Surreal Estate

Återbekantar mig med brittiska musikern John Foxx 70- och 80-tal och associerar plötsligt vidare till landsmännen Be-Bop Deluxe som tog avstamp från en del av David Bowies signaturer för några bombastiska album i "art-rock"-genren.

Deras sista och kanske aningen trötta album, "Drastic Plastic", kom och försvann 1978 utan att göra värst mycket väsen av sig. Larmet var överbedövande av en redan utlevad punkrock och den dominanta, energiska power-popen.

Den ambitiösa populärmusiken hade just imploderat och maximalt simplistisk pop dominerade nu totalt - precis som dagens ungar bara har Idol eller Idol att välja mellan. De som föddes in i 80-talspopen fattade aldrig att det var som en återgång till neandertalmänniskans nivå och att det låg storhet begravd bara några år tidigare.

Plötsligt inser jag på nytt vad jag hörde redan för 30+ år sedan - det här var inget band av rockande dussinidioter. Åtminstone hade ledaren Bill Nelson uppenbart filosofiska böjelser. En poetiskt lagd kommunikatör av tidlös insikt för unga popkonsumenter, fast hans röst, tyvärr, var alldeles för vek för rockformatet, arty eller rakt-på:

Here beneath our haunted moon,
In a room of green we disappear...
Invisible to all the world,
We practise sleeping,
Keeping time by nothing clear...

Surreal estate

Eller:

Beyond the final portal,
Behind the iron gates,
Our lady of illusion,
The guardian daimon waits...

New Precision

Citat 1: Själens syndafall ner i den sublunära sfären gör oss osynliga för världen - den verkliga världen bortom det vi kallar kosmos! Här på jorden praktiserar vi "sömn" och vår tidräkning baserar sig inte på något vi förstår...

Citat 2: Knepigt! Är det vår illusionens dam (moder Maya) som står som en slutlig portal/järndörr mellan oss själva och vårt bättre jag Översjälen eller vår vakande Daimon?

För han likställer väl inte illusionens dam med skyddsängeln?

(Textbladet säger "demon" men det är naturligtvis den klassiska "daimon" som avses.)