söndag 22 februari 2009

Kostnaden att förbli en fruktfluga




Vetenskapen är fantastisk. Nu kan den kvantifiera - precisera - fruktflugehonans kostnad för att para sig med en hane.

It is costly for females to mate because competition among males has led to behaviours and adaptations in males that are injurious to females, such as harassment during mating rituals and toxic proteins in their sperm fluid.

ScienceDaily.com relaterar ett testresultat från Uppsala Universitet

Fynd av den här typen påminner om vad de flesta glömt, som uppskattar de exakta vetenskaperna antingen för deras praktiska effekter på våra liv här och nu eller också bara för att de är exakta. (Till den senare gruppen hör strömningar jag kommenterat i inlägg taggade "it-fascism".)

Det som glömts är att vad vetenskapen finner alltid är mindre än livet självt (och det var dagens underdrift). När den i mytologisk form kodade skapelseberättelsen Gud beslutar att utestänga Adam och Eva från Livets Träd sedan de redan ätit frukten från Kunskapens Träd (kunskap på, eller om, gott och ont), är det för att de nu är hotande nära att bli lika gudarna själva.

För vad om människosläktet, efter att ha blivit självmedvetna och nu medvetet strävar mot njutning och undviker smärta, därtill lyckas etablera denna dikotoma världsbild ("somligt är åtråvärt, annat skall undvikas") på livets egen ontologiska nivå?

DETTA MÅSTE FÖRHINDRAS! Adam och Eva drivs resolut ut ur Paradiset.

Vad är det Bibeln säger här? Jo, att människosläktets sätt att splittra Livet och dela upp den i en avdelning för "goda" ting och en avdelning för det "onda" hör hemma på kunskapens nivå, men inte på livets egen nivå. Kunskap är ett sub-set av Livet och inte större än Livet självt.

Det är när människans mentala luftbubbla växer sig större än Livet självt som hennes hybris är ett faktum och dödsstörtningen ner i liv med liten bokstav - syndafallet - inträffar.

Människan har här missat målet (synd = missa måltavlan) och börjat ägna sig mer åt sina egna mentala modeller - kvantifierbara vetenskapliga studier - än åt Livet självt. Nu, i de skickligt mytologiserade berättelserna som kommit till oss från antiken, träder "döden" in i världen.



I indisk astrologi motsvaras planeten Saturnus, "gränsdragaren", av dödsgudinnan Kali. Även i västerländsk tradition associeras Saturnus med den yttersta gränsen och med Liemannen som skär av alla fenomen som överskrider deras tillmätta tid och gräns (jfr Einsteins tid-rum, mer "i tiden" men i grunden samma mytiska föreställning om universum som en sluten, självsubsistent domän...).

Den som drar en gräns eller definierar något - det vetenskapen sysslar med - har därmed själv inviterat döden. För att inte tala om att den vetenskapliga metoden som, för att kunna fortsätta vara vad den är kontinuerligt stympar sig i vad som annars skulle ha varit en mognad i metodik. Vetenskapen är en avundsjuk gud som kräver offer på sitt altare: generationer av vetenskapare kommer och går, lever och dör i tjänandet av "empirins gränslinje".

Att vara obönhörlig i sin gränsdragning och blunda för varje anomali som går utöver dess pre-fabricerade verklighetsuppfattningen är i praktiken kravet för att få delta i detta "språkspel". Det är därför inte konstigt att vetenskapen så lätt urartar till scientistisk övertro: att man i stora drag står i kontakt med "vad det handlar om".

Den som vill töja vetenskapens utstakade gränser bör först ha ett Nobelpris i bakfickan, och inte ens det räcker alla gånger. När hörde du t.ex. senast talas om att prisbelönte (1945) kvantfysikern Wolfgang Pauli ansåg vår nuvarande naturvetenskap vara ofullständig intill dess att den inkorporerat psyko- och parapsykologin på ett vettigt sätt?

Eller att en annan Nobelpristagare i fysik, Brian Josephson, för en heroisk kamp i England mot skräckslagna ateistiska vetenskapsmän av betydligt lägre kaliber som söker smutskasta parapsykologins oemotsägliga fynd?

Eller att Nobelpristagaren i kemi 1993, Kary Mullis, öppet godtar reinkarnation som en realitet?

Reinkarnation har kartlagts och diskuterats i många religioner. Den var en självklarhet för västerlandets portalgestalt Platon (och den syditalienska matematikern och mystikern Pytagoras som Platon troligen först fick informationen från).

Men reinkarnationsfrågan förkastas a priori av mainstream-vetenskapen då den inte tycks kunna samexistera med dess favorithypotes att medvetandet är en effekt av hjärnans biokemiska soppa. Vetenskapen som uttryck för högsta rationalitet ger oss snarast anledning att fråga om rationaliteten är vid full sans!

Inte för inte sade det antika Kinas taoistiska mystiker: "Den som definierar sig blir inte för den sakens skull tydligare." (Boken om Vägen och Kraften) De pekade mot en upptäckt den västerländska vetenskapen och merparten av kulturen - med undantag av kvantfysikerna och några till - ännu inte gjort.

På något sätt verkar människans självmedvetenhet stå i strid med Livet självt!

Därför handlar alla utvecklade religioner i sin innersta kärna, mystiken, om hur individen ska kunna rätta till sitt skadade förhållande till Livet som helhet. Därvidlag måste hon börja med att avveckla sitt vetenskapliga sinne som ständigt hårklyver, söker precisera och begränsa var kunskapsbit från var annan för att - så smart i sitt eget sinne - kunna operera på sin egen lilla ask med byggbitar som vore hon Gud själv.

John Lennon sjöng: "Keep on playing those mind games - forever." Det är denna, det dikotomiserande förnuftets totalt futila verksamhet, han djupast avsåg.

Alla civilisationer som baseras på denna hybris, där man tar sig själv som "alltings mått" (den grekiske sofisten Protagoras), går skoningslöst under. Om det vittnar en annan biblisk representation: moralismen om människorna som försökte sig bygga ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

Men den som vunnit sina distinktioner genom att helt leva inuti ett av Livets många sub-set, i sin egen mentala konstruktion där humanismen är det enda som existerar, kan aldrig adlas och bli en av de sanna gudarna förrän hon abdikerar från sin hybris.



Vetenskapsmannen utan ytterligare kvalifikationer är för evigt en plagiatör av Gud, en rebellisk frammanare av substitutvärldar. Indisk filosofi förnekar visserligen inte maya - mätbarhetens domän. Men man ska vara bra obeläst, eller i vetenskapsmannens fall narcissistisk, för att röra till saker för sig och, som Buddha varnade för, förväxla kartan med verkligheten.

De akut obildade eller mindre intelligenta faller för knepen, och den narcissistiska falangen av "de vita rockarna" njuter i vår kultur i fulla drag av den kvasi-gudomliga status de gör anspråk på och som de mindre vetande tillerkänner dem.

Dessa är de horder som faktiskt tror vi talar om verkligheten från dag till dag och inte bara en mental modell. "Pragmatism" - bekvämt att inte ständigt behöva kvalificera vart uttalande - säger kanske någon. Men så är det inte i praktiken.

Människor i gemen vet inte att också vetenskapen är en myt - på precis samma sätt som den religion många ser ner på i dag (till följd av en sammanblandning av religionens innersta kärna och mänskliga extremuttryck i religionens namn). Dessa västerländska horder har ännu att genomskåda sin egen scientism som den grundlösa hybris den ger uttryck för.

Djuppsykologin, med början i Carl Jung (i högintressant kollaboration med nämnde Wolfgang Pauli), har naturligtvis genomskådat vår moderna vetenskapsmyt, men det är få som förmår gå utanför det kollektiva trancetillstånd västerlandet befinner sig i och till yttermera visso valt att kalla "förnuft".

Till ett så ultimat upptäcktsresa saknas alla incentiv. Det är ju som att invitera stigmatisering och social utstötning. Samhällen i alla former och färger bygger just på att medborgarna delar samma trancetillstånd, observerar samma observanser, är eniga om samma "verklighet", vare sig denna uttrycks i termer av gudar eller de tankestrukturer man bör röra sig med för att i dagsläget passera som politiskt korrekt, dvs "förnuftig".

Charles T. Tart, fil dr, har talat mycket om "consensus trance" - samfälldhetens hypnostillstånd.

"Most humans are stumbling around in mutually-reinforcing trances, and it takes a great deal of effort, thought and time to escape from that trance."

Länk 1 (kort översikt)

Länk 2 (intervju ang. konsensusmänniskans sömntillstånd)

(öppnar i nya fönster)


Tidig Tart-klassiker

När relativistiska kulturjönsar "dekonstruerar" kulturens "texter" stannar de således innan det börjar bränna till på allvar. Men radikal dekonstruktion är exakt vad religionen och den klassiska filosofin alltid sysslat med.

Samma energi du kan använda för att spilla ett liv på att fragmentera världen via ditt vetenskapliga sinnelag och bli ett rabblande mänskligt uppslagsverk, samma energi kan används för att läka din sjukdom som atomiserar världen.
Den turkisk-grekiske tänkaren Herakleitos sade: "Vägen upp (mot unifikation) är densamma som den som leder ner (i fragmentation)".

En del tror vi progressivt lär oss mer och mer och pekar mot stenålderskulturen, som om vi visste ett dyft om vad dessa människor förmådde uppleva! Allt vi vet är att shamanismens spår (ut ur kroppen-tillstånd med mera) leder oss rakt tillbaka till stenåldern. Vem kan utesluta att mänsklighetens vetenskap låg på en helt annan nivå för, säg, 12.000 år sedan och tidigare?


bildkälla: www.mimosaspirit.com

I själva verket är det vi kallar fortskridande en låsning i ett litet segment av ett större kretslopp. Från Darwin och framåt är det vår egen mentala "input" vi själva skördar några år (eller årtionden) senare med "empiriska fynd", vilka i ett tredje stadium sanktioneras via t.ex. ett prestigefullt Nobelpris.

Antikens proto-vetenskap reproducerade den här processen av självuppfyllande "profetior" via modellen av de "Fyra Elementen". Det som visualiseras i ELD och konceptualiseras i LUFT, är skeenden på det platonismen kallade den Rationella Själens nivå.

Detta är då idévärlden, en ontologiskt själständigt realitet. Vad vi - fångarna i Platons mörka grotta - sedan sysslar med, vetenskapligt eller i största allmänhet - tillhör den Irrationella Själen. VATTEN och JORD indikerar den intuitiva känslans slutliga somatisering.

Simsalabim! I den stendöda som "materia" objektifierade slutprodukten (Jordelementet) hittar vi så förnuftsdyrkarna och deras begränsade, skyddade verkstad där de går på med sitt tjat om empirisk verifierbarhet. Men som Jesus sade: "Låt de döda begrava sina döda, och följ mig." Många av oss är destinerade till större ting än så!

Livet lever företrädesvis på den Rationella Själens nivå, vi, denna världens barn får nöja oss med att se skuggor av den verkliga showen! (Och naturligtvis har vi då ateisterna - de stora efterrationaliserna - som försöker skriva om spelet genom att hävda att vår grotta är allt som finns. Och de säger detta genom att hänvisa till de spelregler de själva kokat ihop men som bara är ett sub-set av Livet självt.

Den enda gången i detta spektakulära drama när det finns anledning att tala om tragik är när ett sekulärt land - som t.ex. Sverige - faller så lågt i sin allmänbildning att folk inte längre kan förstå hur de kom att så okritiskt vaggas in i en konsensustrance av detta slag. De är nu fångar i sin egen mentala konstruktion av verkligheten!

Men där inne, i en annan sammanflätad härva av existens, skrattar de verkliga gudarna åt detta patrask som krälar ute på ytan och via förstoringsglas projicerar sina föreställningar på ett substrat som inte ens är materia längre.

Biskop George Berkeley hade, tror jag, rätt: vi tänker kollektivt "fysisk värld" och är så långt inne i den drömmen att vi till och blöder när vi ramlar och skrubbar knäet. Men innanför och bortom oss - och detta är metafysik - finns andra som drömmer oss.

Intressant är att den monoteistiska judendomen refererar till en gud som i några få men ytterst viktiga passager talar i vi-form om sig själv(a). Är detta ett fragment av insikt om våra herrar som åser oss, människorna på jorden, spinnande sina härvor av mentala föreställningar om hur naturen egentligen hänger samman?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar