"Mismatch" - så här illa är det

Det här inlägget fick ny aktualitet av Isobel Hadley-Kamptz utmärkta finger på den svenska åldersrasismen i Expressen. Välkommen till 35plus-klubben Isobel, frukten av ett Sverige med alldeles för mycket sifferfixerade ingenjörstyper! Som jag argumenterar här har sjukan smittat ner alla.

*****

"I nuläget karaktäriseras svensk arbetsmarknad av en oförmåga att matcha lediga jobb med arbetssökande som har rätt kompetens." 

Amen till det! Uttalandet kommer från Håkan Juholt och Ylva Johansson när de i DN redovisar sitt alternativ till Regeringen Reinfeldts kapitala misslyckande med arbetsmarkanden. (Expr: Så får vi stopp på förnedringen)

Artikeln kommer bara ett dygn efter att jag, långtidsarbetslös akademiker, för fösta gången fått nog (tänk en urvattnad version Michael Douglas i "Falling Down") och börjat bifoga en extra text med mina platsansökningar. 

Naturligtvis ökar inte bilagan mina jobbchanser eftersom den berättar sanningen för dessa arma 30-åriga flickor som utbildat sig inom det som numera kallas "Human Resource". 

Av någon anledning är inte ordet "rekrytering" attraktivt längre. Men "humanresurser" funkar - individen som en utbytbar stapelvara tillhandahållen av en bransch som specialiserat sig i hela "pooler" av människor som kastas hit och dit mellan korta uppdrag.

Det är ju marknadskapitalismens enda honnörsord, vinstmaximering och strategier för att undvika en enda onödig lönetimma, som ligger bakom stora delar av den nya skitkultur som vuxit fram. Ett människofientligt krypande inför Mammon!

HR-folket jobbar säkert efter bästa förmåga, dvs. med en drös föreställningar om ideala ideala människan, ren svensk förstås försåvitt inte annat angivits, och typ 35 år gammal. Deras arbetsredskap är datorunderstödd, torftig aritmetik istället för människokännedom, förmågan till textanalys och kreativ visualisering (förmågan att 3D-modellera ansökanden i den egna intelligensen).

Ja, så kunde jag förstås inte uttrycka mig, det är en alltför abstrakt tankenivå för rekryterare som jobbar med mindre än chefstillsättningar. Så det blev istället det här:

Varför en systemarkitekt i rollen som arkivarie?

Du har säkert noterat hur visst i denna cv indikerar en långt högre kapacitet än vad som krävs för förvaltningsarbete utifrån givna riktlinjer?

Då är den här ansökan kanske redan halvt bortsorterad som en udda mismatch. Ja, till och med fast du naturligtvis inte tillhör den åldersdiskriminerande HR-typen som agerar efter oskrivna påbud om att idealsökanden är en 35-åring plus-minus några år.

Låt mig då säga, i försöket att rädda mig kvar i högen av högintressanta personer: Jag, som för bara tio år sedan befann mig i den glödheta branschen IT för webben på ett trendigt kontor i hjärtat av city, jag har under några år häpet noterat arbetsmarknadens kantring. Min kontaktperson på AF/Kultur bekräftar att ingen på 50 längre ens kommer till anställningsintervju längre.

Vad pågår i HR-ledet?? Vem byggde in sorteringsmallen "35 plusminus 5" i datoralgoritmerna? Jag erkänner min skuld. Jag, datateknikern, har gjort dig mer bakbunden i din roll än du var för, säg, tio år sedan!

Jag gav dig datorunderstödet som "avlastat" din intelligens. Jag bidrog till den effektiviseringshysteri som går hand i hand med datorkapaciteten – det ges inte längre tid att lägga någon längre stund på var ansökning. Jag har reducerat dig till en enklare papperssorterare!

(Hur illa en människa som praktiserar "power reading" egentligen tillägnar sig text, det kommer säkert morgondagens psykologer att larma om.)

Detta, om något, skulle vara skälet att sortera bort min ansökan: här är en av de skyldiga till den datorunderstödda fördumningen av rekryteringsbranschen!

Om du som läst ända hit nu har vaknat upp inför den bisarra sållningsmekanism du är en del av (du kanske redan var medveten om missförhållandena), då kanske jag – i vanliga fall en rolig och social man med viss pojkaktig busighet – har en god chans på vikariatet! Att jag klarar sysslorna med ena handen bakbunden, behöver inte ens sägas.

Så titta gärna en gång till på brevet och visualisera en smart och kapabel person, garanterat en social tillgång på varje arbetsplats. Jag är "enkel" i levande livet men när jag skriver (eller programmerar) förvandlas jag till en laserskarp tänkare.


(Jag har tidigare i ansökan beskrivit mig som generalist, med akademisk examen i humanistiska ämnen och så pass driven som självlärd datornörd att jag för tio år sedan jobbade med systemdesign åt globala varumärken.)

Oppositionen kan inför sitt maktövertagande vid nästa val, ta det här öppna brevet till rekryteringsbranschen som ett underlag för en undersökning om var propparna egentligen sitter på arbetsmarknaden. 

Det är en gyllene sanning (eller åtminstone gammal filosofisk) att ingen människa kan uppfatta det hon inte redan har i sig. Hur kritisk blir då inte den här anonyma rollen som personalrekryterare! Vilka kvalifikationer har dessa människor? Vilka är de dolda förhållningsorder de arbetar från men som oftast inte syns i platsannonserna? 

Förstår de ens ordet "transponera" när jag i ansökan ber dem transponera systemutvecklarens kompetenser till t.ex. ett webbredaktionellt uppdrag? (Ja, jag har även jobbat med text tidigare.)

Jag är rädd att det här landet saknar kompetens i själva det led som bedömer andras kompetens! Här sållas med största sannolikhet ansökningar utifrån ytliga kriterier som huruvida ansökanden beter sig som en duktig dresserad papegoja. Formulerar rekryteraren annonsen med "många bollar i luften" (suck!), då förväntas ansökanden använda exakt samma terminologi.[1]

"Call and response"  som det kallas när slavarna på plantagerna sjöng en sång mellan sig för att hålla föreställningen vid liv.

______

1. Notera förödelsen: Jag talar bara formspråket! I strukturhysteriska Sverige tycks ingen kunna läsa mellan raderna och översätta i inre visualisering.
   
   Med risk att framstå som misogyn skulle jag vilja likna unga kvinnliga rekryterare vid mammor som lallar med sina spädbarn. De förväntar sig att höra svar på exakt de krokar de lagt ut i sina inte sällan barnsligt formulerade platsannonser. Modern hör i det läget inte om minstingen svarar på ett avklarnat, "brådmoget" sätt!
   
   Se vidare den kinesiska filosofin om kommunikation, fågelmödrar och deraras ungar - kapitel 61 i den konfucianska klassikern Jijing (Förvandlingarnas bok).