torsdag 1 januari 2009

Genderteoretikerna som stannade i farstun


Yoni/Lingam - indisk stilisering av
det kvinnliga och manliga reproduktionsorganet.



Jag kastar understundom en blick på den torftiga svenska wikipedia, och häpnade senast - utifrån det som där ändå fanns att läsa - över hur illa genderteorierna om kön som en social konstruktion stämmer med empiriska fakta - med verkligheten själv.

Det vill säga, om man beaktar även sådan data som I SIG är problematisk eftersom den faller utanför den reduktivt materialistiska världsbilden.

Under framlidne läkaren Ian Stevensos fyrtio år av intervjuer med små barn som hade detaljerade och levande minnen av sitt närmast föregående liv, fick han i mer än ett fall höra hur barnets föräldrar förgäves sökt stöpa ungen i detta påstådda "sociala kön" (gender). Men ungen tvärade helt.

De här problemen med motsträviga barn gick hand i hand med att ESSENSEN som yttrade sig som ett människobarn just bytt BIOLOGISKT kön jämfört med dess just föregående människokropp!

De små varelserna värjde sig mot blotta upplevelsen av att finna sig i en ny fysisk kropp av "fel sort". De sociala konstruktioner som sedan naturligtvis knyts till de båda könen är givetvis sekundära inför den unga egokonstruktionens negativa reaktion på dess bio-feedback.


Att som socialkonstruktionisterna hävda den fenomenologiska genderverklighetens primat har sin poäng, men stannar på tok för tidigt. Men man måste ursäkta lesbianer som genderfilosofen Judith Butler - traumat kan inte uderskattas där någon tidigt i livet blir medveten om att något har hänt jämfört med de medhavda själsminnen som redan Platon för 2300 år sedan beskrev. Man känner inte igen sin kropp längre!

Att då först tillgripa "dumma mamma/pappa"- modellen - i det här fallet, "dumma, korttänka samhällskonvenans" - är förståeligt. Den här typen av problem blockerar individen på en mycket basal nivå.

Ångesten kan faktiskt förmodas vara så stor, att den genomsnittliga "har-just-bytt-fysisk-polarisering" inte klarar att vänta med sitt rationaliserande eller (kompensatoriska) teoribyggande tills han/hon inhämtat alla till buds stående spår som finns nedlagda på planeten jorden.

Svaret ligger i reinkarnationsläran, som i väst inte bereds något som helst officiellt erkännande eftersom vi a priori är försvurna åt en materialistisk världsbild som ser medvetandet som en kortlivad effekt av en biokemisk hjärna.

Reinkarnationsteorin säger kort och gott att den man upplever sig vara egentligen inte alls är en människa av den här världen. Individens problem med kroppsidentifikationen beror på ett "eftersläp" från närmast föregående liv, och är inte mycket att bry sig om. Om hon inte fixerar sig vid saken kommer naturen själv att rätta till det, för eller senare. Det är när man fixerar sig vid ett problem man själv börjar bygga på sin aparthet (homosexualitet).

Av komplexa skäl valde inte västerlandet den djupa insiktens väg. Istället kriminaliserades först homosexualitet, och i nästa lika förryckta överraktion, legitimerades homopartnerskapet. I inget av fallen bereddes själen det nödvändiga kunskapsmaterial den behöver för att förstå, djupna, och fri gå vidare.

Kalla det ett riktigt dåligt karma pga något tidigare skräpliv att inte ens få chansen att födas in i en kultur som förfogar över den stora övergripande bilden!

För en del själar är livet på jorden ännu så omskakande att överreaktioner är standardsvaret på livets tilltal. Kanhända kan t.o.m. själen råka i vild pendelsvängning - vilket leder till en serie extrema och obalanserade reinkarnationer.

Något besläktat verkar inträffa i samband med ond bråd död, som enligt dr Stevensons flera tusen djupintervjuer med barn, tycks leda till en snabb - kanske alltför snabb - reinkarnation. Den snabba returen gör att själen inte hinner assimilera sitt föregående liv och minnena plockas upp av hjärnan i nästa barnkropp.

Nu förstår alla varför den första ALIEN-filmen gör ett sånt omstörtande intryck. Den talar djupt till människan, för VI bär alla en sådan här ALIEN inom oss! Vår egen SJÄL är egentligen fullständigt främmande för planeten jorden, den nyttjar bara mäniskoaporna som fordon för sina upplevelser (och lär ha trasslat in sig i jordtillvaron som följd av sitt första besök här)!

Vad filmmakarna gjorde, var att demonsera Främlingen, se honom ur det partiella "humanistiska" perspektivet, ur offrets och loserns perspektiv. Reultatet blev en skräckklassiker. Det skulle gå att göra en helt annan film på samma tema, och alla världens myter om reinkarnation är en början på det manuset.

Frågan är dock om inte ALIEN som den står, gör mer nytta, om syftet är att bringa det förfallna mänskliga psyket att åter börja fundera kring det HELT FRÄMMANDE... En präktig omskakande mardröm kan ibland vara botemodlet för dem som sover.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar