Boken som är ett motgift

Sverige var inte värdigt att motta vetenskapsmannen Wolfgang Smiths uppgörelse med scientismen när den här boken först kom 1984. Därför har vi som syndastraff fått hit franschise-företeelsen Humanisterna - ett spretigt gäng som bara verkar förenade i den lätt falsifierbara övertygelsen att världsbilden f.o.m. Napoleon skulle ha renderat allt dessförinnan överflödigt. Några enstaka i gruppen har säkerligen en ingenjörsexamen men ingen lär ha ett spår av filosofisk självreflektion. 

Det har den här matematikern så det räcker och blir över. Att efter läsningen av Smith åter öppna en bok av, säg, Richard Dawkins, är att bli helt beklämd över hur inskränkta och rent av onda människor kan vara som gömmer sig inom naturvetenskapen. Låt aldrig en zoolog som Dawkins få yttra sig om människans ande, om kulturen eller frågor som tillhör metafysiken. Det blir bara sorgligt. Vetenskapen är inte en världsbild och kan inte producera någon. Men för att förstå varför, hänvisar jag ännu en gång till denne Smith - vars namn är så alldagligt att det förmodligen gjort honom en otjänst.

Och glöm inte, vetenskapsmannen och filosofen Smith har skrivit några ytterligare böcker efter den här. Hans förklaring av kvantfysikens obehövliga paradoxalitet i "The Quantum Question" (2a omarb. uppl 1995) är lika definitiv läsning för den hobbyintellektuelle som uppföljaren, "The Wisdom of Ancient Cosmology" (2004). I den senare exploderar matematikern i en formidabel uppvisning av sitt säkra grepp, inte bara om västerlandets idéhistoria utan modern vetenskap överhuvud.

Fast en sådan sak inte borde behöva påpekas, har jag hittills inte hittat ett enda stavfel, inte en enda dunkel meningsbyggnad i en Smith-bok. Men så tillhör han också, född 1930, en äldre generation. Från tiden innan den hafsiga pseudointellektuelle, som bara skummat Wikipedia om saker och ting, såg dagens ljus. 

Jag tillhör tyvärr i huvudsak själv den senare kategorin, men har åtminstone förmågan att se skillnad på smörja och geni. Humanisternas verksamhet i Sverige är restlös smörja. Deras hela attityd försåtlig och rank. T.ex. undviker de helt att gå i svaromål när argumentationen är oantastlig (religionsfrihet är en grundlag - jurister mot Humanisternas åsikter om religion på Newsmill), bara för att istället dyka upp som de populister de är några veckor senare när de uppfattar läget som lite lättare!

Wolfgang Smith har givit mig mitt femtioåriga livs största läsupplevelser. Före honom kom jag knappt någonstans i förståelsen av kvantfysikens implikationer för vår världsbild, trots flera populära böcker i ämnet. Jag har tidigare glatt mig åt fysikprofessor Amit Goswamis populära böcker, men Smith är i en liga för sig.

Det kanske mest fantastiska är att Smith gav mig respekten för kristendomen åter! Hur han går iland med att både vara toppvetenskapsman och troende måste var och en se själv genom hans texter. Vad det handlar om är förstås ytterst att vara tillräckligt intelligent.

Att stå över Humanisternas sorgliga ursäkt för förutsättningslöst tänkande är en bra start. De kan nu inte bättre eftersom de bara har fyrkantig logik (förnuft) att tillgå i sitt a priori förnekande av intelligensen, dvs det Platon och antikens filosofer betecknade med ordet Nous. [1] Detta är en högre ordning i tillvaron som naturligtvis inte går att införliva med sin egen kognitiva utrustning om man hånar eller förnekar den!


(Äsch, så blev det några ord till om den fånigaste rörelse som stuckit upp ur jorden på senare år...)


_____
1. Jag hamnar alltid i tvivel när jag försöker sätta svenska ord på den platoniska terminologin, inte minst för att olika senantika författare skiljer sig lite åt. Det är hypostaser länkade via logoi ("gränssnitt") där man blir alldeles förvirrad av att jämföra den ene nyplatonisten med den andre.

Men i likställandet av Nous med ren intelligens, menar jag något i stil med Guds försyn (engelskans "providence" eller förutvetande).

Till skillnad från det mänskliga intellektet omfattar Nous alla tankeidéer i ett enda ständigt nu. Gud, i sitt medvetande (Nous), kan alltså överinse en människa på ruta 1, 2 och 3 samtidigt. Människan själv, å andra sidan, utvecklar via sitt intellekt en seriell upplevelse av livet, livet som det framlöper i tiden.