måndag 23 februari 2009

Johannes hemliga bok




Nag Hammadi-bibliotekets redaktör Marvin Meyer kallar Johannes hemliga bok ett prima exempel på gnostisk kosmologi - en senantik mytisk berättelse om världens och människans tillblivelse.

Gnostikerna var nu inte kätterska kristna som man länge trodde. Strömningen (för det fanns flera skolor), som blandade filosofi och mytiska motiv för sina meditationer, tycks ha föregått kristendomen. Den var ett typiskt hellenistiskt synkretistiskt fenomen. Men det är spännande att identifiera vilka trådar den vävt in i sina berättelser.

Det här bannlysta "Johannesevangeliet" som hittades med 50-talet andra texter i en egyptisk åker 1945, är en fri bearbetning av bibliska och grekiska motiv vilka vävts samman till något nytt. Texten är troligen skriven någon gång under 100-talet (eller kanske redan under det första århundradet) av en spekulativ tänkare. I ett senare skede har texten omarbetats så att Jesus agerar språkröret som uppenbarar de kosmologiska hemligheterna.

I slutet av berättelsen (som börjar långt före den materiella världens tillblivelse) har den lägre skaparen av vårt universum, Ialdabaoth, våldtagit Adams hustru Eva och via henne frambringat två andar i avsikt att via dessa lura mänskligheten (minns, det var Eva som åt frukten som lät henne skilja mellan "gott" och "ont" - dvs, det diskursiva intellektet vaknade). Ur Eva utgår nu en godhetens och en lögnens ande, och båda står alltså i den okunniga "denna världens herres" tjänst.

Människan är således en mycket liten pusselbit i den här omfattande senantika kosmologiska berättelsen om "fall" och "återupprättelse".

Här är stycket om den fallna mänsklighetens problem, eller rättare sagt problemet för de själar som inte fick tillräckligt mycket sannning och ljus med sig då alla själar skapades:

"De människor över vilka den falska anden sänker sig ner, kommer att ledas vilse av den."

Jag sade, "Mästare (Jesus), var tar deras själar vägen när de lämnar kroppen?"

Han skrattade och sade till mig, "En sådan (själ) som som har en större del kraft än Blasfemins ande i sig, är stark. Hon (psyché är femininum i grekiskan) undflyr det onda och genom Den Oförgänglige räddas hon och tas upp till den eviga vilan."

Jag sade, "Mästare, vart går då de människors själar som inte har känt till vem de tillhör?"

Han sade till mig, "Blasfemins ande har växt sig starkare i sådana människor under det att de gick vilse. Den här anden lägger en tung börda på själen och leder henne till onda gärningar och slungar henne långt ner i glömska. Efter att själen lämnar kroppen, lämnas hon över till Auktoriteterna som kom till genom (den ignoranta) Härskaren (över "detta kosmos", Ialdabaoth).

Auktoriteterna (de sju planeterna) binder henne med kedjor och kastar henne i fängelse. De går runt med henne tills dess att hon vaknar från sin förglömmelse och förvärvar kunskap (gnosis). Det är på det sättet hon uppnår fullkomlighet och blir räddad.

Jag sade, "Mästare, hur kan själen bli yngre och återvända in i en moders sköte eller in i en mänsklig varelse?"

Han blev glad när jag frågade honom om detta och sade till mig, "Du är sannerligen välsignad, för du har förstått. Den här själen kommer att få följa en annan själ i vilken Livets ande härbärgerar, och räddas genom den associationen. På det viset undgår hon att slungas in i ännu en inkarnation."

Marvin Meyer (red) - The Gnostic Gospels of Jesus, s.179

Som synes en fullständigt explicit själavandringslära. Tilläggas kan att den onda världshärskaren tidigare har skapat "glömskans flod" - ett direkt lån från den grekiska mytologins Lethe, som får själarna att glömma sina föregående liv om de skulle dricka från floden innan de reinkarnerar.

Det mest intressanta är att det verkar finnas kvar ekon från esséersekten i Döda havet i den här texten. I de förkristna, judiska Dödahavsrullarna finns redan den explicita åsikten att Gud redan i begynnelsen skapade alla själar som avkomma till antingen Ljusets eller Mörkrets ande.

Vad som hänt här är att det inte längre är Gud utan en lägre skaparinstans - Ialdabaoth, den
den onde världshärskaren, som låter de två andarna uppstå, och därtill inifrån Eva eller människosläktet självt. Den här delningen tillhör inte Livet - det är ur människans djup som instinkten att dela upp allt på "gott" och "ont" kommer. Och varför?

För att människorna är feta Egon som alltid väljer ett "perspektiv" och därmed gör sig till imbeciller, till partsinlagor, i den fulla Verkligheten. Och ur det perspektiv de trivs bäst med, blir automatiskt motsatt perspektiv "det onda".

Dikotomiserande är alltså följden av total okunnighet, precis som universums herre Ialdabaoth är ett nöt jämfört med de större krafter/gudar som existerar bortom världen.


Meyer översätter den onda anden som "contemptible spirit", den föraktfulla anden eller blasfemins ande. Den syns mig identisk med vad jag i ett annat inlägg kallat "egenmäktighetssyndromet", synliggjord genom vissa ogynnsamma astrologiska signaturer i barnets födelseögonblick.

På ett snarlikt sätt arbetade asketerna i Döda Havet med horoskop för att studera om aspiranter till rörelsen hade förutsättningar för den mentala disciplin som rådde där, dvs tillräckligt mycket av "Ljusets ande" i sig.

Det finns avsevärda psykologiska insikter i de senantika myterna. Inte för inte är det tack vare dessa som modern djuppsykologi klingar så förundransvärt riktigt. Carl Jung måste ha varit västerlandets mest belästa psykolog på sin tid!

Jag, som inbiten astrologistudent sedan snart 30 år, lutar åt att man med viss säkerhet förutsäga vilka nyfödda barn som kommer med en större del av "Satans" tendens att förneka och ställa sig på tvären. Å andra sidan är ju samtiden en tid av normlöshet, ultrasubjektivism och bildstormande, så man kan säga att det är lysande tider för huggormens avföda att vara på jorden just nu! De är i sitt rätta element.

Dessa förgrämda och mörkerlagda själar blir med lätthet ateister när de är gamla nog att tänka självständigt. Ja, det är egentligen tänka (i viss, mer precis mening) de inte kan, och det är just därför de tvärar. För ett fritt tankeflöde leder alltid hela vägen hem till tankens källsprång - till gnosis/kunskap - och upptäckten att människan inte är "sin egen" utan ett resultat av en föregående, intelligent skapelseakt. Astrofysikern Paul Davies är en av vetenskapens mest vältaliga representanter för den grupp som följt tanken hela vägen hem.

Johannes hemliga bok har således tydligt bevarat ekon av Döda havs-esséernas lära om de två andarna, men så här låter en tradition när den byggts ut och varierats under säkerligen 150 år. Likväl finns de centrala teserna från esséersamfundet kvar: frågan om hur det onda uppstod, vilket är människans öde - eller rättare sagt människans själs öde.

Gnosticismens svar var mer hoppfullt än det som kom att bli den kristna kyrkans doktrin ("acceptera Jesus eller döms för evigt"). För visserligen frammanas bilden av totalt vilsegångna ateist-själar - under starkt inflytande av Bespottarens ande, men genom lidant renas själarna under upprepade jordeliv tills dess att de till sist bryter sig igenom det arroganta Egot.


*****


Egot är en imitation av Satans/Ialdabaoths okunniga och därmed uppstudsiga autonomi gentemot Universums Ursprung (den Sanna Guden, om man så vill), en ego-identitet han vinner enbart genom att likt ett ovuxet barn mopsa sig och negera alla positiva inkommande signaler. Satan är Bibelns vedersakare, Gud använder Negationen (nihil) för sina outgrundliga syften.


Så upprätthåller t.ex. Satan/Ialdabaoth detta universums gränsdragningar, och alla själar som kommer i kretslopp härinne måste nu av egen kraft övervinna Lögnens eller Blasfemins ande.

När själen når insikt och kunskap, försvinner egot/Satan som den chimär det egentligen var, och själen får tillbaka sitt större och "högre" medvetande. Då, berättar all världens psykonauter, blir allt Ljus utan någon dikotomisering av typen "gott"/"ont" - då vet själen att allt som händer är EN ENDA perfekt orkestrerad helhet. Jesus: "Himmelriket är utanför och innanför er".


Då slipper själen substitutsmörjmedel som t.ex. musik, vilken bara simulerar Enhetens realitet med jordiska färger och klanger. Nu ÄR själen en levande del i den verkliga symfonin. Detta sjöng Kate Bush om redan när hon var runt 18-19. Vissa själar är "gamla själar", andra behöver några tusen år speltid på jorden ytterligare...

Då ser själen att t.o.m. de grymma händelserna på jorden är perfekt anpassade till de själar som behöver dessa grafiska lärdomar. Det är därför de kinesiska mystikerna konstaterade att den gudomliga Himmelen inte var "god" på det sätt de ringa människorna som bara jagade välbehag och flydde undan smärta uppfattade saken. Jämför Dödahavsasketerna: "Sökarna efter lena ting."

Dessa ringa människor domineras ännu av sitt animala värddjur och själen vilar i total glömska - pga. några få droppar från floden Lethe före ankomsten hit.


Trots att kärt barn drar på sig många namn - Ialdabaoth är en version av Satan - har uppenbarligen mänskligheten alltid berättat samma berättelse. Bara när en texts innebörd går förlorad uppstår klumpiga collage där varianterna av samma myt utan att sammanställaren inser duplikationen av en och samma arketypiska berättelse.

Att förfalla till ord och fraser är vår samtida kulturs sjukdom. Här finns inte ens ambitionen till en Stor Berättelse längre. Fragmenteringen sprider sig genom det kollektiva medvetandet som en cancer. Snärtiga en-radare, där ligger ambitionsnivån på själarna som är på jorden just nu (lustigt hur själarnas kaliber svarar mot deras tillgängliga kommunikationsmedel...).

Vad är detta för överblivet material? Är detta själar som ska vara med om "den stora smällen" om tjugo år? Lära sig ett elementärt arketypiskt motiv genom "livets hårda skola"?



Samtida slavar under it-tekniken, vars format

tvingar intellektet ner mot nya bottenrekord.



_____

Anmärkning. Förloppet i Johannes hemliga bok är något mer komplext än vad som här redovisats. I utvecklingen av motivet med de två andarna introduceras Lögnens ande inte samtidigt med Ljusets ande, som i Dödahavsrullarna, utan i ett senare stadium då den onde världsskaparen redan satt igång Ödets krafter (vilka binder själen i mörker).

Mörkrets ande kan ses som själva essensen av vad ett alltigenom inomvärldsligt liv innebär: en ensidig och ignorant fixering vid mätbara, konkreta ting. Detta liv är då, redan innan själen i förglömmelse söker rättfärdiga sina minnesluckor i termer av ateism, en blasfemi mot den yttersta källan till själens existens.

I dessa tankar igenkänner man mycket av den senare kristendomens åsikt om människans alltigenom syndfulla och distorderade natur. Lögnanden genomsyrar henne och får henne att hävda sin autonomi gentemot allt och alla!

Ego är söndring - den sataniska principen i konkret manifestation. Aldrig har väl vår tids personkult fått en sådan oönskad bismak som då den betraktas som frukten av medvetandets kollaps in i ett drygt "Ja men, så ser JAG på saken..." Mörkläggaren och frammanaren av provinsialism hörs plåtaktigt tala genom var och varannan människa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar