Graven till Jesu lärjunge Filip sägs hittad

Solen förbränner Månen, anden upptar själen.
Den amerikanska och kanadensiska (men inte
europeiska) baksidan på Leonard Cohens debut-LP 1967

Efter långt och träget sökande i ruinerna till den gamla turkiska staden Hierapolis sägs graven till den marterade lärjungen Filip slutligen ha hittats, enligt denna engelskspråkiga turkiska sajt. Men artikeln är vag.

Tills mer fakta framkommer - till alla konspirationsteoretiker som i brist på vettig mening med sina liv ägnar sig åt att förneka Jesus historiska existens - här några stycken ur Filips evangelium från cirka 150-200. Av bekvämlighet saxar jag inget från "The Nag Hammadi Scriptures" (HarperOne, 2007) utan från supplementhäftet till Svensk Exegetisk Årsbok 1966, där Bo Frid utfört en tidig svensk översättning av Filippusevangeliet från den koptiska översättningen (originalet tycks av vissa ordvändningar kunna spåras till Syrien).

Kristus kom dels för att friköpa somliga, dels för att rädda andra, andra åter för att förlossa. Dessa satte han såsom pant enligt sin vilja. Inte bara när han uppenbarade sig deponerade han själen (ψυχη) när han ville, utan sedan den dag då världen existerar deponerade han själen.

Vid den tidpunkt han ville, då kom han först att avlägsna den (själen) eftersom den satts till pant. Den hade hamnat bland rövare och tagits till fånga. Han räddade den emellertid, och de goda i världen förlossade han och de onda.

Ljuset och mörkret, livet och döden, de högre och de vänstra är bröder med varandra. Det finns ingen möjlighet att de skiljer sig från varandra. Därför är varken de goda goda eller de onda onda eller livet ett liv eller döden en död. Därför skall vart och ett upplösas till sitt ursprung från början; med de som är höjda över världen är oupplösliga.

Det här stycket är mycket intressant eftersom det så tydligt påminner om Ljus/Mörker-dualismen från Döda havet och esséersamfundet. Den här gruppen har kristna forskare tidigare haft svårt att medge att de kunnat ha haft någon påverkan på Jesus, trots att det inte varit några problem med att anta en esséisk asketism för släkting Johannes Döparen, en man som för övrigt döpte människor vid Jordanfloden, inte långt från klosterbyggnationen vid Döda havet. 

Men som jag sagt i några allmänt hållna inlägg tycks Jesus i evangelierna föra en ständig polemik mot esséiska föreställningar, vilket närapå får mig att tänka på Jesus som "den förlorade sonen", dvs. en avfälling från rörelsen, en utbrytare som startade sin egen doktrinära variant!

Men mycket är sig också likt, inte minst hatet till denna världen och till penningen. Och i princip hela den kända Bergspredikan (Matteus evangelium) med dess extremt krävande regler, kunde varit hämtade direkt ur esséernas fordrande stadgar om medlemmarnas mentala och allmänna disciplin.

Om man för en stund håller ev. jesusförnekande demoner i grannskapet utanför det egna psyket och avslappnat studerar t.ex. det här stycket ur Dödhavsrullarna, som fastslår att Ljus är Ljus och Mörker är Mörker (och inget har Sanningens och Perversionens andar med varandra att göra, för Gud älskar den ena anden och hatar den andra), då inser man plötsligt att Filips evangelium är en del av en pågående diskurs. 

Men något har hänt på mellan de förkristna Dödahavsrullarna (citatet i länken är från 2a, möjligen 1a, århundradet fvt) och den syrisk-kristna Filipstraditionen sent 100-tal. Någon har givit ett nytt (kärleks-)bud, fastslagit att gruppen skulle sluta praktisera diskriminering mot Satans barn! (Dödahavsrullarna föreskriver ett "hat i lönndom" mot Satans eller denna världens barn.) Vem kan det ha varit som ändrade en hel grupps doktrin? Möjligen en person vi känner under namnet Jesus?

*****

Filips evangelium är felaktigt döpt, den påminner mest om en anteckningsbok eller ett kompendium där någon samlat textsstycken som intresserat vederbörande. Här finns med andra ord möjligheter att hitta mycket gammalt material. Men i så fall vilket? Filip själv nämns bara en gång och här finns några liknelser från Jesus som inte förekommer i Nya Testamentet. Nyskrivna eller ursprunglig tradition?

Den okände kompilatorn av textfragmenten tycks mycket intresserad av sakrament (heliga handlingar) och av läran om hur själen uppgår sin högre andliga komponent, allegoriskt beskrivet i termer av bruden (själen) och brudgummens (andens) förening i ett bröllopsgemak. Tanken har givits olika uttryck, i astrologin finns den som månen som i solens närhet "bränns" bort och uppgår i den senare.

Den definitiva utgåvan av det egyptiska skriftfyndet från Nag Hammadi i december 1945 kom först 2007, med Marvin Meyer som huvudredaktör. Jag köpte såväl den första (1977) som andra editionen med James Robinson, men den tredje innehåller litteraturhänvisningar, informativa fotnoter och nya, mer insiktsfulla förord. Tyvärr kom och gick den fina inbundna utgåvan kvickt - den här typen av böcker vill man helst inte ha som billiga pocketar som ramlar sönder efter två timmars bläddrande...