Både rörande och lite sorgligt

Någon gång för länge sedan plockade jag på en loppmarknad upp en redan då urgammal översikt av biologins människosyn.

När jag årtionden senare får syn på den igen slår några saker mig. Här, med tryckåret 1944 - under brinnande andra världskrig - lyser redan den självgoda svenska förstå-sig-på-mentaliteten fram i all dess prydno.

Boktiteln, "Den odelbara människan", syftar på materiell monism, den vid den här tiden förhärskande läran att människan består enbart av materia. Vid en tillräckligt komplex grad slumpar slutligen de atomer som nu blivit både molekyler och celler fram fenomenet medvetande. Men det är bara kemisk soppa i hjärnan som gör att du upplever den här texten.

Människan kan inte delas i stycken (kropp och själ) då hon enbart är materia. Sådant var budskapet till svensken 1944, och ingenting har förändrats på snart 70 år.

Det som är "både rörande och sorgligt" är nu inte propagandan för denna människobild, utan hur vi i Sverige lät på den tiden och på sina håll kanske fortfarande låter. Fyllda av distanslös övertygelse att vi genom att anamma vetenskapens rön har skaffat oss ett försprång jämfört med andra folk. Scientism kallas det när människan upphöjer vetenskapliga metoder till en ny religion.

Lustigt nog trodde en väldig massa andra länder precis samma sak vid den tiden, kommunist-Ryssland med sin "vetenskapliga materialism", nazi-Tyskland med ett rasläreprogram som byggde på ren biologism - blodets lära - och även amerikanerna som med Skinner trodde att människan bara var serie betingade reflexer...

(Att människan är en tänkande och kännande och reflekterande varelse är en komplikation som den materiella deterministiska vetenskapen aldrig riktigt kunnat hantera...)

Klicka på baksidans säljtext och notera de lustiga formuleringarna. Vad sägs t.ex. om förlagets löfte, där "det säger sig själv..."? Eller att författaren presenterar "de mest tjänliga grundlinjerna..."?

Tack och lov att Tyskland förlorade andra världskriget. Svenskarna kunde ha varit ännu värre däran än vi nu är...


(Jag vet att det behövs ett Monty Pythonskt sinnelag för att se den oavsiktliga humorn i baksidans präktiga ordvändningar... Det är så "sunt" och "friskt" att tankarna går till paret Myrdals sanitära svenska Folkhem där alla avvikande spärrats in eller lobotomerats...)





Tillägg. Se kort inlägg om dessa två böcker - båda motgift till biologismen (materiell monism).