Än reinkarnationen, då?

Nu är den vetenskapliga utvecklingen på väg att erbjuda dessa [transexuella] ännu en möjlighet: transplantation av livmödrar. Detta är säkert just vad transsexuella män – besatta av tanken på att bli riktiga kvinnor – önskar sig.

DN Opinion

"Besattheten" som filosofen Tännsjö talar om, inträffar i de mycket få fall då reinkarnationsprocessen av någon anledning "går snett" (fast troligen av en anledning). Upplevelsen att redan från första början vara "främling i sin egen kropp" - till skillnad från alienation till följd av trauman senare i livet - kommer aldrig att få något svar från biologin eftersom den inte förklarar livets mening utan bara undersöker rent tekniska mekanismer och sammanhang.

Regnbågsfolket: vilken absurd symbol att fästa vid denna grupp! Regnbågen är, så vitt jag minns, redan "bokad" i två sammanhang. Dels i talesättet om att finna en urna med guld vid regnbågens ände, samt regnbågen som ett tecken på Guds förbund med Noa efter syndafloden - tecknet på mänsklighetens nya "syndfria" omstart.

Det verkar närmast som hbt-gruppen annekterat den första innebörden utan att förstå innebörden: att de bara jagar en fantasi borta vid regnbågens slut. Bilden beskriver alltså en människa som tappat den fysiska verklighetskontakten och jagar efter hjärnspöken.

Dessa hjärnspöken är "själsminnet" (fråga inte din lokala biolog vad det är) av ett tidigare liv i en kropp av det andra könet. Normalbegåvade människor kan hantera sin "inre kvinna" eller "inre man" - Carl Jung satte etiketterna Anima och Animus på den latenta halvan - men uppenbarligen verkar någon procent av mänskligheten ha en intelligensbegränsning som gör att varje skifte mellan manlig och kvinnlig kropp vållar svår kognitiv dissonans.

Ska ett upplyst samhälle tillmötesgå denna minoritet som behöver psykisk vård i deras literaliserande fantasier, och t.o.m. upphöja den mentala åkomman till norm (regnbågsnorm)? Skulle inte tro det.

Men ett "biologiserande" samhälle som det Tännsjö med sin ateistiskt biologiska plattform ställer sig bakom, står här inför existentiella problem det inte har verktygen att hantera, alltsedan den reduktionistiska materialismen fört oss till sekulära ståndpunkter som, "själen är bara en fantasi som religioner från förr sysslade med".

Att detta är samtidens största lögn mot människan står helt klart för alla som inte redan från barndomen blev så indoktrinerade av sin scientistiska samtid (en åkomma som tyvärr drabbat även många yrkesverksamma, särskilt inom biologin tycks det), att de gått ett helt liv utan att söka (och finna).

Det finns nu forskningsresultat som falsifierar ett antal av biologins grundantaganden, men är man en av de utsatta svaga själarna som flyr verkligheten och, som hbt-folket, föredrar sina egna hjärnspöken vilka legitimerats via krångliga genderfilosofiska resonemang, undviker man nogsamt allt sådant material.

Jag är fascinerad över hur en ateist som Tännsjö partiellt ser så klart på det enorma självbedrägeri hbt-rörelsen och alla dessa "korrekta" Pride-marscherande politiker ägnar sig åt och samtidigt är så omedveten om att det är hans egen 1800-talsmaterialism som framskapat det växande trycket från krypto-gay människor vars själar i protest mot tidsålderns brist på andlig dimension i den officiella verklighetsbilden börjar vrida och kränga sig (psykopatologi = själens rörelse) via manierade åtbörder. (Se det bisarra svenska exemplet med "den ammande mannen"!)

Den lilla procentsats "äkta" homo- och transsexuella är och förblir troligen konstant i en population, men deras funktion skiftar beroende på om värdkulturen har förstått reinkarnationskonceptet (som stora delar av världen utanför västerlandet gjort). I en kulturkretsar som förstått naturens mer subtila funktionssätt, som den buddhistiska, betraktas den här karmiskt betingade åkomman med medlidande och förståelse.

I en sekulär kultur som den svenska, biologiseras individen i enlighet med tidens melodi, och frågan kommer att kretsa enbart om dennes rätt att forma om sin kropp utifrån det "hjärnspöke" som kunde bemästras, finge den nödlidande bara en adekvat begreppslig kontext för sina inre upplevelser.

Det här brottet mot den enskildes rätt till djupt självförverkligande utför det sekulära samhället helt i linje med dess döda inre kärna: den nihilism som förklarar naturen vara följden av chansartade evolutionära sammanträffanden utan någon inneboende mening.

Se vidare idéhistorikern Richard Tarnas viktiga epilog till sin koncisa "The Passion of the Western Mind" (1991) och vidareutvecklad i den åtföljande "Cosmos and Psyche". (2006) Problemet med västerlandet, konstaterade han, började med att kosmos "materialiserades". I det vi fråntog det dess tjuskraft ("disenchantment") frånkände vi det en inneboende intelligens och mening. När människan blev myndig drabbades hon egentligen bara av hybris!

Descartes brukar klandras för den här dualismen, men det egentliga haveriet inträdde med och efter Upplysningen då skadan från Descartes "åtgärdades" genom att också dödförklara människan själv! Hennes själ eliminerades och hon införlivades med övrig materia i det "utsträckta rummet" (rymden). Herakleitos devis "själens dimension är Djupet" har inte varit flitigt citerad under en tid i ett väst där enbart platt struktur gällt. Den materiella monism har varit en helig ko! Och släpp för Nihils skull inte in hypotesen Gud en gång till!

Vissa grundmönster, fastän de leder till en viss typ av ny insikt, skadar mer än de hjälper människan.

Väst skördar nu konsekvenserna av detta närmast svagsinta resonemang om huruvida resurser ska läggas på att "bygga om" individuella kroppar. Frågan hade aldrig kunnat uppstå om inte dessförinnan den reduktionistiska materialismen våldfört sig på begreppet själ och förklarat medvetandet för ett bio-kemiskt epifenomen till den fysiska hjärnan, en ståndpunkt prof. Edward F. Kelly, psykiatrisk medicin, filosofen Adam Crabtree, professorn och psykiatern Bruce Greyson med flera i "Irreducible Mind" (2007) hävdade är i grunden falsifierad.

Väst bävar och tvekar inför det stundande paradigmskifte framsynta tänkare som femfaldige hedersdoktorn vid Sorbonne och specialisten i komplexa system, Ervin Laszlo, inte har några problem med: flera antika kosmologer och antropologier har fångat verkligheten och dess processer bättre än den moderna vetenskapen, som för sin framgång tvingats alienera sig från det övergripande sammanhanget, från själva meningsfrågan!

Reinkarnationsfenomenet begränsar sig sedan psykiatern Ian Stevensons 40-åriga pionjärinsats i intervjuandet (efter strikt protokoll) och fysiologiska undersökningar av små barn med tidigare liv-minnen inte längre till lösa anekdotiska berättelser. Se bl.a. Stevensons "Where Reincarnation and Biology Intersect" (1997) - en summering av hans flera magnum opera.

Stevenson föredrog sin metod och ställde sig skeptisk till hypnoregression, medan han ställde sig accepterande till att vissa droger kan utlösa minnen av den här typen, fastän det sällan eller aldrig faller någon in att söka verifiera sådant material.

Jag vill tillägga att nattdrömmar är en fantastisk plats att hålla utkik efter "läckage" från andra tider och personer själen tittat ut genom. Men amerikanske företagsläkaren Walter Semkiw, hängiven reinkarnationsförespråkare, har rätt: se upp för "fyrtornseffekten" - tendensen att en känd person - sin samtids eller sitt kvarters starkast lysande ljus - misstas för ett eget tidigare liv i samma period.

Att folkflertalet idag villigt identifierar sig med idoler och lever ut ett substitutliv genom dem, visar exakt vad "fyrtornseffekten" handlar om. Men här talar vi förstås om anekdotiska hågkomster och privatspaningar som var och en av oss har tillgång till, bara vi sliter av oss den mentala tvångströja som biologismen tvingat på oss var till mans/kvinns.