Till naturvetaren

Plotinus har ett sätt att i ett och samma andetag tala om individers psyke och om psyket som anima mundi, det kollektiva psyket bortom dess individuella bärare. Om man är aristotelisk eller cartesisk i sin utblick, frågar man under läsandet av Plotinus om han talar om processer i personer eller processer i psyket i största allmänhet. Talar han psykologi eller metapsykologi?

Det här sättet att bedriva psykologi var också Platons, men aldrig Aristoteles, den senare började som en biologisk empiriker med individuella fall och lokaliserade psyket i enskilda kroppar. Den mesta psykologin idag [1970-talet] är aristotelisk i sitt förhållningssätt. Men Plotinus psykologi är det aldrig. Och inte heller Jungs.

Jung söker underbygga, underifrån, sin syn på de grundläggande psykiska processernas opersonlighet [transpersonalism] och universalitet genom att insamla på det aristoteliska sättet empirisk evidens från alienerade själar och exotiska kulturer. Plotinus gör inga försök av den sorten - han stöder ingenting underifrån, för honom kan aldrig någonsin något stöd komma underifrån.

[Min anm. Plotinus höll Naturen för att sakna medvetande, och människor som tar fysikalismen för den sanna verkligheten för att vara helt medvetslösa, totala fångar i Platons grotta av skenverklighet. Plotinus baserade denna helomvändning på egna mystika erfarenheter. Bara under biografen Porfyrios sju-åtta år vid mästarens fötter åsåg eleven Plotinus gå in i djupa trancetillstånd ett flertal gånger, ur vilka han återvände med klarare kunskap.]

Därför talar Jung som en plotiniker när han uttyder Sendivogius [alkemist] synsätt, ett synsätt jag tar för att också vara Jungs eget:  "Själen fungerar i en kropp men har den större delen av sin funktionalitet utanför kroppen ... (och) föreställer sig många ting av yttersta djupsinnighet utanför kroppen, precis som Gud gör."

När den arketypiska psykologin diskuterar föreställningsprocesser i myten, beskriver den samtidigt de precisa operationer som försiggår i ett individuellt psyke, om än i detta med överskuggningar och vidhäftanden som härrör från det personliga livet. Eftersom myter uppvisar Världssjälens psykologi och som en konsekvens härav även den enskilda själens psykologi, fordrar inte den arketypiska psykologin en samling fallbeskrivningar för att beskriva psykodynamiska förlopp.

Exemplifikationer av ett sådant skull sorterar under det aristoteliska förhållningssättet. Styrkan i det aristoteliska sättet ligger i dess observationella och organisatoriska styrka, inte i dess föreställande eller tolkande förmåga vilken istället är av platonsk art och står att finna hos sådana platonister som Creuzer, Thomas Taylor, Vico - och även Jung.

Saxat ur James Hillman - Plotini, Ficino, and Vico, föredrag i Rom 1973 på en konferens med namnet "Jung och den europeiska kulturen". Tryckt (på italienska) i Rivista di Psicologia Analitica, oktober 1973. Min snabböversättning fr. engelska versionen i Loose Ends (1975).

Djuppsykologen Hillman är något i stil med "italiensk hedersmedborgare" för sina insatser i klargörandet av Italiens renässanstankar ur ett arketypiskt perspektiv.

Alla psykologiska skolor utom Skinners hardcore-behaviorism är per definition psykodynamiska eftersom det inte finns en psykologi på jorden som inte anser att psykets patologi innebär något levande, dynamiskt, rörligt (pathos = rotera runt sin axel, som zodiaken, själen som bilderbok).

Att tro på den psykodynamiska människan säger alltså inte mycket. Vad frågan handlar om är snarare: är du simpel materialist, som Aristoteles, och därför av logisk nödvändighet måste underkänner alla suggestiva rapporter om ut-ur-kroppen-upplevelser där individer berättar detaljrikt om rumsliga scener och där uppgifterna senare har verifierats? Då är du cartesisk, eller snarare aristotelisk - Hillman vill tillbakadatera den här speciella hållningen - i din vägran att acceptera själen som något utöver en biokemisk kropps "bonusprodukt".

Då tror du inte på att själens verklighet, att den, utöver den minimala process den utför inuti kroppen, själv lever i en värld av arketyper, av bilder som själen föreställer sig... 

Då är du inte ens i princip kapabel att lyssna till argument eller skildringar från människor som faktiskt haft upplevelser av att ingå/uppgå i anima mundi (sådana som Plotinus, som Hillman hyllar för att ha varit en makalöst klarsynt psykolog redan för 1.800 år sedan), sådana som utifrån denna större själsliga process hämtar hem bilder explikerade i berättelser - till och med från andra tider och platser på jorden, berättelser som exakt liksom ut-ur-kroppen-upplevelsen ibland kan verifieras, trots att drömmaren (etc) själv inte hade en aning om det historiska värdet i sin "föreställning".¹

Då är du i princip bara en ömkansvärd skinnerian som tror att livet är ett "intersubjektivt" tumult av biljardbollar som studsar mot varandra i komplexa mönster av stimuli och respons, att det inte finns någon insida på psyket, ingen innerlighet som Kierkegaard kallade det.

Då är din sentimentalitet, din känsloryckningar vid musiklyssning, etc, bara bisarra kemiska störningar som genomströmmar en kropp och du finns inte ens eftersom medvetandet bara är ett epi-fenomen som bråkdelen av en sekund senare registrerar den materialistiska verklighet som den redan missat med en hårsmån. Då är du en människa som straffar dig själv och ser dig som dömd till döden eftersom din verklighetsmodell stinker av Nihilism - av intighet.

En tillvaro utan insida är meningslös om man verkligen går till botten med den här verklighetsmodellen som framför allt pushades av ateistiska brittiska positivisterna för 100 år sedan. Säg inte att du sitter fast i en död världsbild skapad av perverterade andar!



______

1. Just det var en av Jungs poänger - bland sinnessjuka upptäckte han européer som ritade och tecknade faktiskt existerande motiv från primitiva folk vilka de intagna omöjligt kunde känna till, och så föddes Jungs tes om det kollektiva omedvetna, en pool av ackumulerad mänsklig data som psyket kan hämta från. Ungefär så minns jag historien, men jag vill också minnas episoden med den mentalsjuke europén som helt ovetande om det producerade en ovanlig persisk tanke om solen och en svängande solpendel. Jag tror stora delar av våra dagliga beteenden röjer spår av våra tidigare liv, men eftersom förförståelsen saknas passerar sådant fullständigt obemärkt.