Pseudoliv. Eller: Hur högerregeringens propagandaministerium krymper svenskens tankevärld

[Kort efter detta inläggs publicerande lägger SvD 11.15 ut en intressant artikel som gengjuder av en krök av den meandrande floden här nedan. Nu är Moderaterna ute och gapar om individuell frihet, skriver artikelförfattaren, medan misstankarna ånyo går mot hemliga bidragsgivare från näringslivet som köpt sig den bland moderater sällsynt kluvna tungan.]

*****

Kapitalistrealism, som jag förstår den, kan inte begränsas till konsten eller till det kvasipropagandistiska sätt på vilket annonsmarknaden fungerar. Den är mer som en allt genomträngande atmosfär som betingar inte bara kulturproduktionen utan också styrseln av arbete och utbildning. Kapitalistrealismen fungerar som en slags osynlig barriär som begränsar tanke och handling.

--Mark Fisher, Capitalist Realism. Is there no alternative?

Vi har den som en klibbig hinna inuti huvudet från morgon till kväll, det är ICA-Stig och kriminellt skrikiga Siba-chefen, det är himmelens änglar så vulgariserade i reklamen att de faller för män som köper en viss antiperspirant - och bokstavligen tiotusen andra exempel.

I politiken är det samma sak: I det mest suspekta fallet av korruption har Moderaternas egen familjen Kennedy syltat in sig totalt i skräpmatskedjan McDonalds förehavanden att, när den här korrupta perioden av borgerligt styre är över, en sanningskommission måste tillsättas och reda ut hur mycket restaurangnäringen egentligen betalade Moderaterna som parti, för den meningslösa momssänkningen.

Kort sagt, vi ser inte längre verkligheten vi raglar runt i pr-makarnas kulissväggar. Jag har f.d. bekanta från IT-branschen - barn av vår tid - som inte förmår prata om något annat än varumärken! Deras intellekt är helt förkrympta, de lever någon annans liv men har lurats att tro att de själva väljer sina tankar och verksamheter. De skiljer sig inte det minsta från antikens galärslavar förutom att de perspirerar mindre i sina bullriga kontorslandskap och begynnande koncentrationsstörningar som dessa bevisligen ger upphov till.

I samband med det extremt koordinerade tidningsdrevet mot socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt - notera hur han fälldes på grund av några få punkter som högertidningarna drog om och om igen tills t.o.m. mindre vakna socialdemokrater själva var övertygade om vilken dålig människa han var - i samband med denna parodi på journalistisk verksamhet kunde man lätt få intrycket att detta var Sveriges mest djävulskt iscensatta pr-spinn någonsin, bakom vilken lurade en mäktig regissör som förfogade över ett enormt kapital med vilken att köpa sig braskande skandalrubriker om Juholts "inkompetens" i ett drama i tre akter. (Jag tyckte mig se just tre vågor i drevet med finalen i Juholts resignation.)

Kanske är det alltför konspiratoriskt att se en enskild individ i en så mäktigt övergripande roll, men sanningen är som matematikern Mandelbrot visat oss i naturens sätt att fungera fraktalt att en struktur upprepar sig genom ett helt system. Alla högertidningar synkade sig som på osynlig order och drev åt samma håll. 

Men låt oss för enkelhets skull Personifiera denna osynliga ande eller idéström. Låt oss kalla Personifikationen pr-specialisten Per Schlingmann, en moderat partivän som Fredrik Reinfeldt på tveksam grund inrättade en regeringstjänst åt. Det synes som om Fredrik Reinfeldt, lika lite som hans hustru (nu en av flera som polisanmälts för trolöshet mot huvudman), klarar att hantera ens elementära logiska kategorier: har någon ens tittat på innehållet i Schlingmanns dagliga verksamhet? Hålls de särintressen vilka använder Moderaterna som en svängdörr med inbyggd dimridå, hålls dessa åtskilda från regeringens uppdrag? Jag skulle inte tro det. 

Det gällde nu att värna högerns rätt att hålla svenska folket kvar i det hallucinatoriska tillstånd av konsumism. Det låg ett outtalat hot i Juholts aura, hotet om att staten återigen skulle stärka sin position visavi "marknaden" och dess hundra och en pr- och reklambyråer som nu i många år kunnat söva svensken och reducera honom till en privat-konsument med enda livsmål att designa sitt eget förpuppade lilla liv. 

Juholts sista ord till Fredrik Reinfeldt, innan vår personifikation Schlingmanns regisserade tredje akt nådde finalen var något i stil med: "Vem har givit dig, Fredrik Reinfeldt, mandatet att slumpa bort medborgarnas skolor och sjukhus? Vem?" Statsministern svarade inte. Han kunde inte förklara sin egentliga Plan, varför han blivit hyrd av Storkapitalet för att smula sönder svenska folket i lättkontrollerade små ego-individer som bara "satsade på sig själva" - i "valfrihetens" namn. 

 

Illasinnade människor som Fredrik Reinfeldt, människor som drivs av ett oförsonligt inre hat till alla systemiska lösningar, har smutskastat själva idén om staten som det synliga uttrycket för en mänsklig överenskommelse om en gemensam struktur för deras allmänna väl. 

Onda människor vet att ensam är svag, men i illvilja har de istället spritt en myt om att "individen är ensam ansvarig för sitt liv" - en patenterat falsk utsaga som lurar unga människor att det varken finns en stat, den mot staten fientligt inställda "marknaden" (staten kan ju sätta stopp för rovkapitalism) och framför allt inte något sådant som fackföreningar som tillvaratar ens intresse av att slippa bli blåst av fräcka arbetsgivare. 

Allt som kan rubriceras som "övergripande sammanhang" hålls utanför den unga och oerfarna människans synfält, det enda som pushas är individens Ego. Marknadskrafternas baksluga upphaussning av Ego för att öka försäljningen av egorelaterade produkter får dessvärre bieffekter som försämrar hela samhällets tonläge: unga människor idag har ruttnare attityder än någonsin förr, de saknar förmåga att tänka - för reklamen har inte lärt dem den lilla detaljen.

När IT-firma där jag jobbade 1998-2001 (Sveriges fjärde största) gick i graven efter oansvarligt slarv med riskkapitalisternas pengar, var jag, tio-femton år äldre än den genomgående unga (och lättkontrollerade arbetsgruppen), den enda bland huvudkontorets 65 anställda som var medlem i en fackförening. "Marknaden" tvangs utbetala mig skäligt avgångsvederlag för att arbetsgivaren kringgick reglerna om turordning - alla de andra sattes på gatan med en spottstyver i hand. 

Några år senare hade "Marknaden" löst problemet med löntagarnas vederstyggliga trygghet - en hämsko och irritation för svenska och internationellt kapital: från sin bulvan Fredrik Reinfeldts Nya Moderater, som man lyckats finansiera hela vägen fram till valseger, kom genast att "Tack för jag fick komma till makt" i formen av Moderatregeringens chockhöjningar av a-kasseavgifterna. 

Med en djävuls list visste de som låg bakom dessa att svensken skulle lämna a-kassorna i drev för att rädda sin disponibla månadsinkomst från att krympa. Nu var svenskarna sårbara och samhället kunde göras hårdare, snålare och medborgarna hade billigt sålt bort sin enda säkerhet: att styrka ligger i att människor samlats i grupp för att bekämpa orätt. Nu stod var och en maktlös inför en arbetsgivare som bad om några extra övertidstimmar (obetalda). Men än hade den duperade svensken inte fattat vidden av sina val. Den insikten skall komma först vid sjukdom eller förlorat jobb...

När jag under arbetslöshet av en "coach" - den moderatledda regeringens kreation för arbetslöshetsproblemet - får höra om "mitt personliga ansvar", kunde jag bara skratta åt flosklerna. Det är ICA-Stig i en annan tonart. Hjärnfyllning. Det är inte individen - det är Systemet som individen finner sig i och vars villkor man är hjälplös inför!

Marknaden vill inte ha full sysselsättning, den behöver en "jämviktsarbetslöshet" (lagen om tillgång och efterfrågan) som är en komponent i löneregleringen. Om löntagaren blir omåttlig, "omorganiserar" Arbetsgivaren bara, och sparkar de äldsta - de som kommit längst i sin löneutveckling. Sen, magiskt, behöver Arbetsgivaren plötsligt ny personal och då alltid oerfaren och billig sådan. Gärna "några års erfarenhet" men absolut inte mer.

Under Moderaterna har arbetslösheten dragit över denna för företagaren och marknadsvänliga politiker så åtråvärda jämviktsarbetslöshet. "Turligen" hade Marknaden en plan med sin frontman Fredrik Reinfeldt. Denne hade redan tidigt i sin bok "Det sovande folket" visat att han var rätt man för uppdraget, rätt man att fullständigt riva ner det svenska välfärdssamhället, driva tillbaka fackets makt och tillse att svensken sjönk allt djupare in i vår version av den amerikanska drömmen - en individualism så självupptagen att den inte längre förstår de omgivande samhällsmekanismerna och därmed blir ett perfekt byte för reklambranschen hjärntvätt. 

För det är ingen tvekan om att dagens svensk, fast läskunnig, nu är mer trivial än troligen 1800-talets fattigsvensk var. Han har ingen individualitet längre utan lever bara som en refraktion av de stora Varumärkena. Tidsandan har t.o.m. drivit honom att göra sig själv till ett litet varumärke ute på marginalen.

På Facebook frodas det sociopatiska beteendet: En beklämmande hög del av dessa "vänner" tänker både två och tre gånger innan de säger något i det öppna. Klickar på "Gilla"-knappar för att höja sin egen status när det verkar lönsamt att så göra. Det är ett falskt pseudoliv utan motstycke. Minns FB-uppfinnarens namn: Zuckerberg. Sockerberget. Smöra, förställa sig, sockra anrättningen för att den ska framstå som mer aptitlig. Mig ger Facebook bara kräkupplevelser.

(ICA-Stig och sällskap representerar också sockrandets princip - en förrädiskt skönmålad yta. På mitt ICA är nyanställda kassörskor sprittiga och glada i ungefär två veckor, sen faller de in i samma gråa moltystnad som utmärker den här butiken i hjärtat av det högervridna Stockholm.)

Jag dröjde flera år innan jag gick med i FB, bara för att stanna i entrén, chockad över den triviala tankehöjd det här systemet hade tvingat in gamla vänner i. Så där lät de inte på den tiden man träffades lajv! Eller gjorde de? Jag försöker minnas om människor för tio år sedan verkligen ägnade så mycket tid åt att prata om Saker och snart glömda Aktualiteter. Det kanske de gjorde, bara att den ambitionsnivån är så trivial att jag valt att glömma den för de goda stunderna... 

Men jag tror att folk ändras till det sämre i sina liv. Visioner är numera lika farliga som Reinfeldt anser att sådana är. Människors vision femton år tillbaka har nu aktualitet och få är annat än barn av sin tid, få var födda som "trestegsraketer", och med bränsle nog att transcendera de former som blir likstela i samma ögonblick man bemäktigar sig dem

Vi lever i något som har kallats "kapitalistrealism" - en pseudoverklighet där tankeväggarna är inhumant snävt satta. Den som passivt eller aktivt bidrar till att ett unikt svenskt projekt som välfärdssamhället faller samman är inte värd några förmåner alls i sitt nästa jordeliv. Där - om än inte här - kommer plötsligt de moderata coachernas falska tillrop om individens fulla ansvar för sin situation plötsligt att klinga sant.

*****

Horoskopet för Personifikationen av Operation Mindfuck Sweden: