föreställningen om ett liv utanför konsumtionsslingan. Detta är då offren som smörjer Idol och de andra synkroniserade subsystemen.

Grabba medan tid är!

Se även AB-artikel om Idol!

4 kommentarer:

  1. Ditt hat mot IDOL och juryn verkar inte veta några gränser. Men dina aggressioner är väldigt missriktade. Vem är det som ser till att IDOL existerar? Är det inte inte tittarna?

    Om du tror att all musik som görs idag är "music for kidz" så har du helt enkelt fel. I verkligheten skapas det fantastisk nyskapande musik idag, men Svenska folket bryr sig faktiskt inte. DE bryr sig endast om "music for kidz", IDOL och Melodifestivalen. "Om svenska folket själv får välja" så blir vet tyvärr bara skit. Och medias och skivbolagen tvingas ge folk var dom vill ha för att överleva i en tuff marknadsekonomi.

    Det svenska folket inte bryr sig om musik. De är endast intresserade av det som är "inne", det som andra gillar eller det som inte tar deras hjärna i anspråk. DÄR är problemet.

    Det FINNS folk som brinner för nyskapande musik. Majoriteten av alla som jobbar på skivbolag gör det. Men det är inte lätt när "kunderna" bara vill ha skit. Om ett skivbolag släpper 100 skivor och bara en går med vinst så ska du vara säker på att det är den sämsta plattan, enligt skivbolaget. Skivbolagen lever på skitmusik men brinner för bra musik. Det vet alla som är i branschen.. men utan skitmusiken skulle inte alla dom andra plattorna kunna göras. Det är den bistra sanningen. Och det kommer vara så till dess att folket slutar konsumera skiten.

    De som älskar musik hittar ny musik hela tiden. Men du måste sluta läsa Harry och sånt skit för att hitta den....

    SvaraRadera
  2. En bara alltför typisk kommentar som visar problemet med yttrandefriheten i väst. Den missbrukas ständigt av människor som utnyttjar andras utsagor (inlägg) för att föra egna monologer.

    Folk som inte längre bryr sig om att lyssna på varandra. Respektlöst mot dig själv eftersom du accepterar att leva genom dina egna missuppfattningar - noll kontakt med verkligheten här ute.

    Läser du texten en gång till kanske du förstår att jag inte alls pratar om Idol eller musikalisk kvalitet annat än som exempel. Fokus ligger på ett större sammanhang.

    SvaraRadera
  3. Riktigt bra artikel.Det behöver inte tilläggas mer.OK34,8.

    SvaraRadera
  4. Klockren analys av Idol. Programmet är en bra illustration över hur skivbolagens girighet tagit över kreativitet, nytänkande, experimentlusta och spelglädje. På 60, 70 och 80-talen skrev banden sina egna låtar. Idag är det kalkylerade prognoser av vad som tros sälja som styr. Skivbolagen vill ha "Return On Investment", ROI. En kompositör hyrs in som skriver säljande låtar och sedan plockas artister in som marknadsmänniskorna tycker passar bra till låtarna. Trist. Dessutom utnyttjas tittarna. De får *betala* för att rösta. Samtidigt används tittarnas röster för att skräddarsy skivbolagens affärsmodell. Jag häpnar. Tittarna är alltså beredda att betala för att jobba gratis åt skivbolagen...

    Däremot har du fått Piratpartiet om bakfoten. Men det kan vi ta en annan gång. Nu ska jag iväg och titta på en spelning med två band som ligger på ett litet och oberoende skivbolag (Birdnest records).

    SvaraRadera