Jag upptäckte en analys av vetenskapsfilosofen Wolfgang Smiths tankar, som de presenterades i "The Quantum Enigma", av Seyyed Hussein Nasr, en av världens främsta islamologer och allmänt intellektuella och tillika professor vid George Washington-universitetet. Kritiken ger bättre kött på benen än mina två korta inlägg (här och här) om den mästerliga boken.
Bara i dumdryghetens nästen upplevs västerlandets mest sublima tankar och islam som oförenliga! Professor Nasrs uppskattning av den kristna vetenskapsmannen Smith utgör en generande kontrast med andan bland Sveriges scientistiska skränollar.
Läs, sekulära Humanister, och gör bot. Nasrs korta kritik demonstrerar den internationella nivån på en diskussion som i Sverige låter som den simpla populism den är: "Gud finns nog inte". Så menlöst. Så skapat av de svagsinta för en tänkt pöbel.
Att hylla vetenskapen (dvs narcissistiskt brösta sig över sin egen tankekapacitet) är utmärkande för en mänsklighet som inte längre vågar tänka stort. Stort tänkande kommer nämligen av förmågan att brösta sig mindre och lyssna mer.
Den djupare förklaringen till lockelsen i scientismens pseudoförklaringar ligger i att vi alla är rädda att dö. Religionen (till skillnad från den positivistiska vetenskapen) adresserar exakt den djupare frågan om vad en människa är bortom småpratet om de många mätbara subsystem vetenskapen reducerat henne till.
Religionen ger den typ av övergripande kognitiv karta en människa inte klarar att närma sig förrän hon vuxit upp och insett att hon, också, kommer att dö. Först då ser hon igenom den intighet och det skenbygge vetenskaperna tillhandahåller som mjukstart för unga själar.
Att ateistklubben Humanisterna, som under sina år i Sverige inte ens vågat närma sig vetenskapsfilosofin, nu helt givit upp ambitionerna att "allmänbilda" svenskarna, är uppenbart. Att istället slira över i annan fil och vädra åsikter om allt från konfessionella friskolor till religiösa attribut i det sociala rummet (och ständigt med samma rädsla och religionsfientlighet som underström), gör det angeläget att peka på det fina samförståndet mellan verkliga intellektuella, sådana som männen Nasr och Smith.
Det är sådana tankeutbyten vi måste inspireras av och ha som våra rollmodeller, inte onda uppviglare och demagoger som de namn Humanisterna hittills sökt importera från utlandet och plantera i den svenska folksjälen.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.