lördag 3 oktober 2009

Ateistens självhat

"Så som människorna själva är, så kommer God själv att tyckas vara för dem."

John Smith, platonisten - citerad i Huxley - TPP

*****
"Människors sinnen förnimmer sekundära orsaker,
Men bara profeter förnimmer Den Första Orsakens aktivitet."

islamiske mystikern Jalal-uddin Rumi - citerad i Huxley - TPP

*****
"Den goda människan finner Tao (världsordningen) och kallar den god. Den visa människan finner den och kallar den vis. Ordinärt folk trampar på vägen ("tao", dubbelmening) från dag till dag utan att ens veta att den är där."

Förvandlingarnas bok. Ur Ta Chuang, en del av den konfucianska kommentaren

*****


John Smith, "platonisten", vet jag inte vem det är, men hans uttalande är intressant. För om ens syn på Gud definierar människan, hur ser då den gudsförnekande ateisten på sig själv? Nihil. Nolla. Intighet. Djupt under ytan hatar hon sig själv och förnekar sin egen existens!

Och hon är i detta mycket nära Sanningen, för hon lever inte, hon är en negativ parasit på livet. Men se hur vänligt den kinesiska taoismen valde att säga samma sak: "Pöbeln vet ingenting, men drar likväl nytta av vägen från dag till dag".

Detta är då alla de som suger ut från livet utan att visa någon tacksamhet eller ge livet något igen. De går vägen enbart för att finna det som gagnar dem själva än dag till.

Att inte ateisten lägger sig ner och självdör, beror på att det metafysiska Mörker han representerar är en nödvändig del i världen som den ter sig för det mänskliga förnuftet. Dessa demoner gör i själva verket exakt dem som var förutbestämda till Insikt en stor tjänst genom att bidra som kontrastmedel.

Många får in det rätta handgreppet på de stora frågorna just genom Intighetens apostlar och deras krumma försök att krympa Verkligheten. De är för en del en milstolpe, något man stöter på, granskar och sedan växer sig större än. Ateistens funktion är exakt enalog till rollen som Ondskan spelar för människans moraliska utveckling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar