lördag 20 mars 2010

Distraktionens barn och Konstansens

Den ringa människan gnyr "tjat" vid varje tillstymmelse till upprepning och söker distraktionens ytligheter. Den nobla människan känner kraften i ett återkommande motiv och variationen på tema.
Let not my love be called Idolatry,
Nor my beloved as an Idol show,
Since all alike my songs and praises be,
To one, of one, still such, and ever so.
Kind is my love today, tomorrow kind,
Still constant in a wondrous excellence;

Shakespeare - sonett 105

http://hankwhittemore.wordpress.com/2008/12/10/

Notera skaldens syn på frågan jag lyfter:

"All alike my songs and praises be..."
  • Han håller sig troget till sin tematik.
  • Han är inte en retarderad natur som jagar runt i sensationens yrande malström.
  • Han gnäller inte som ett barn efter stimulans och omväxling, ty hans Psyke är vuxet till dess fulla status.

Skalden fortsätter:
Therefore my verse to constancy confined,
One thing expressing, leaves out difference.

"Därför begränsar sig min vers till det konstanta (trofasta),
uttrycker ett och detsamma, förbigår åtskillnaderna."

Shakespeare var mästare i fördjupning, att se nyanser. Därför behöver han inte hoppa runt som en skållad råtta, smita, spåra ut, mörka. Han hade nått så långt intellekt kan nå och kunde nu vandra fritt i det enda ämne det anstår människan att söka närma sig: Sanningen.

Det minst 3.000 år gamla kinesiska orakelsystemet I Ching har ett ord i den här frågan:
"Sviktar han i sin konstans, drar han vanära över sig."
Hexagram 32, tredje linjen

Kristna kallar dedikationen till Sanningen, till det som ÄR, till sakfrågan i varje ögonblick "att närma sig Tronen". Trohet mot Livet självt!

Jag hade för cirka åtta år sedan en nattlig dröm som uppmärksammade mig på kvarvarande smuts kvar i kanterna på mina fönsterrutor ("doors of perception"), även om de i huvudsak var rena. 

Uppmärksammandet av de här "sorgkanterna" kom efter att jag i samband med it-kraschen slungats ut ur den cirkus som jag trodde bringat mig min slutliga yrkesidentitet. 

Men fönsterrutorna var slarvigt putsade längsmed fönsterlisterna. Om det inte var bjälkar i de egna ögonen, så var ändå kusten inte helt klar. Jag tog upp studiet av astrologin igen, som vilat i flera år. En sak ledde till en annan (drömmar som vägledde till Indiens astrologi), och sedan fyra år läser jag filosofi. 

Man kan bara fundera över hur ett människoliv är sammansatt av segment och hur ibland hela spelplanen rycks undan ens fötter och bereder plats för än bättre ting!

(Se också den självbiografiska reminiscensen i "Det sista mästerverket")


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar