lördag 12 september 2009

Knyta hop den filosofiska säcken





Tillägg, 090912 13.52. Framsynt inkluderades i följande morgonfunderingar brasklappen att femtiostrecket kanhända är väl sent att påbörja den filosofiska resan.

DN har samma morgon publicerat bekräftelsen på var en tidigare start i livet kunnat leda i formen av en intervju med filosofiskt bevandrade Jan Stolpe som nu fullbordat en nyöversättning av Platon.

En viss tröst är dock att även den här bloggaren fastnat för lämpligheten av "form" istället för "idé". Och jag kan verkligen hålla med Stople i det han säger - jag skrattar oupphörligen åt Platon när jag läser honom i den engelska översättningen från 1997 (chefred John M. Cooper). Den gamla pocket av Staten på svenska jag hade är sorgligt stel i jämförelsen.

En översättare som inte får med toner av ironi (eller en läsare som inte kan läsa "undertextet") är en invitation till kommunikationssammanbrott.


*****

I väntat på bättre tider och ädlare ideal får det breda befolkningsskiktet fortsätta tro att de har den enda möjliga världsbilden i sin hand, och därtill på den extremt antiintellektuella grunden att dess teser ligger närmast dem själva i tiden och därför i någon mening skulle vara sannare!

Så resonerar alla sekularister vilka samfällt trampar på i upplysningsfädernas fotspår. Man ack detta felslut, att tro tidslinjen är nedgrävd i verkligheten! Redan Kant insåg att tid bara är en parameter Psyket/själen använder för att slippa mentalt kaos... Bottnar man i denna insikt blir t.ex. en sådan självklarhet som darwinism och evolutionslära inte alls längre en självklarhet! Tänk om vi alla funnit oss tillrätta inne i ett gigantiskt mentalt svartbygge?

Nu har jag först i mogen ålder (om inte t.o.m. övermogen) läst klassisk filosofi under några år, och de "stora linjerna" börjar koppla ihop hjälpligt. Tidigare var några käpphästar om Kant bara som en isolerad ö, och om Platon hade jag föga mer än grottliknelsen och gymnasieskolans, "idéträdet är perfekt medan vår världs träd är ofullkomliga kopior".

Att komma in några steg i filosofin (åter: den klassiska, inte den analytiska som bara talar om språk och om uttryck kopplar an till något "fysiskt" eller åtminstone språklogiskt), det är som att bli medlem i herrklubben där alla världshistoriens största män brottats med de Stora Frågorna.


Kvinnor får vara ursäktade här, de som inkarnerar som kvinnor gör det troligen för att via praktik omsätta något subset av de Stora Frågorna. Ofta är praktikern inte ens medveten om var på den Kognitiva Kartan filosofin lagt ut hon befinner sig...

Ja, "kvinna" och "man" är förstås egentligen bara språkliga platshållare: den själv i hög grad praktiska astrologin visar ju tydligt att det finns "psykologiska kvinnor" i manliga kroppar och vice versa. Den sydafrikanska idrottskvinnan och den fysiska undersökning hon fått genomgå - och som de flesta verkar tycka är förnedrande - har diskuterats mycket i svenska medier.

Jag gjorde några små fynd om henne när jag kollade upp horoskopet för själva dagen då hon föddes (se länken). Fynden påminner om de enklaste av mans- och kvinnoarketyperna: Stenbocken/Saturnus och Kräftan/Månen.

Annorlunda uttryckt: yta och form, eller form och innehåll (notera betydelseförändringen i "form"), eller "struktur" och "innerlighet" (eng: "interiority").

Hela den urspårade materialistiska 1800-talsrationalismen - med behaviorister som Skinner i släptåget, bygger ju på att man enbart dyrkat (som en pseudoreligion) tingens yttre strukturer och hur det ena kausalt länkar samman med det andra. Så föll rationalisterna till föga för det yttre skenet att de gav den strukturskapande Saturnus - även "förnuftets" herre vitt kort - medan de totalt förnekade att materia skulle kunna äga en "insida", dvs en själslig eller psykisk (Månen) dimension.

Rationalisterna var den störda avkomman till Descartes som gjorde åtskillnad mellan själen och den i rummet utsträckta materian. Rationalisterna klättrade ända ut på den materiella grenen och sågade sedan av sin kontakt med med trädstammen. "Gudshypotesen tycks mig överflödig från där jag just nu placerat mig."

