Man kan säga att det genomsekulariserade Sverige och Danmark härvidlag framställde sig som fullständiga dummerjönsländer inför världen. Här hemma förstod ingen varför det blev sådana ramaskrin. Ett klassiskt fall av att ha suttit "i sin egen låda" för länge och pga ett uselt kunskapsunderlag börjat odla föreställningar som hade föga med verkligheten att göra.
I svallvågorna har också mindre intelligenta element i väst opportunistiskt eller till följd av undertryckt panik putsat av den hederliga gamla förnuftstron. Först var det den inte längre helt klartänkte brittiske biologen Richard Dawkins som kallade religionen ett sjukt virus, och sen kom copy-catsen och småstjärnorna fram: under slutet av 2008 en svensk tv-serie som måste fått varje sant filosofisk människa att generat byta kanal.
Eller häpet sitta kvar - och fråga sig vad det var för människor som satt där och uttalade sig, veligt och tafatt om saker knappt någon av dem verkade ha funderat särskilt mycket över. Satan, vilken tunn soppa! Så det var intresseföreningen Humanisternas affischnamn för en fortsatt nihilistisk svensk tankemiljö...
Minnet är som sagt kort, men backar man till 1950-talet och ett av förra århundradets odiskutabelt största andar, Albert Einstein, hörs en helt annan röst, ges en betydligt mer genomtänkt syn på förhållandet mellan vetenskap, förnuft och religion.
Med risk för ett upphovsrättsligt intrång vill jag ändå snabböversätta lite av Einsteins funderingar. Det är i boken "Quantum Questions" (1984) som amerikanske filosofen Ken Wilber låter de största kvantfysikerna Schrödinger, Bohr, Heisenberg, Pauli m.fl., ge sin syn på relationen mellan vetenskap och religion.
Skulle förbundet Humanisterna råka ta del denna illuminerade krets av vår tids största vetenskapsmän och via dem förstå de mycket snäva gränser som vetenskapen anser sig vara kapabel att uttala sig om, skulle nog ordföranden Christer Sturmark tvingas lägga ner sin lågintensiva mobbning av fenomenet religion och hoppa på ett annat tåg.
Föreningens anti-religiösa smörja har överhuvudtaget inget med det upplysta vetenskapliga sinnelaget att göra, men desto mer med en grumlig scientistisk fundamentalism. Det har emellertid tillräckligt många andra kritiker redan noterat, så raskt över till Einsteins egna ord.
Det skulle inte vara svårt att nå en överenskommelse om vad vi menar med vetenskap. Vetenskap är det nu hundra år gamla strävandet att genom systematisk tanke sammanföra den här världens förnimbara fenomen i en så grundlig association det möjligt är. För att uttrycka saken djärvt är det försöket till en a posteriori rekonstruktion av existensen via en process av konceptualiseringar.
3000 år gammalt kinesiskt utkast till en evolutionär princip -ett tidigt modellbygge helt i Einsteins mening.
Men när jag frågar mig vad religion är, finner jag inte lika enkelt ett svar. Och till och med sedan jag funnit ett svar som måhända tillfredsställer mig för just det här ögonblicket, förblir jag övertygad om att jag aldrig, under några omständigheter, ens i en ringa utsträckning kan sammanföra tankarna hos alla de som har givit den här frågan en seriös eftertanke.
Likväl skissar Einstein sedan i flera sidor både gott och dåligt med religionen, och beklagar den primitiva tendensen hos människan att göra Gud till sin egen avbild - antropomorfism. Som den gamle greken Protagoras sa, om det nu var i beundran eller i förtvivlan över människosläktets oförmåga att "tänka utanför lådan": "Människan är alltings mått". Einstein fortsätter:
Om det är ett av religionens mål att så långt det låter sig göras befria mänskligheten från träldomen i det egocentriska begäret, åtrån och fruktan, kan vetenskapligt resonerande hjälpa religionen på ytterligare ett sätt. Trots att det är sant att vetenskapen har som mål att upptäcka regler vilka tillåter associationen mellan och förutsägandet av fakta, är detta inte dess enda syfte.
Den söker också reducera de upptäckta kopplingarna till ett minsta möjligt antal ömsesidigt oberoende konceptuella element. Det är i detta strävande efter det mångahandas rationella unifikation vetenskapen mött sina största framgångar, även om det är just detta försök som bereder den dess största risk: att falla offer för [sina egna reduktionistiska] illusioner.
Men vem än som varit med om den intensiva upplevelsen av ett framgångsrikt avancemang inom den här domänen, har rörts av djup vördnad för den rationalitet som manifesteras i existensen. Genom förståelse uppnår han en långtgående befrielse från de personliga hoppen och begären, och når därigenom den ödmjukade sinnesattityd gentemot storslagenheten hos det förnuft som inkarnerat sig i existensen, och vilket, i sina djupaste djup, är oåtkomligt för människan.
Einstein talar här om Platons Världssjäl, eller snarare dess "noetiska" högsta skikt. Det finns inga tvivel om det, för han nämner "Det Ena, Det Sköna och Det Goda" bara några rader bort.
Men den här attityden syns mig vara religiös i ordets högsta bemärkelse. Och därför förefaller det mig som om vetenskapen inte enbart renar den religiösa impulsen från den antropomorfiska slaggen, men också bidrar till ett religiöst förandligande av vår förståelse av livet.
Albert Einstein: Ideas & Opinions (1954), återgivet i Ken Wilbers (redaktör) Quantum Questions, 1984, kapitlet Einstein.
Tillägg. Den förste Nobelpristagaren i fysik ut i Quantum Qestions, Werner Heisenberg, är något av en chock. Jag har aldrig förr sett en fysiker så distinkt dra gränsen och klargöra att vetenskapsmannens rätt att uttala sig om livet slutar vid det "språkspel" inom vilket den riggat upp sina modeller och inom vilken den söker bekräftelser på sina teorier.
Nobelpristagaren påminner med andra ord om skillnaden mellan vetenskap och scientism. Den senare är ett sjukdomstillstånd hos dem som dukat under för hybris och börjat tro att det de själva sysslar med är "världens tak".
Heisenberg är också medveten om att de religiösa utsagorna hänför sig till en helt annan domän än den fysiken befattar sig med, och att det därför inte finns någon konflikt mellan dem. Guds rike är inte av denna världen, det försiggår inte i tid och rum.
Jag kan inte nog lovorda den ovanligt goda gärningen av en då blott 34-årig Ken Wilber att samla ihop så stora tänkare från fysiken i en antologi och visa att de alla var "mystiker" med en klar insikt om det finns mer "där ute" än vad vetenskapen sysslar med.
Det är viktigt för den naturvetenskapligt orienterade att pröva sitt medvetande mot begreppet tidlöshet. "Sju års stirrande på en vägg", som buddhisten kryptiskt säger. Resultatet kan bli rena upplysningen - och då inte bemärkelsen av en 1700-talsencyklopedists galloperande försök att bemästra världen (i tiden) genom så mycket faktainsamlande som möjligt. Det är ju ur det tidlösa uppslagen till forskning till att börja med kommer.
En sökning på DN visar en artikel vars författare Per Sundgren inte förefaller ha greppat Einsteins avsevärda djup. Det finns visserligen tecken i Einsteins tankar som visar att han var barn av sin tid - det sena 1800-talets vurm för rationalism evolution - men det är knappast någon avkönad förnuftsreligion Einstein avsåg med "kosmisk religiös känsla", det hoppas jag ovanstående har antytt.
Ännu ett inlägg (nytt fönster) om Einsteins "stora ande", fast ur den antika kinesiska evolutionslärans perspektiv. I den kulturen sökte och fann man andra svar, om hur tid relaterar till mänsklig karaktär (eller brist därpå)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.