onsdag 25 november 2009

Om hjärnans och tidens natur

Eftersom filosofen och författaren Lars Gustafsson deklarerat sin sympati för Piratpartiet har jag scannat in en välskriven Under strecket-artikel från 26 november 1991 betitlad enligt ovan. Gustafssons åsikt överlappar med svenske neurologen David Ingvar som han här beundrande recenserar, och detta är då den officiella världsbilden som kopierats ner i det svenska folkdjupet och som förklarar varför vårt nationalhoroskop är så klent på den psykiska (lunära) sidan.

Vi har tagit parti för den materialistiska världsbilden, i grunden svikit Platon - som samtidigt varje västerlänning hyllar som Tänkaren med stort T.

"Allt efter Platon i det västerländska tänkandets historia är bara en samling fotnoter till densamme." Minns ej vem som sade det.

Denna självmotsägelse nuddar Gustafsson vid i sin läsvärda text, och det är slående att absolut ingenting har hänt inom någon forskningsgren sedan 1991. Brittiska religionshatare av humanistisk typ använder alltjämt tacksamt Benjamin Libets upptäckt som bevis på att vi bara är "hjärna", så att allt prat om själen, tillsammans med alla former av religion, kan förpassas till historiens sophög av misslyckade försök att förklara verkligheten.

Har kan man bara påminna sig den klassiska indiska samkhya-filosofin hävdade för över 2.000 år sedan att vårt ego är ett imaginärt konstrukt! Det är den konativa andevarelsen i människan som rör kroppen men det uppblåste egot inbillar sig vara herre på täppan och rationaliserar, kapar det andliga skeendet och gör det till sitt!

Den här bloggen har redan tröskat igenom en del fenomen som sätter ifråga den materialistiska världsbilden. Men här är då ett typrent exempel på hur de lärde av idag påverkar svensken att tro sig om att vara väldigt lite.

Om hjärnans och tidens natur

Av LARS GUSTAFSSON

Vi lever i två världar, den fysikaliska och den mentala. Två nya böcker behandlar interaktionen dem emellan, det psyko-fysiska problemet, och bägge har sitt ursprung i professor David lngvars verkstad i Lund. "Tidspilen. Cerebrala essäer” och “Hjärna psyke tid” rekommenderas av an mälaren.
     Vad finnes bortom stjärnor, och var är Sagans land? Här är ju bara hjärnor, grå hus och lösan sand!
     Så skrev den fine, numera bortgångne grafikern och poeten Ingemar Willgert i Uppsala någon gång i slutet av femtiotalet (“Ur mitt inre”, Bonniers 1964). Det är en stor artad liten dikt, tillkommen, om jag minns rätt, när konstnären vårdades på Ulleråkers sjukhus för ett av de psykotiska skov som han led av i sin ungdom. De Frödingliknande raderna sammanfattar väldigt bra, tycker jag, en upplevelse som alla människor har ibland. Och som Immanuel Kant gjorde till ett slags grundprincip. Vi är medborgare i två världar.
     Den ena världen är fysikalisk och lyder fysikaliska lagar, den andra är mental och har den frihet som är utmärkande för det mentala livet. Jag sitter här vid mitt skriv bord därför att jag — i fysikaliskt laga ordning — genomlöpt alla de rörelsebanor som ledde från sängen via badrummet och köket hit, men jag sitter här också för att jag ville det. På något sätt måste jag få dessa båda beskrivningar att gå ihop. I en motsägelsefri beskrivning. Och det är inte lätt.
     Det finns två substanser. tänker sig Descartes. Den ena är till sitt väsen utsträckning och den andra tänkande. Hur är utväxlingen, interaktionen, mellan de båda?
     Det brukar kallas för det psyko-fysiska problemet.

DET HAR KOMMIT två väldigt fängslande populärvetenskapliga böcker som har med hjärnan att göra, detta märkliga organ där utväxlingen uppenbart måste äga rum. Båda böckerna emanerar från professor David Ingvars verkstad i Lund. Den ena, Tidspilen. Cerebrala essäer (Alba), är en samling populärvetenskapliga essäer av vilka flera har stått att läsa i denna tidning; den andra, Hjärna psvke tid (Wiken), är ett Berzeliusseminarium, anordnat av Svenska Läkarsällskapet. I seminarieboken medverkar inte bara mäster Ingvar själv utan också ekonomer som Staffan Burernstam Linder och filosofer som Göran Herméren.
     Diskussionen i seminarieboken kretsar speciellt kring tidsdimensionens roll i det mentala livet. (Jag kanske skall påpeka att jag konsekvent skriver “mental” när jag menar “själslig” men utan religiösa associationer. Annars är det väl risk att man råkar ut för någon enfaldig revisorstyp som börjar hojta om “anglicismer”. Sanningen är att svenskan inte har något bra ord för mind. “Själen” vandrar kanske genom reinkarnationer eller kommer till Himlen, men detta är obekräftade antaganden. Om “det mentala livet” eller ‘mind” vet vi däremot en del saker med säkerhet, t.ex. att det är förenat med en upplevelse av valfrihet, eller att det har en tidsupplevelse.)
     Det fängslande och svårbegripliga börjar egentligen redan på omslaget till David Ingvars "Tidspilen". Omslagsbilden är en stiliserad bild av hjärnaktiviteten hos en normal person som läser tyst. Aktiviteten i hjärnan, som markeras med olika färger på bilden, är uppmätt med en av Ingvar och Niels A Lassen utvecklad isotopteknik. Vad bilden påstår är att hos en läsande normal människa pågår det extra hög aktivitet i ett mindre område baktill i hjärnan (syncentrum), i tinningregionen och i pannlobens nedre del (språkcentra) och inom ett område mitt i hjärnan där ögonrörelserna har sitt centrum.

FRÅN HJÄRNSKADOR och slaganfall finns det otaliga andra erfarenheter av det slaget. Min läsprocess, mitt ordförråd, mina minnen, alltsammans saker som det mentala livet upplever som icke rumsliga, har alltså en gruppering i det fysiska rummet. Ar inte det egendomligt? Måste inte endera påståendet vara falskt?
     Kanske inte nödvändigt? Det finns en trivial mening i vilken denna tidningsartikel är distribuerad i rummet — det åtgår, det skall gudarna veta, papper för att sprida den. Men i en annan mening kan man naturligtvis tala om artikeln som något icke rumsligt. Om jag till exempel tappar den i datorn kan jag försöka rekonstruera den. Det grammatiska objektet i satsen “Jag rekonstruerar min förlorade artikel” står då rimligtvis för något icke rumsligt. Icke rumsliga ting kan ha rumsliga representationer. I själva verket är alla meningsfulla matematiska formler exempel på det.
     Vad vi har mycket svårare att acceptera är att vårt mentala liv förefaller helt och hållet beroende av dessa representationer i hjärnan. Ett primtal fortsätter helt lugnt att existera på sitt stillsamma (men ytterst solida) sätt, även om ingen skriver ner det. Men detta att en stor poet kan förlora sin språkliga förmåga genom ett slaganfall, eller att en berättare som Hemingway kan supa sönder sin kreativitet, att man bara genom att bli mycket gammal kan förlora sin emotionalitet, förefaller oss rymma en oacceptabel förolämpning. Vi väg rar intuitivt att gå med på det. Tron på själen förefaller mig mera motiverad av en sådan vägran än av den orealistiska och skrämmande förhoppningen om evigt liv. (Ja, den som skriver dessa rader är utpräglad sadducé.)

I DAVID INGVARS EGEN bok kan man lära sig åtskilligt som förefaller mig långt ifrån trivialt och faktiskt filosofiskt relevant. Ett sådant resultat som Ingvar berättar om är Benjamin Libets försök. Det visar att varje viljemässig kroppsrörelse föregås av en potentialförändring över främre delen av hjärnbarken. Och denna potentialförändring ligger nästan en halv sekund före medvetandet om att man vill. (Sen åtgår ytterligare en kvarts sekund innan man verkligen rör låt oss säga fingret.)
     Försöket har, säger Ingvar, väckt berättigat uppseende. Det tar kanske också litet tid innan man förstår hur oerhört intressant det är. Nästan all mentalistisk filosofi går ju ut på att vårt medvetna, viljemässiga handlande har sitt ursprung i medvetna viljeakter. Men om potentialförändringen i framloben kommer ett tag innan vi är medvetna om att vi vill utföra en kroppsrörelse, vem är det då som vill? Om vi inte är beredda att tro att det finns situationer där verkan kan föregå orsaken måste vi ju dra slutsatsen att den finns, förmedvetet, inte i Freuds mening, utan i en mycket allmännare, där alla våra viljeakter blir till innan vi har hunnit uppfatta dem som våra. Man hade gärna sett att Ingvar velat utvidga sitt resonemang litet mera på den här punkten. Resultatet förefaller ju faktiskt kräva en omprövning av hela idén om subjektet i de mentala processerna, och dess utom av kopplingen mellan detta medvetna subjekt och viljelivet.
     En gammal nobelpristagare, sir John Eccles, har i det här sammanhanget tydligen velat peka ut ett område i pannlobens översta del som det ställe där utväxlingen sker mellan det mentala livet och kroppen. Lyckligt omedveten, får man väl anta, om att alla sådana teorier är lika otillfredsställande som den tallkottskörtelteori som Descartes kom med, inte långt efter skeppet Wasas förlisning. Hur kan något icke rumsligt bli rumsligt? Libets försök förefaller foga ännu en svår fråga till repertoaren: om det inte var jag som satte mig här vid skrivbordet, vem var det då som gjorde det?

DAVID INGVAR VORE förstås inte läkare om han inte också gav oss en rad värdefulla hälsoråd med på vägen, en handledning i hur vi skall sköta vår känsliga hjärna. Att vi skall låta bli att röka och supa är välkänt. Hans essä om Hemingway är ju så ruskig att den, när den ursprungligen publicerades i Svenska Dagbladet, utlöste en hel livlig sommardebatt. Till de mindre självklara resultaten hör tydligen att man håller hjärnan i bättre form längre om man ser till att man har verkliga, intima vänner. Ingenting, inte ens jogging, kan ersätta de stimulanser som finns i en verklig, engagerad kommunikation med andra människor.
     Ett annat intressant område, som också har med det psykofysiska problemet att göra, är naturligtvis psykoserna. Vad är det som orsakar dem? Fysiologi (dvs kemi) eller psykodynamiska faktorer? Till exempel i sin essä om schizofrenin klargör Ingvar att den dominerande förklaringsgrunden numera är fysiologi, men han är försiktig med att kasta ut den psykodynamiska problematiken. Psykiska processer speglas i kemiska och omvänt. Aven här får man lust att höra mer. Det är ju klart att om jag till exempel blir mycket vred, speglas det snabbt i olika parametrar av min kroppskemi (adrenalin osv). Men det är ju inte på grund av adrenalinöverskott utan kanske på grund av något jag la ser i tidningen som jag blir rasande.
     Vad man förstår litet bättre när man läser Ingvar är återkopplingskaraktären hos förloppen. Till och med smärta är tydligen något vi på ett tidigt stadium lär oss. De kemiska oordningar, till exempel fragmenterad tidsuppfattning, som hör ihop med schizofreni, tolkar patienten ibland så att tiden har upphört. Det förefaller vara ett intressant exempel på hur psykosen förenar två olika saker, en extrem fysiologisk situation och vår egen tolkning av det på så sätt förändrade mentala landskapet. Ett annat bra exempel som Ingvar har är de “röster” som den schizofrene ofta tror sig höra. De är nästan aldrig, menar författaren, hallucinationer i strikt mening utan fragment av den egna inre monologen som patienten av någon hjärnfysiologisk anledning inte kan hänföra till sin egen mentala aktivitet. Alltså måste de, med en logik som i och för sig är konklusiv, komma utifrån.

MAN KUNDE KANSKE då säga att en fullt utvecklad psykos är ett fysiologiskt tillstånd plus en subjektiv tolkning, ett sätt att komma tillrätta med tillståndet. Det låter som psykoanalytisk doktrin, fast från ett nytt håll, och Ingvar är inte fientlig mot den. Att komma tillrätta med tiden som förflutenhet, nu och framtid framstår i båda böckerna som den verksamhet som vår hjärna par preference sysslar med. Psykoanalysen som ett arbete med tolkningar är en del av detta.
     Det finns mycket bra i “Hjärna psyke tid” som jag inte har plats att gå in på — Hermerén om tidsbegreppets historia, Burenstam Linders numera klassiska påpekande att konsumtion, i precis lika hög grad som produktion, förbrukar tid. Särskilt har jag fäst mig vid en essä av Ann Wirsén som handlar — med en musikalisk metaforik — om den seriella aspekten på det mänskliga tänkandet.
     Det är ju klart att t ex Etienne Bonot de Condillacs “Traité des Sensations” går alldeles fel när den vill se det mänskliga tänkandet som ett slags sammanställande av perceptioner (eller deras avtryck). En sådan kunskapsteori missar ju helt det melodiska elementet i tänkandet, detta att jag faktiskt hela tiden (hoppas jag) när jag skriver den här artikeln får in orden på rätt plats i sekvenserna.
     Reglerna för ordningen när man formulerar naturligt språk i tal eller skrift är mycket subtilare än i matematiska formler. Här finns harmonier och rytmer och klangfärgsliknande fenomen. Något som sjuttonhundratalsempiristerna väldigt mycket förbisåg är nog det konstnärliga momentet i tänkandet. Och det gäller naturligtvis också den tråkigaste revisionsrapport.

DET ÄR EGENTLIGEN väldigt anmärkningsvärt att Leibniz skrev i Monadologin något så modernt som detta:
     “Härutinnan har mycket försummats av cartesianerna, då de för intet räknat de före ställningar, som man ej är medveten om.” (1714, paragraf 14.)
     De anmälda böckerna vill jag gärna rekommendera.

Lars Gustafsson är professor och författare.
SvD 91.11.26

Den som tillägnar sig Arthur Lovejoys "The Great Chain of Being" (1936) med en exemplarisk genomgång av hur Leibniz förehåller sig till det största koncept mänskligheten formulerat, skulle nu tänka sig för en och två gånger innan man som Gustafsson kallar Leibniz överlag föråldrad. Vi talar om två fundamentalt skilda perspektiv här ("språkspel") där det Gustafsson representerar är det mindre rättvisande. (Se vidare den djuptänkande flygingenjören Arthur M. Youngs sarkasmer över hur liten världen blir för den som slavar under Empiricismen som sin pseudo-Gud.)

Som astrolog förvånar jag mig inte längre över att finna materialister och ateister som Gustafsson stadigt nersjunkna i den lera som elementen Jord och Vatten tillsammans bildar. (Här ultratydligt, via Solen i Oxen/Jord och Månen i Fiskarna/Vatten.) Jag ska lägga upp horoskopet på astrobloggen Sideriska siktet vid tillfälle.

Problemet är som vanligt att ett enstaka intryck av astrologin inte säger något alls. Det är först när man börjar se hur tydligt ett begränsat antal astrologiska teman återkommer hos alla darwinismens och materialismens förespråkare är, som funderingarna börjar komma. Det tycks verkligen finnas en predestination modell platonismens fullständiga determinism (The Great Chain of Being)! Men där materialisterna fegat ur är i frågan om detta medvetande som intelligent låter dig inhämta denna text, är i stånd att offra de fem yttre sinnena och träna sig att stå på egna ben.

Denna praktik är väl känd i Österlandet som yoga och meditation, och de gamla grekerna i den pytagoréisk-platonska inriktningen var av samma böjelse. Men inte Aristoteles, som tyvärr vår kultur kom att ta vår fattiga biologistiska människosyn från. Gustafsson bekänner sig till den mörka sidan, men genom att kallar sig sadoké (den judiska materialistiska överklassen under Jesus tid), dvs förnekare av en själ och ett liv efter döden.

Hans uppmålande av "evigt liv" som en ond mardröm är så banalt att man baxnar. Är detta verkligen vad en professor i Sverige står för, en filosof? Han har uppenbarligen inte tänkt längre än till mjukostreklamen i tv som skildrar livet efter detta som en oändlighet av smörgåsätande på vita moln.

Att han dessförinnan nämnt reinkarnationen som en obevisbar hypotes är inte längre helt sant, och var det egentligen inte heller då han skrev detta (1991). Psykiatern Ian Stevenson presenterade sin första väststudie av möjliga reinkarnationsfall redan 1966 och den väckte stort uppseende. Gustafsson gör precis som jag påvisat två gånger ifråga om klubben Humanisterna, undlåter att nämna forskningsrön som inte stödjer den egna tron.

Om Descartes berömta själslokus, tallkottkörteln, har det sedan Gustafsson skrev framkommit nya rön om organets ljuskänslighet, vilket genast har fått vakna individer att dra paralleller med det s.k. Tredje Ögat, som i österländsk tradition placerats just där den sitter (tallkottkörteln är inte en del av hjärnan). Sök webben efter pineal gland. Det är dock inget konklusivt material, men, återigen en "appetizer" för eget tänkande.

Hur ser egentligen korrelationen mellan den enskilda själen och Världssjälen ut? Ligger den i ett enskilt organ som denna körtel eller är den stora, ena, samsvängning stoikerna kallade sympatheia så obegripligt komplex, att dagens vetenskap måste dö ut och ge plats för version 2.0 innan vi kommer att på vårt sätt kunna bejaka insikten i världens gamla religioner och den bästa av den klassiska filosofin?

Platon övergick till bildspråk i de viktigaste passagerna, och det kan ha haft att göra med att logik och empiri är alltför simplistiska redskap för förståelse av det vi nu talar om. Mänskligheten kanske överlag måste höja sig till mystikerns fattningsförmåga innan vi kan gå vidare.

2 kommentarer:

  1. Den här bloggen tillhandahåller verkligen ett "andligt smörgåsbord" eller vad man ska kalla det. Det finns väl knappast någon liknande på svenska - Så tack för den!
    S

    SvaraRadera
  2. Tack för berömmet! I själva verket är det nog så att jag är hopplöst ofokuserad och nyfiken på för många skilda ting (inom vissa gränser, vad än bloggdevisen rekommenderar).

    Som du vet brinner jag mest för astrologin - jag är inte längre dataprogrammerare men astrologin var min första kärlek till "systematiskt tänkande" och har så förblivit.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.