Där ute, i det yttre mörkret, krälar de nu runt i "sanningens / vetenskapens tjänst" och upplever inte otippat världen som bara en godtycklig härva av slumpartade tilldragelser. Likväl blir vetenskapsmännen överlyckliga varje gång de hittar minsta anstymmelse till meningsfullt samband eller funktionell mekanism i naturen. För handen på hjärtat, vem vill överhuvudtaget leva i en dödens världsbild, i den övergripande Gestalt som nu gäller och som uttryckt sig genom västerlandets övergrepp på jorden och dess befolkningar alltsedan industrialismen anlände?

Det fascinerande är hur vetenskapen ens orkar bry sig eftersom dess a priori utgångspunkt är att vad de än upptäcker så är det bara lokala regelbundenheter i ett enormt svart hav av meningslöshet. Några dårar sätter sitt hopp till att något snille ska producera en matematisk formel som summerar hela universum snyggt och elegant.

Men vad skulle det innebära? Att mänskligheten nått sin totala självcentrering? "Titta, vi fattade! Nu är vi myndiga!" Betyder det att vi först då legitimt kan börja fråga oss om vår mänskliga intelligens är en avbild av en större intelligens? Nej, vetenskapsmän är ett kuriöst släkte som både liknar små barn på utflykt och en hoper strutsar med huvudena i sanden.

Mot den västerländska ateismens (sekularismens) värjande sig mot de Stora Frågorna står nu en ny generation "klassiska" filosofer upp, och på nätet slumpade jag mig på en av de bättre (och en som också haft förmågan att göra sig ett namn - just genom nätet): Christian de Quincey.



Tyvärr kostar hans debutbok "Radical Nature" för mycket eftersom bokhandlare blir giriga så fort en upplaga säljs slut på förlaget. Men uppföljaren "Radical Knowing" återger fundamenten i hans re-lansering av den mäktige matematikern Alfred North Whiteheads buddhistiskt inspirerade processfilosofi.

Tvåan är tydligt vinklad mot allmänheten, resonemangen upplevs som lite enklare - eller också hade Quincey nu tränat lite extra på att säga samma sak men på ett mer direkt sätt.


Quinceys motto är: "Consciousness goes all the way down". Det dikotomiserande kritiska intellektet kan klyva atomer och annat i allt mindre delar hur länge som helst, men vid varje nytt vägskäl som det illusionsdrabbade psyket (som tror på yxans princip) skapar genom sin egen förmörkade (och förmörkande) aktivitet fortsätter gåtan att hägra borta vid horisonten.

Och gåtan är förstås Medvetandet självt, som är något helt annat och mycket mer allomfattande än intellektet. Därför, förstår jag nu, skilde antikens filosofer så noga på förnuft och intelligens, varför Platon skilde mellan vardande och vara.

Det är därför sekulära humanister låter så, ursäkta mig, fruktansvärd ointelligenta när de börjar resonera! För de har i sitt val av "stylesheet" här i världen valt att fungera utan stöd från den "metafysiska kvaliteten" Intelligens (platonismens Nous), vilken de vägrar tillerkänna ontologisk status.

I det enkla landet Sverige är inte ens kategorierna tydliga och hjälpligt förstådda, så det hela ser för gemene man ut som en diskussion om Guds existens och om religion alls är ett rationellt fenomen eller ska hållas utanför en steril värld som drivs utifrån enbart kvantifierbara överväganden.

Och avsaknaden av en diskurs förd utifrån Intelligensens plattform hörs ofelbart i sekularistens tankestil. Den kringelikrånglar sig fram utefter objektiva fakta enbart eftersom den saknar Intelligensens högre plattform varifrån alla samband och helheter utgår och är klart urskiljbara.

För att tydliggöra: medan Intelligensen använder logiken för att kommunicera sitt "stora perspektiv" krälar
logiken runt i plattmarken (i samma strukturer den själv skapat!) och söker sitt uttryck genom grammatiskt korrekta och logiskt vattentäta utsagor, typ positivisterna under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal.

Den sekulära människan förväntar sig inte att hitta något inom ramen för sin evolutionistiska myt om om alltings yttersta meningslöshet, och därför saknar de vision och spänst i sina uttalanden.


Precis som Arbetarklassen i Sverige övertog Pianot som statussymbol från Överklassen, har gräddan av den svenska Underklassen nu nått fram till 1800-talets positivism (en intensifierad förnuftsdyrkan). Så säg att Medelsvenssons världsbild börjar innefatta kvantfysikens implikationer för den enkla förnuftsbaserade materialismen om sisådär ett halvsekel. (New Age-fenomenet har i luddig form gjort det längre än kvantfysiken existerat!) Det är då ~160 år efter att kvantfysikens fader Max Planck startade den post-materialistiska revolutionen år 1900 (Nobelstiftelsens snabbkurs i kvantfysikens historia börjar här.)

Det innebär att Medelsvensson ligger en till två återfödelser efter de "äldre själarna", de som bygger Verkligheten här på jorden. Det kan stämma, för skulle avståndet i andlig mognad vara ännu större skull inte det sociala klistret hålla samman världen alls, inte ens i den lokala sfären. Likväl kan jag inte förneka min tankes haltande här, vad skulle jag, en nyfiken medelmåtta, ha att tala med Stephen Hawking om... Väder och vind?

Uppfinnaren och klärvoajanten Swedenborg hade rätt: i den andliga dimensionen finns varken tid eller rum (detta var alltså innan Kant kom på samma sak). Vad som skiljer en ängel (ande) från en annan, enligt Swedenborg, var deras "hållning" eller "resning" ("stature") eller, kanhända, "tonhöjd".

Det finns alltså någon form av hierarki även bortom den materiella skapelsen, men det går knappt att uttrycka den med språket i vår värld eftersom nästan allt vi säger och tänker bygger på simplistiska "cues" från de yttre sinnena: vi mäter allt i förhållande till något annat, vi finner det viktigt att "nu" ligger före "sedan" längsmed en tidsaxel (datorprogram fungerar inte om man placerar programkodens postulat i fel ordning).


Men i nästa dimension bortom denna baserar sig strukturen (som gör att även den tillvaron synes "arrangerad" och inte "kaotisk") på andra parametrar. Mainstream-vetenskap har inte tittat på dessa frågor, utan de sorterar under metafysiken. Mainstream-vetenskapen har till och med ett sätt att slippa ställa Stora Frågor: den har maskat av och definierat sin världsbild och gjort den så liten att bara de som verkligen inte tänker alls, kan låta sig nöja med dess svar ett helt liv. Nu är vi återigen inne på de här godtyckliga generationsväxlingarna jag nyss nämnde...

I många år var astrologin en hobby för undertecknad, utan några egentliga bekymmer över dess problematiska status bland naturvetenskapare. Nu tycker jag mig se att det är en viss typ av naturvetenskapare som är fundamentalisterna, sedan jag sent omsider upptäckt att astrologin mer än något annat tycks besläktad med de stora klassiska filosoferna än med tänkande från Upplysningen och därefter. (För ett lysande undantag från upplysningsmänniskans förfall ner i Platons värld av vardande, se den förnämlige helikopteringenjören Arthur M. Youngs lek med astrologin och påpekande att den utgör ett perfekt set av "first principles".)

Enligt legenden var [Kronos] son till Uranos (Himmelen) vars namn...är väl givet. Ty åsynen av det som är därovan är väl myntat med namnet ourania ("himmelskt") - horosa ha ano ("att betrakta tingen därovan") - och astronomerna säger ju...att detta resulterar i ett rent intellekt.

Platon -
Kratylos, 396b (min snabböversättning av Cooper/Plato Collected Works)

Bara från Intelligensens plattform kan man se att naturvetenskapen bara är ytterligare en lek i evigheten och att man faktiskt kan placera hela fenomenet i en arketypisk nisch: med förklärlek till astrologins terminologi identifierar jag det som Stenbockens tecken med dess herre Saturnus. Dessa är naturvetenskapsmannens primära beteckningar. Ord som ingenting alls säger med mindre än man kliver in i astrologin och värderar dess utsagor inifrån dess eget regelverk.

I dessa symboler med deras flera attribut - Jordelementet, kvaliteten Rajas, dvs lidelse/passion samt effekten lidande/ångest - summeras väldigt väl förnuftsmänniskans försök att kontrollera "denna världen".


Saturnus (Kronos) ätande ett
av sina egna barn.
Väggmålning i
Francisco Goyas hem. (noterad här)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar