...för den som så vill ha det.
Gudinnan som styr över den meningslösa slumpfaktorn kallades i antiken Tyche - förunderligt likt göteborgarnas harmsna, "Nej, men nu är du bara tyken". Dvs, den tykne producerar bara meningslös eller banal ondska.
Den förbannade själen har störtats ner mot helvetets världar och kan inte längre uppleva symmetrin och perfektionen i skapelsen och skapar sig därför föreställningen om alltings meningslöshet - fantasin om NIHIL, intigheten. För den förbannade ter sig hela livet "tyket".
Men vad bryr sig de gudomliga sfärerna om dessa förtappade som i flera stadier av fall byggt sina egna helveten? Färdbiljetten hem måste den förtappade fixa själv! I deras nuvarande tillstånd kan de inte ingå i några högre symmetrier eftersom de är så asymmetriska - distade! - i sina själar.
Lika barn leka bäst. Vattnet finner sig sin egen nivå. Och så vidare. Talesätten är många som talar om att det finns oändligt många gradienter eller nivåer i den enorma Hierarki som går från Enhet till utsiktslös och irreparabel schizofreni nere i den mörka materien, där allt är en enda lång repetitiv bifurkation där den som följer med i föregreningen lär sluta i en så total själv-alienation att hon aldrig hittar tillbaka igen. (Vetenskapsmän, var försiktiga med att kasta ut era föregångare!)
För dem som inte fallit ända ner till den obotligt förtappade syndarens nivå finns ännu chansen att stanna och söka fixera en Gestalt genom vilken att anträda hemresan. (Låt oss kalla den en Frälsare.) Men en del är alltså fördömda - för-dömda - destinerade redan före födelsen att bara lida i detta liv. Att inte anträda den konstruktivistiska resan som börjar se delarnas mening i ett större helt.
Varför? Jo, för att showen är längre än bara en mansålder, och detta liv bara en pusselbit i ett ofattbart mycket större spel. För den som föredrar att isolera allt från allt annat, kan självklart ett isolerat fragment liv vara helt och hållet ont. Men bara om man väljer isolationens evangelium!
Positioneringen i ett större sammanhang förstod stoikerna perfekt och fokuserade på att spela sin tilldelade roll så väl det någonsin var möjligt. Mördaren ska söka mörda perfekt, helgonet söka perfekt helgelse. Det gäller att veta vem man är. Fast t.o.m. bedragaren som inbillar sig vara något han inte är, behöver egentligen bara fortsätta snuva sig på sitt eget liv - detta är också en del av det fulla programmet!
Därför kunde universalgeniet Leibniz utbrista att vi sannerligen lever i den bästa av världar - givet de ingångsparametrerar som var etablerade i den kartritning som existerade innan Tiden rullade igång med Big Bang. Dvs, där finns en kartritning i evigheten och som kommer att lägga grunden till varje universum som varit och som kommer att vara. Med mindre kartritaren introducerar några ändringar eller justeringar...
I det här inlägget har jag nog varit rätt tyken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.