Shakespeares hån av humanisterna

Med anledning av Humanisternas/Christer Sturmarks usla korståg mot paranormala fenomen (se Newsmill), kom jag att tänka på några Shakespeare-citat hämtade från en monografi av litteraturvetaren Martin Lings:

[A]ccording to humanism, humanity is the highest thing in existence, and humanity as such is limited to reason and to nature. Beyond reason, which marks nature's upper boundary, the supernatural begins. Under the flag of Renaissance humanism, naturalism in art and rationalism in thought march together side by side. It is clearly humanism, the rationalistic denial of all that is superhuman that the medieval Hamlet means by the world "philosophy" when he says:

There are more things in heaven and earth, Horatio,Than are dreamt of in your philosophy.
(I,5, 166-67)

Nor can there be any doubt that Hamlet is here voicing Shakespeare's own view. The same my be said of the equally medieval Duke of Vienna in Measure for Measure when he sums up Barnadine's badness:

Sirrah, thou art said to have a stubborn soul
That apprehends no further than this world.
(V,1, 478-79)

Denna fantastiskt penetrerande studie av de dolda andliga motiven i ett antal av Shakespeares pjäser har genom åren återutgivits under en förbryllande mängd namn. Jag upptäckte detta genom att köpa två titlar som jag trodde var olika böcker!

Martin Lings - Shakespeare in the Light of Sacred Art (1966)
= The Secret of Shakespeare (1984)
= The Sacred Art of Shakespeare (1998)
= Shakespeare's Window into the Soul (2006)

Pga olika paginering nämner jag bara att stycket är ur kapitlet om Othello.

Martin Lings 1909-2005
Keeper of the Oriental Manuscripts,
British Museum. Sufist.

Kanske vågar man föreslå djupa och ruskiga bottnar långt under den nominella vetenskapsivrande ytan hos moderna sekularister? Martin Lings igen:

I pjäsen Othello är det "framför allt blindheten som karaktäriserar den fallna människan, vilket lämnar en glipa genom vilken han han 'spinnas', dvs, bearbetas av djävulen, tills dess att den fallne blivit så 'perplex' att han börjar tro sådant som är sanningens exakta motsats." (4e utgåvan, s. 75)

Som den fallna människan är Iago, "bokstavligen så självcentrerad, förhärdad, principlöst skeptisk, en själ sammansatt av bedräglighet, avund, misstänksamhet, hat, bitterhet och hämndlystnad och så renons på egen dygd att han inte ens noterar samma kvalitet hos andra, en blindhet som till sist visar sig vara anledningen till hans eget nederlag." (s. 61)