tisdag 26 januari 2010

Ändamålsenligheten är het

En PDF har legat på datorns skrivbord en evighet nu, och jag minns inte ens i vilket sammanhang jag blev nyfiken på astrofysikern Frank J. Tipler. Det bör ha varit genom ett respektfullt omnämnande av honom i någon bok i ett annat ämne. Artikeln, "Intelligent life in cosmology", kan hittas bl.a. på sajten Scientific Commons.

Eftersom Sverige är ett land av systematiker som gärna vill krympa verkligheten tills den får rum i våra egna modeller (huvudfotingens klassiska missgrepp!), kanske det roar någon att ta del av bara ett stycke där Tipler har något att anföra mot evolutionsbiologerna som det går tretton på dussinet av här i landet. Jag skriver helt sonika av stycket:

Unitarity is teleology.

Teleology has been completely rejected by evolutionary biologists. This rejection is unfortunate, because, teleology is alive and well in physics, under the name of 'unitarity.'

Unitarity is an absolutely central postulate of quantum mechanics, and it has many consequences. One of these consequences is the CPT theorem, which implies that the g-factors of particles and antiparticles must be exactly equal. This equality (for electrons and positrons) has been verified experimentally to 13 decimal places, the most precise experimental number we have. Which is why very few physicists are willing to give up the postulate of unitarity!

Furthermore, unitarity is closely related to the law of conservation of energy, and a violation of unitarity has been shown to usually result in the gigantic creation of energy out of nothing. One model (due to Leonard Susskin) of unitarity violation had the implication that whenever a microwave oven was turned on, so much energy was created that the Earth was blown apart. So physicists are very reluctant to abandon unitarity.

Så, välkommen in i värmen igen, Platon och Aristoteles. Den Förste Röraren (Gud) är inte helt glömd av den fallna människan!

*****

Som astrolog fascineras jag av att horoskopet uppvisar en närmast identisk grundstruktur med en annan stor förespråkare av teleologi, en av Katolska kyrkans thomister och en av Benedikt XVI:s nära vänner, metafysikern Norris Clarke.

Clarkes födelsehimmel är ett av de horoskop som berett mig en smula besvär eftersom det påminner om att de klassiska fyra elementen som metaforer för den nyplatoniska kosmologin har sina begränsningar. Fastän en god vägkarta slinker ibland undantag igenom. Enligt antikt resonemang skulle Eldelementet, vilket intuitivt kan fattas, vara det mest transparenta gentemot den högre (bortomvärldsliga) verkligheten - natthimlens stjärnor små tittfönster in i den värld som vi i brist på bättre kallar det rena ljusets värld eller himmelen bortom den fysiska himmelen - försåvitt vi inte är reduktiva materialister förstås.

Omvänt betecknar Jordelementet den grövsta formen av verklighet, där Platons Former (levande intelligenta väsen, enligt filosofen Plotinus), fullt ut konkretiserats i den så kallade fysiska verkligheten. Hela västerlandets empiriska vetenskap utspelar sig enbart i denna knivsudd av den totala verkligheten, där, som det heter i Johannesevangeliet, Logos har tagit fysisk skepnad. Matematiker i väst, vad jag förstår är en brokig skara, där en del förfäktar en från sinnesvärlden (Jordelementet) oberoende status för matematiken, något liknande Platons tanke.

Och den antika filosofin tillerkänner förvisso den mentala verkligheten (i vilken vi kan inspektera tingens inbördes relationer på ett abstrakt och logiskt plan) en ontologisk status. Evolutionsbiologer vägrar förstås även detta då vårt medvetande bara anses för en biprodukt av Jordelementets mest raffinerade komposition: hjärnan. Enligt idealistisk filosofi är tvärtom hjärnan, precis som alla andra materiella fenomen, bara ännu ett exempel på Logos - ett blueprint i den mentala verkligheten - som tar fysisk skepnad.

Så varför är båda de här teleologerna då så "förfallna" till det mest basala av de fyra elementen? Varför har båda båda Ljusen i den inomvärldsliga "jordvibrationen"?


 

Som synes har Sol och Måne bara skiftat plats i de här horoskopen. Oxen (Taurus) och Stenbocken (Capricornus).

Teologen och teleologen Clarkes Sol i Oxen - Tellus eller Terra Mater - påminner om att kristendomen faktiskt i sin allians med Rom tog parti för att denna världen är god, mot de antikosmiska gnostiska strömningarna. Kyrkans officiella ståndpunkt i tvåtusen år har varit att försvara denna världens maktordningar, och för den som överhuvud menar att kristendomen snabbt förlorade sitt ursprungliga budskap, skulle kanske sarkastiskt kunna skratta åt det eminent logiska att hitta en skarptänkt teolog i just det element och t.o.m. zodiaktecken som tydligast av allt bejakar denna världen som en god plats.

Martin Luther, som under bondeupproren till sista drevs att inskärpa betydelsen av världslig makt, var visserligen inte Oxe, men väl dess motpol, Skorpionen, och i astrologin är det väl känt hur motsatta "principer" implicerar sin andra hälft.

I fallet Jean Calvin, som tog kristendomen till dess mest horribla avvikelse i historien i påståendet att materialistiskt engagemang - och framgång däri - var ett tecken på att Gud predestinerat människan till frälsning, har inte oväntat BÅDA polerna, Oxe och Skorpionen, aktiva.

Det var visserligen inte Calvins horoskop som drev mig att tala om den här axeln som "den sataniska principen", eller den råa inomvärldslighetens/ateismens princip, men att i skrivande ögonblick upptäcka fenomenet på Calvins himmel bekräftar eminent zodiakens och de fyra elementens goda förmåga att illustrera en människas förhållande till denna världen och det hinsides. Många som predikar himmelen har egentligen hjärtat helt inställt på denna världen!

Faktum är att Clarke i den enda bok av honom jag läst, "The One and the Many", ofta använder sinnliga exempel som kretsar kring mat, vin och t.o.m. tjuveri som utgångspunkt för olika resonemang. Man tycker sig höra en gammal celibatmunk förtjust leka med just alla de tankar han aldrig själv kunnat leva ut pga sina ordenslöften!

Astrofysikern och teleologen har istället sin Sol i Stenbocken, katolikens måntecken, och landar i sinnelaget (Månen) på samma sätt som Calvin i Oxen, i djupt upplevd identitet av denna världens verklighet.1

Kombinationen av Oxe - det naturgivna/råmaterial - och Stenbocken - organisation/gränsdragning - är den perfekta signaturen för den empiriska vetenskapen, särskilt naturvetenskapen. På min astrologiska blogg Sideriska siktet väntar ännu en liten text om Carl von Linné på sin publicering, men jag kan redan nu nämna att "naturlärans fader", denne inbitna spanare efter underliggande strukturer i naturen, taxonomiernas tillskyndare (samma släkte kan också ta gestalt som hopplösa byråkrater!), har samma två jordbruna tecken som de viktigaste på sin födelsehimmel!

Linné var född med Solen i Oxens tecken, som katoliken, och det enda tecken som har tolkningsföreträde framför måntecknet är - där exakt födelsetid är känd - det tecken som stiger över födelseplatsens östra horisont. I antiken identifierade man sig exklusivt via detta tecken, vilket är betydligt mer logiskt då det preciserar individen långt mer än Solen vars passage genom ett tecken pågår i hela 30 dagar!

Utan att gå djupare in i det astrologiska regelverket tycker jag via dessa ströexempel ändå att förklaringen till att teleologi - att det finns en ändamålsenlighet inbyggd i naturen, en aristotelisk potential som söker sin aktualisering - kan dyka upp även i det Jordelement som sägs representera det maximala "syndafallet" från den högre världen av rent Ljus. Det är primärt den organisatoriska Stenbocken och dess härskare Saturnus som representerar motivet om en Ordning (taxonomi) eller en Struktur i materien.

Oxens tecken är zodiakens kanske mest passiva och representerar världen som givet faktum, och figurerar sällan i samband med någon mer inspirerad diskurs. Oxens härskare är Venus, njutaren av naturens frukter, och det säger sig själv att man inte både kan njuta och föra en diskurs samtidigt. Oxen faller därför oftast in i sensualismen. Men i mer "laddade" situationer blir Oxen eller "världen" ofta den statiska komponenten över vilken rasande debatter förs. Det är inte alls oväntat att hitta Oxen hos drösvis med ateistiska debattörer och tänkare, Russell, svenske Hedenius och hans copycat, Sturmark. 

Jag påpekade nyligen hur denna Oxe ingår i Benedikt XVI:s födelsehoroskop som just en komponent i den kärvhet gentemot förfallen sensualism han gjort sig känd för. Härvidlag påminns man åter om kristendomens bekymmersamma historiska arv, att dels hävda att naturens ändamålsenlighet (teleologi) antyder en bakomliggande Intelligens (Platons Nous eller hos Augustinus: "Guds tankeliv") men samtidigt påminna om att vi ytterst är främlingar på den här planeten och har vår egentliga hemvist någon annanstans!

Teleologin (eller inom fysiken, "unitariteten"), har sedan antiken representerats av Stenbockens härskare Saturnus i astrologin. Som sjunde och bortersta synliga planet avgränsade denna kosmos från himmelen. Som den långsammaste av planeter blev Saturnus i sin rörelse Kronos - både begreppet och realiteten Tid för den inomvärldsliga människan.

Man ska räkna med att hitta en betydande betoning av Saturnus i horoskopet på var evolutionsbiolog värt namnet. För evolutionstanken är en spin-off på den kantianska åskådningsform som kallas "tid" och som en andevarelse i ankomsten till vårt system anlägger. Det franska revolutionshoroskopet för den "nya människan", den historiserande människan som nu definitivt sett till att bli utsparkad från Paradiset understryker exakt hennes NYA SLAVERI, det under Saturnus linjära tid, det i föreställningen om att bara vara själlös materiell kropp.

Det förefaller som om en astrofysiker som Tipler står närmare insikter i den arketypiska (platonska) verkligheten än den genomsnittliga evolutionsbiologen, vilket tillika påminner om att astrologins fyra element inte är absoluta måttstockar. Vissa djupt inne i Jordelementets upplevelse av pur realism, svarar likväl på Guds förklädda tilltal och noterar vad inte män som t.ex. Richard Dawkins i sin übermentaliserande värld (sinnelagets Måne i Luftelementet) förmår se: att "i varje litet sandkorn"... Jesus på sin tid förebrådde också folk för att ha alla erforderliga ledtrådar mitt framför ögonen, men likväl vara fullständiga blinda för livets eget tilltal.

I så måtto kan Jordelementet, fastän det djupast fallna, också vara den vändpunkt där människan åter börjar orientera sig mot de större frågorna. Kanske inte i allmänhet i Oxens tecken eller ens i det påföljande fingerfärdiga Jordtecknet Jungfrun, men definitivt i Stenbocken - där känslan för organisation (och upptäckten av tingens inre rationalitet) står på andemänniskans dagordning.

_____
1. Tråkigt nog för astrologin har inte kyrkmannen och filosofen George Berkeleys födelsedata bevarats till eftervärlden. Det hade varit intressant att se om en tvättäkta idealist - "världen består av rena tankefenomen i Guds medvetande", en föreställning helt i linje med Augustinus variant på Platon - om denna idealism hade korresponderat med t.ex. en total frånvaro av Jordelementet vid biskopens födelse, eller åtminstone en markant betoning av de "högre" elementen Eld och Luft.


2 kommentarer:

  1. Intressant det du säger, att Saturnus ”Som sjunde och bortersta synliga planet avgränsade
    denna kosmos från himmelen.” Men varför vill du inte gå bortom antiken och även ana, att
    i detta vårt kosmos börjar människor, sedan 1781 se såväl i det yttre som ana i sitt inre, ”himmelska” planeter, med hjälp av den tekniska uppfinningen, stjärnkikaren. Först då i
    form av Uranus, som i rät vinkel dyker ner mot Saturnus horisontala tidlinjer. Och kan där-
    med tydligt visa på himlens ögonblickliga nuflöde i allt skeende. Och år 1846 i och med
    Neptunus upptäckt, kommer denna dunkla himmel än mer till synes. För att inte säga år 1930 i och med Plutos upptäckt. Där anknytning finns till tidens atomforskning och kvantmekanik, sådant som var högsta naturvetenskapliga prioritering vid denna tid.

    Paradoxdualitet verkar inte vara din bag, när du istället vill att astrologin ”korrekt” ska följa
    med astronomerna ut i ett gigantiskt, kanske gränslöst utvidgande, himmelskt kosmos.
    Istället för att mer lättsamt ana att det är kvantmekaniken som kan leda oss till en
    bortomnära strängvärld i himlens närhet.

    Astrologer skulle redan på 1600-talet ha kunnat, lika väl som nu år 2010, ha vänt på sina speciella stjärnkikare lite skämtsamt, och kolla in i sin kompis astronomens/astrologens själ, bredvid sig i stjärnobservatoriet. Till en supersträngfysiker visionerade jag i ett e-mail om, att astrologin och supersträngteorin nog snart kan verifiera varandra ömsesidigt. Den astrologiska planethimlen finns ju såväl i mikrokosmos som i tropiskt eller sideriskt, yttre makrokosmos. Och symmetriskt kan därigenom de astrologiska vibrationerna med ursprung i strängvärldens himmelska bascentrum, nå direkt in i våra medvetandens tankeflöden i de exakta ögonblicken. Eller under en dag eller någon vecka, vid en mer öppen tolkning.

    Inre och yttre stjärnhimmel, mikro- och makrokosmos ihop alltså, tolkar jag det som. Motsatser som med nödvändighet även synkronistiskt samverkar. Och den ”bortomnära” supersymmetriska, sträng- och membranvärlden styr ytterst därbakom. Dess kosmiska mikrovibrationer går himmelskt/jordiskt tydligen rakt in i våra hjärnor. Så även om vi har vår fria vilja, måste vi i vår frihet välja i möjligheternas spel i en språklig astrologisk terräng. Med dennas olika astrologiska tecken, aspekter och zodiaklandskap.

    Vänligen Rolf A

    SvaraRadera
  2. "Varför vill du inte...?"

    Därför att - och det har jag redan deklarerat några gånger på min andra blogg - jag f.n. undersöker den äldsta astrologins meriter och förmåga att berätta sin historia i tandem med den klassiska filosofin. Av inlägget ingår också tydligt att resonemanget tar en utgångspunkt från de antika fyra elementen!

    Ska sanningen fram missar du flera ingångar i texten, och det är uppenbart att du söker driva det britterna kallar one-upmanship - korresponderande, känner jag mig nödgad att på nytt påpeka, med Stenbockens lägre manifestation som imperialist, som Roms vilja att påtvinga sin Lag, sitt perspektiv, över främmande folk. Jag ber dig rannsaka dina syften för ev. framtida kommentarer.

    Just den här kommentaren, fastän "off topic", får stå pga sin oavsiktliga relevans för inlägget. Här har ju snuddats vid de formella överensstämmelser mellan sekulära och religiösa Stenbockar. Gemensamt för båda underarterna är att de lever på insidan av sin ofta väldigt rationalistiska (Saturnus) myt, bokstavstroende i relation till de egna metafysiska antagandena. Jag ska utveckla detta.

    Den här bloggens devis (se ovan) nuddar vid risken att hemfalla åt Saturnus-Kronos/rationalitet i dess "fallna läge", att bli en "inomvärldslig människa", en vägande och mätande vetenskapsman. Lucifer, den falska rationaliteten, empiricisten. Jag minns inte, men devisen kan ha varit inspirerad av Thomasevangeliet: "Jesus sade, Bli Förbipasserande."

    För att fortsätta vid den filosofiska plattform mitt inlägg bygger på, men som du kringgick för ifrågasätta en myt i termer av historiska upptäckter (!), agerar du här ut den mot världen riktade Saturnus. Jord-Saturnus (Stenbocken) är den "lägre" sidan av den Demiurg i nyplatonismen som kan liknas vid Saturnus i sin essentiella Luft-natur (Vattumannen), som Nous försjunken i kontemplation av Formernas värld, ett atemporalt Nous, en kognitiv akt utan då-nu-sen och för vilket Kosmiskt Förnuft ord som "evolution" saknar verklighet.

    Nous själv är medveten om varför Saturnus en perfekt term, och att den som passerat Gränsen inte längre sysslar med din typ av siffermystik. Din "överkursmyt" är helt enkelt överflödig - planeten Uranus har namngivets för att Himmelen tidigare var den åttonde kretsen, Ouranos.

    I din literalism och, uppenbarligen, ditt ointresse av att följa min berättelse, har du tappat blicken för att antiken redan ÄGDE det koncept du som fallen själ åberopar som nya planeter "sedan 1781" (och för dig tyckt vara att skäl till att det du säger väger tyngre, är "sista kosmologiska skriket").

    Du talar inifrån den bokstavstroende materialistens kosmos och mytologiserar sedan utifrån detta. Den antika världsbilden var klar över att ALLT ÄR MYT. Det är därför din kommentar oavsiktligt (förmodar jag) illustrerar Stenbocken och Jordprincipens tendens: du visar här astrologins motsvarighet till evolutionsbiologerna, fångarna i Platons Vardande som tycker sig se en med tiden alltmer utvecklad förståelse et cetera. Detta är bara Maya, Bländverket!

    Mer parodiskt är att ditt evolutionistisk-realistiska perspektiv här hamnar i ren konflikt med upprepade kommentarer på min andra blogg där du menat dig vara anhängare av postmodernismens värdesubjektivism. :-)

    SvaraRadera