Amerikanske filosofiprofessorn Paul Kurtz kapade begreppet "sekulär humanism" från den amerikanska kristendomen, karvade ut dess negativt genljudande kärna och ersatte med ett positivistiskt och för ateisten mer smickrande innehåll.
Förvisso innehåller Wikipedias korta biografi upplysningen att det var Kurtz negativa upplevelser under Andra världskriget av ideologiernas negativa konsekvenser som motiverade honom att förespråka en helt sekulär värld.
Här kanske någon igenkänner de trötta ramsor de svenska Humanisterna mässar och som - trots deras låga medlemstal - en stor del av svenskarna omedvetet programmerats att omfatta under de sjuttio år socialismen styrde landet - tiden då den simpla konsumtionsmänniskan framskapades. Homo frossus.
När en Humanist gick ut i Aftonbladet och i en underlig blandning av genuint barndomstrauma, spefullt gäckande och förmodligen en ond vandel i ett eller flera tidigare liv, provocerade Svenska kyrkan genom att begå exakt den oförlåtliga blasfemin att förneka andens realitet - insåg jag hur oändligt låg nivån i Sverige är. (Jag hade visserligen redan startat bloggen strax innan detta praktexempel på landets fallenhet.)
Att denna sekulära Humanist dessutom var vetenskapsman, knuten till ett stort svenskt universitet, visade vilken beklämmande mix av fläckvis bildning och ohämmad ideologisk subjektivism som verkar från strategiskt viktiga positioner i landet. Sätt en dylik lärare inför en årskull elever och genast har vi en ny trupp av 30 nyttiga idioter ideologiskt hjärttvättade på just det sätt som Kurtz fann vara roten till västerlandets vansinne! Den sekulära humanismen är sin egen dödsfiende!
När en Humanist gick ut i Aftonbladet och i en underlig blandning av genuint barndomstrauma, spefullt gäckande och förmodligen en ond vandel i ett eller flera tidigare liv, provocerade Svenska kyrkan genom att begå exakt den oförlåtliga blasfemin att förneka andens realitet - insåg jag hur oändligt låg nivån i Sverige är. (Jag hade visserligen redan startat bloggen strax innan detta praktexempel på landets fallenhet.)
Att denna sekulära Humanist dessutom var vetenskapsman, knuten till ett stort svenskt universitet, visade vilken beklämmande mix av fläckvis bildning och ohämmad ideologisk subjektivism som verkar från strategiskt viktiga positioner i landet. Sätt en dylik lärare inför en årskull elever och genast har vi en ny trupp av 30 nyttiga idioter ideologiskt hjärttvättade på just det sätt som Kurtz fann vara roten till västerlandets vansinne! Den sekulära humanismen är sin egen dödsfiende!
Hur infantilt landet Sverige är som bereder sådana här ojämna ledare (eller åtminstone opinionsbildare) en plats, framgår av svenska politikers, åtminstone fram till nu, låga bildning jämfört med andra länder (såg en jämförelse i någon artikel som jag tyvärr inte sparade annat än som en mental notering av ett förhållande jag redan länge misstänkt). Karriärvägen i detta land är att först bevisa att du troget följer någon av de acceptabla ideologerna - att du redan tidigt blivit en nyttig idiot - genom flerårig verksamhet i organisations-Sverige.
Politikerkarriären går genom trohet mot status quo - kanske inte så otippat eftersom politik handlar just om att styra en skuta. Och för att styra måste man först bringa folkmassan till uniformitet så att folkkroppen flyter som en och i en riktning. Lyxen att hålla sig med individuella tankar sträcker sig bara så långt i vilket givet samhälle som helst.
För inte så många år sedan hade vi en stadsminister som inte ens kunde kommunicera med utländska statsråd annat än på svenska (Fälldin). Hans värsta motståndare i riksdagsdebatterna var en man på vänsterkanten - men inte alltför mycket - som lät övervaka svenska kommunister (Palme). Politik på högre nivå är naturligtvis strategiska beslut i en ständig gråzon, men är sekulär demokrati där folkets representanter utgörs av mutister och halvlögnare verkligen att betrakta som ett framsteg jämfört med en filosofisk-religiös livssyn på den oförgängliga filosofins beprövade grund (Aldous Huxley)?
Politikerkarriären går genom trohet mot status quo - kanske inte så otippat eftersom politik handlar just om att styra en skuta. Och för att styra måste man först bringa folkmassan till uniformitet så att folkkroppen flyter som en och i en riktning. Lyxen att hålla sig med individuella tankar sträcker sig bara så långt i vilket givet samhälle som helst.
För inte så många år sedan hade vi en stadsminister som inte ens kunde kommunicera med utländska statsråd annat än på svenska (Fälldin). Hans värsta motståndare i riksdagsdebatterna var en man på vänsterkanten - men inte alltför mycket - som lät övervaka svenska kommunister (Palme). Politik på högre nivå är naturligtvis strategiska beslut i en ständig gråzon, men är sekulär demokrati där folkets representanter utgörs av mutister och halvlögnare verkligen att betrakta som ett framsteg jämfört med en filosofisk-religiös livssyn på den oförgängliga filosofins beprövade grund (Aldous Huxley)?
Den sekulära humanismen kommer mycket snart att kunna skrivas in i historieböckerna som ideologin i västerlandets svanesång - refrängen som upprepades medan låten tonade bort. Och det finns ingenting de sekulärt lagda människorna kan göra åt den saken, för det är deras eget synsätt som driver väst mot sitt eget avslut! Fascinerande tider dessa, då den olympiska (civilisations-) elden lämnas över från en kultur till andra.
Tal om en uppstyckning av SAAB och där maskinverktygen (!) säljs till Kina, säger allt om hur lågt det här landet föll. Vi ville bara "prylar" med våra liv, och nu är det bara fabriksgolvens inventarier vi får sälja av. Andligt/intellektuellt innehåll favoriserades inte i det här pragmatiska landet trots att Platon hade rätt: före den materiella verkligheten fanns det en brinnande kreativ högre verklighet, Form- eller Idévärlden. Den dimensionen tog den sekulära humanismen död på genom att hävda att den inte existerar.
Att hävda att ord som "själ" eller "form" har ett existensberättigande inom ett visst godtyckligt upprättat språkspel (Wittgenstein), räddar inte den som å andra sidan frånkänner begreppen en ontologisk realitet. För den som har stängt dörren har avsagt sig kopplingarna till de stora ödesrörelserna. Den som begår den yttersta blasfemin och förnekar anden, tillvarons djupaste substrat, kan inte förvänta sig någon nåd.
Tal om en uppstyckning av SAAB och där maskinverktygen (!) säljs till Kina, säger allt om hur lågt det här landet föll. Vi ville bara "prylar" med våra liv, och nu är det bara fabriksgolvens inventarier vi får sälja av. Andligt/intellektuellt innehåll favoriserades inte i det här pragmatiska landet trots att Platon hade rätt: före den materiella verkligheten fanns det en brinnande kreativ högre verklighet, Form- eller Idévärlden. Den dimensionen tog den sekulära humanismen död på genom att hävda att den inte existerar.
Att hävda att ord som "själ" eller "form" har ett existensberättigande inom ett visst godtyckligt upprättat språkspel (Wittgenstein), räddar inte den som å andra sidan frånkänner begreppen en ontologisk realitet. För den som har stängt dörren har avsagt sig kopplingarna till de stora ödesrörelserna. Den som begår den yttersta blasfemin och förnekar anden, tillvarons djupaste substrat, kan inte förvänta sig någon nåd.
Det gäller att välja sina "rotmetaforer" - grundbultarna - till sin världsbild med extrem noggrannhet. Vissa grundbultar är nämligen i grunden arketyper som bär på destruktiva följdverkningar.
Jag granskar ärkeskeptikern Paul Kurtz astrologiskt på Sideriska siktet. Hans horoskop är intressant för "Siktet version 2", dvs astrobloggens andra andning efter att enkla schabloner som "materialism" och "andlighet" och deras direkta association med t.ex. Jord- resp. Eldelementet nyanserat via fullt bruk av planeternas planetära disponenter. Disponentskapet är en nyckelparameter i astrologin som söker grundmotiven bakom t.ex. uppenbara indikationer om materialism/konsumism eller "kreativitet". Indisk (vedisk) astrologi betraktar disponenterna som själen inom den planet den omärkligt drar i trådarna till beroende på hur den själv är konfigurerad.
Om inte annat måste man säga att antikens tänkare i dessa regler om planetära sammanhang och "kulissväggar" kodifierade en mängd grundläggande tankemönster, som t.ex. det att inte låta sig bedras av fenomenets sken utan ställa en ytterligare fråga om det dolda motivet.
Som läsare av Sideriska siktet ofta noterat krävde antikens astrologer också "multipel attestering" enligt principen "en fluga gör ingen sommar". Exempelvis måste "materialistisk" böjelse synas på minst två, helst tre, skilda vis, för att astrologen ska våga förutsäga ett begränsat medvetandeomfång (motsvarande de naturvetare som är slaviskt bundna till empirisk metod och därutöver inte erkänner några andra vägar till kunskap).
Vid enstaka tillfällen på senare tid har "Siktet" också nämnt att ett horoskop för en individ aldrig kan förstås separat från den tidsanda i vilken den föds. Olika nationalhoroskop - där sådana finns att tillgå - ger alltså en slags nationernas hackordning och där en person född i Sverige i relativt sett samma tid som en födelse i USA kommer att ha ett sämre öde än amerikanen pga vår ytterligt begränsade nationalsjäl. Och vårt nationalhoroskop är, som jag nämnt, en naturlig konsekvens av den sekulära humanismen. Som den senatika devisen säger, "Som därovan, så därnedan".
Det kunde inte varit annorlunda - astrologin representerar inte någon egen verklighet utan bara en metod för att via himlavalvet skaffa sig ett perspektiv på hur väl landet eller individen i livet mår. Den är eller ingen vetenskap (eller pseudovetenskap som belackarna hånfullt uttrycker saken), astrologin är en praktisk utväxt baserad på vissa filosofiska antaganden om verklighetens natur. Inte ens detta förstår svensken tack vare det "brain drain" som den sekulära humanismen förorsakat oss! Här avstannar resonemanget i självmotsägelser - för hur var det om hönan och ägget? Vad är orsak och verkan?
Det enda som säkert kan sägas är att vi är mindre gynnade än amerikanen i gemen för att vi är just de vi själva är, som individer. Höjer vi vår gynnsamhet kommer vi inte att återfödas på jorden i samma grupp där vi var senare. Själar som är svenskar i dag är det bara helt säkert i det här livet.
Massan är så trög att den lär hänga ihop och röra sig i en kollektiv riktning, men den enskilde som nått andens autonomi är fri att resa i tiden och sätta trender varthän han går.
För ett exempel på dem som ännu inte nått individualisering har jag spekulerat att de nazister som de senaste årtiondena bör ha återfötts i stort antal1 till landet Sverige motsvarar ett naturligt själens evolutionssteg framåt, gårdagens fanatiker blir dagens avmätta (bestraffade) åsiktsmaskiner om andras fanatism.
Jämför svenskens ogillande av alla kulturer som uppvisar religiös hängivenhet - denna oförmåga att delta i den andres perspektiv för att få en korrekt uppfattning beror på vår stukade nationalsjäl (en "reinkarnation" av den tyska nationalsjälen) som förvägrar oss att ännu en gång, så snart i historien, inspektera vad en drivande Idé gör med en människa. Svensken nöjer sig ljummet med att "organisera" under den pågående baksmällan efter det livet då så många av oss som är, säg under 40, gick på en rejäl smäll i drömmen om det Tusenåriga Tyska Riket!
Frågan om hur själar cirkulerar mellan länder genom historien på en subnivå, är måhända en felaktig formulering. Länderna i sig är inte det viktiga, utan de klungor av själar som kommer och går, och där merparten ännu utvecklas inom ramarna för sin grupp. I himmelen eller på jorden - det är samma principer som gäller.
*****
Jag granskar ärkeskeptikern Paul Kurtz astrologiskt på Sideriska siktet. Hans horoskop är intressant för "Siktet version 2", dvs astrobloggens andra andning efter att enkla schabloner som "materialism" och "andlighet" och deras direkta association med t.ex. Jord- resp. Eldelementet nyanserat via fullt bruk av planeternas planetära disponenter. Disponentskapet är en nyckelparameter i astrologin som söker grundmotiven bakom t.ex. uppenbara indikationer om materialism/konsumism eller "kreativitet". Indisk (vedisk) astrologi betraktar disponenterna som själen inom den planet den omärkligt drar i trådarna till beroende på hur den själv är konfigurerad.
Om inte annat måste man säga att antikens tänkare i dessa regler om planetära sammanhang och "kulissväggar" kodifierade en mängd grundläggande tankemönster, som t.ex. det att inte låta sig bedras av fenomenets sken utan ställa en ytterligare fråga om det dolda motivet.
Som läsare av Sideriska siktet ofta noterat krävde antikens astrologer också "multipel attestering" enligt principen "en fluga gör ingen sommar". Exempelvis måste "materialistisk" böjelse synas på minst två, helst tre, skilda vis, för att astrologen ska våga förutsäga ett begränsat medvetandeomfång (motsvarande de naturvetare som är slaviskt bundna till empirisk metod och därutöver inte erkänner några andra vägar till kunskap).
Vid enstaka tillfällen på senare tid har "Siktet" också nämnt att ett horoskop för en individ aldrig kan förstås separat från den tidsanda i vilken den föds. Olika nationalhoroskop - där sådana finns att tillgå - ger alltså en slags nationernas hackordning och där en person född i Sverige i relativt sett samma tid som en födelse i USA kommer att ha ett sämre öde än amerikanen pga vår ytterligt begränsade nationalsjäl. Och vårt nationalhoroskop är, som jag nämnt, en naturlig konsekvens av den sekulära humanismen. Som den senatika devisen säger, "Som därovan, så därnedan".
Det kunde inte varit annorlunda - astrologin representerar inte någon egen verklighet utan bara en metod för att via himlavalvet skaffa sig ett perspektiv på hur väl landet eller individen i livet mår. Den är eller ingen vetenskap (eller pseudovetenskap som belackarna hånfullt uttrycker saken), astrologin är en praktisk utväxt baserad på vissa filosofiska antaganden om verklighetens natur. Inte ens detta förstår svensken tack vare det "brain drain" som den sekulära humanismen förorsakat oss! Här avstannar resonemanget i självmotsägelser - för hur var det om hönan och ägget? Vad är orsak och verkan?
Det enda som säkert kan sägas är att vi är mindre gynnade än amerikanen i gemen för att vi är just de vi själva är, som individer. Höjer vi vår gynnsamhet kommer vi inte att återfödas på jorden i samma grupp där vi var senare. Själar som är svenskar i dag är det bara helt säkert i det här livet.
Massan är så trög att den lär hänga ihop och röra sig i en kollektiv riktning, men den enskilde som nått andens autonomi är fri att resa i tiden och sätta trender varthän han går.
För ett exempel på dem som ännu inte nått individualisering har jag spekulerat att de nazister som de senaste årtiondena bör ha återfötts i stort antal1 till landet Sverige motsvarar ett naturligt själens evolutionssteg framåt, gårdagens fanatiker blir dagens avmätta (bestraffade) åsiktsmaskiner om andras fanatism.
Jämför svenskens ogillande av alla kulturer som uppvisar religiös hängivenhet - denna oförmåga att delta i den andres perspektiv för att få en korrekt uppfattning beror på vår stukade nationalsjäl (en "reinkarnation" av den tyska nationalsjälen) som förvägrar oss att ännu en gång, så snart i historien, inspektera vad en drivande Idé gör med en människa. Svensken nöjer sig ljummet med att "organisera" under den pågående baksmällan efter det livet då så många av oss som är, säg under 40, gick på en rejäl smäll i drömmen om det Tusenåriga Tyska Riket!
Frågan om hur själar cirkulerar mellan länder genom historien på en subnivå, är måhända en felaktig formulering. Länderna i sig är inte det viktiga, utan de klungor av själar som kommer och går, och där merparten ännu utvecklas inom ramarna för sin grupp. I himmelen eller på jorden - det är samma principer som gäller.
_____
1. Reinkarnationspsykologen Ian Stevensons tentativa beräkningar på ett underlag av cirka 3.000 personer med minnen av sitt närmast föregående liv tydde på att själen reinkarnerar i snitt redan efter cirka 14 år.
Jag har emellertid stora invändningar mot detta resonemang som bygger på själar som nästan undantagslöst dog våldsamt och traumatiskt (varav de levande minnena av speciellt föregående livs sista veckor före dödsfallet). Det skulle mycket väl kunna tänkas att själar som dör unga pga en olycka alltjämt bevarar en sådan livshunger att "de går före i kön" och reinkarnerar tidigare (i relation till det vi kallar tiden) än de själar som genomgått ett HELT VARV och dör "mätta på livet".
Utifrån drömupplevelser av en ond bråd död knappa trettio år gammal i mitt förra liv i Italien på 1930-talet tycks återfödelsen ha inträffat cirka ett kvarts sekel senare, alltså något senare än Stevensons snitt men fortfarande ett exempel på att ett oavslutat livsförlopp "lappas ihop" genom en snabb retur.
Stevenson pekar på att den här föreställningen existerar i vissa kulturer, men ibland rationaliseras eller formaliseras med absurda resultat: den religiösa minoriteten druserna i Libanon, noterade han, menar att själen omedelbart reinkarnerar uppå den förra personens död, ungefär som om en lucka eller ett tomrum i tiden är det värsta den här gruppen kan föreställa sig, och ögonblickligen måste fyllas!
På samma sätt måste man anta att de indiska föreställningarna om själavandringen (för att inte tala om Platons), innehåller många oriktigheter fastän de på ett allmänt sätt överensstämmer med verkligheten. Stevensons upptäckt av att kroppsskador som förorsakade döden återkommer som medfödda defekter på nästa kropp, stämmer t.ex. inte alls med indisk filosofi som enbart resonerar i termer av karma via goda och onda handlingar.
Stevensons spektakulära rön antyder att det onda är en verksam kraft och att det onda man lider av (här: kroppstrauma) fortplantas vidare på precis samma sätt som ens egna goda tankar och handlingar.
Häri ligger något av hemligheten till varför jag sade att den sekulära människan i sitt blotta tänkande håller på att ta livet av västcivilisationen, ja till att väst, precis som araberna säger, är den Store Satan! Naturligtvis är också detta en förenkling.
"När det kommer till kritan", blir det ändå, som Kierkegaard så tydligt insåg, frågan om ett Aningen/Eller. Vill du vara trogen livets djupare mekanismer eller är du sekulärt barn "av värld"? Då har du som den svenske universitetsbiologen gjort dig till fiende med Livet (anden) bortom det biologiska livet, och nästa återfödelse kommer att på något sätt avslöja detta i formen av en stängd dörr eller en kognitiv brist - ja, den bristen är förvisso redan för handen hos ateisten!
Hur bryter man fallet ner i än mörkare mörker? Kanske genom viktiga möten med rätt människor vid de nyckelpunkter då man är redo att pröva andra grundmönster för sin idé om vad allt handlar om. Det är bara själar som har ontologisk status i den filosofiska idealismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.