Intelligent design (ID)

Ett längre inlägg med några självbiografiska detaljer, en länk till en avancerad tänkare i frågan om ID (intelligent design) och i övrigt en associationskedja som leder in på astrologin och dess beröringspunkter med filosofin.

*****

Ett tack till bloggen Otidsenliga betraktelser som dök upp i min loggfil pga en länk hit, och som i sin tur ledde mig till stridbare Oxford-professorn C.S. Lewis som jag knappt läst något av, men som påverkade min barndom genom böckerna om landet Narnia och lejonet Aslan.

Den senare är en närmast övertydlig astrologisk solär symbol och lika uppenbart sinnebild för Logos/Kristus-principen. Solen i indisk astrologi är människans andesjäl vars individualitet ytterst finner sig som en identisk del av, men ändå distinkt från, Gud (beda/abeda). Plotinus, som uppenbarligen var inspirerad av indierna, sade samma sak.

Man kan bara fascineras av hur ens levnadsväg tycks snitslad från unga år. I mitt fall ledde öroninflammationer i första klass till att jag blev efter övriga klassen när vi nått bokstaven O i alfabetet. Jag fick lov att sitta inne på rasten och rita den bokstaven (på rutmönstrade sidor där jag band ihop fyra punkter till en cirkel).

Hade det inte varit för att en handikappad flicka på kryckor dragit med sig ett litet osjälvständigt gäng tjejer som småretade mig borta vid ytterdörren med ramsan "Siwert tränar på O-o", hade jag aldrig fixerat minnesbilden av just den rasten, just den bokstaven. "O", så märkligt lik uppritandet av cirkulära horoskop med fyra hörn senare i livet. Är det konstigt att jag senare i livet blev eld och lågor när jag på en karta över Italien (ett land där jag levt flera tidigare liv) hitta statsnamnet Treviso - "O Sivert" baklänges. Det verkar som om skapelsens kreativa element har ett skruvat sinne för humor!

(Ska tilläggas att mitt namn stavas med enkelt "v" i födelseattesten, det var jag som ändrade till "w" runt elva i någon dunkel ansträngning att förändra mig.)

Den förstaklassincidenten var en milstolpe, en episod med djup signifikans. Men det kunde inte inses förrän en större del av den här livscykeln gick att inspektera och episodens meningsfullhet blev uppenbar utifrån den helhetsbild (gestalt) som den själv utgjorde en del av.

Den handikappade flickan kunde möjligen ses som ett "pain-in-the-ass" för stunden, men också hennes roll var orkestrerad i ett högre syfte. Satan, trickstern, gycklaren - katalysatorn kommer i många skepnader! Allt som händer har många funktioner samtidigt! Den svarta är här för att väcka det goda till medvetenhet om sitt.


Lika uppenbart är det emellertid att inte alla har samma utbud av triggers i sin miljö, men åtminstone gavs de flesta barn i Sverige möjligheten att möta Lewis barnberättelser eftersom de gick som sommarföljetånger i radion. Än en gång, fast högeligen dold knackade den solära symbolen på min dörr. Cirkelsymbolen för Lejonets härskare Solen igen. Ännu en trigger.

Under tonåren hittade jag reggaemusiken då Bob Marley blev populär. Och här var det igen, lejonet. Nu som det bibliska lejonet av Juda som Marleys rastareligion tagit över och applicerat på sin egen idealiserade ledare Haile Selassie (Etiopiens kejsare fram till cirka 1974).

Nu vaknade hela kedjan av triggers till liv, och det dröjde inte länge förrän cirkeln var sluten: jag upptäckte att astrologin föreföll säga saker om människan som stämde. Jag började handrita mina O från första klass, nu i formen av horoskop, komplett med korset från de rutade pappren som här markerade horoskopets hörnhus eller kardinalpunkterna. Jag hade inget rutblock när den här fasen satte in men en passare och ett brett linjerat stenografiblock från gymnasiet fungerade bra! Och på den vägen är det.

Det säger sig själv att alla de svenska barn som lyssnade på sommarföljetången om lejonet Aslan i landet Narnia inte hade samma framtida öde som jag. För dem var det bara en saga bland många andra som kom och gick utan att sätta några spår eller ingå i ett framväxande större mönster.

Hade majoriteten haft en bana snarlikt snitslad min egen, hade Sverige haft ett märkbart trevligare tonläge idag! :-) Inte varit så till brädden fyllt av självrättfärdiga sekularister som tror sig veta att religion bara är en uppsättning ointressanta skrönor. Hade de haft något av det Platon kallade intelligens, skulle de ha kunnat se mönster av den här typen och anat att något pågår i djupet av tillvaron. Jag vill hänvisa till länktipset nedan och resonemanget om den kambriska eran i jordens historia. Tänkvärt!

*****

Via den svenska bloggarens länk till The C.S. Lewis Appreciation Society föll mina ögon på en artikel som är ett absolut måste för diskussionen om världen i enlighet med naturalisternas (ateisternas) evangelium eller som en produkt av kreativa inskott i rumtiden.

Dessa inskott kallar min nya läsfavorit Wolfgang Smith "vertikal kausalitet" vilken intervenerar i den förutsägbara värld som naturvetenskapen mäter och diskuterar. Vår tillvaro består så att säga av två system och Smith pekar försiktigt ett uttalande av den mäktige Werner von Heisenberg om kvantpartiklarna som en region (eller ontologisk ordning) "halvvägs mellan potential och aktualitet" som den möjliga mötesplatsen mellan "Himmelen och jorden".

ID-artikeln var lånad från en annan plats på nätet och jag länkar till den pga ett smärre formateringsfel i kopian. (Åtminstone jag är så "taggig" att jag fastnade när texten plötsligt blev kursiv, och ägnade några sekunder åt att fundera över vad detta innebar, om det var ett citat som påbörjades och varför jag blev så överraskad av detta.)

Kort sagt, det här är en fruktansvärt bra artikel om varför ID upplevs som hotfull eller bara bisarr av den som redan fått sina mentala skygglappar påsydda och tror att kaos, planlöshet och meningslöshet ligger bakom tillvaron (som dessa sorgliga ateister ändå envisas med att mäta och väga och söka se meningsfulla mönster - naturlagar - i! Tala om att försöka sitta på två stolar samtidigt.)

*****

Det efterhängsna O:et från första klass djupnade oväntat efter 25 år av och till med astrologin. Efter de två drömmar under 00-talet som jag tidigare relaterat, vilka puffade mig mot den sideriska zodiaken, insåg jag plötsligt att den här slutna cirkeln faktiskt stod skriven på himmelen redan då jag föddes. Solen (cirkeln) i Vågen förfogades det här året av Venus (som attraherar till union eller cirkelformad helhet) och Venus själv stod i Lejonet. Och Lejonets herre Solen, genom sin placering i den himmelska Venus tecken, bildar rundgång i horoskopet, en så kallad "ömsesidig reception".

Om man föreställer sig att sommarföljetången (C.S. Lewis) kanske bara tilltalade några få årskullar, skulle man grovt kunna uppskatta hur stor procentsats av de svenska barnen som potentiellt hade det i sig att svara på sommarsagans arketypiska motiv.

Det jag talar om här är den kristna tankegången:

Många är kallade men få är utvalda. 

De första kristna var fatalister och trodde likt 1800-talets ateistiska materialister på determinism, på världen som en mekanism som låter sig beräknas och restlöst förklaras givet tillräckligt kraftfulla räknedosor/superdatorer.

Men till skillnad från mekanismen, vilken ändå bar på svaga ekon från kristendomens skapelsetanke om en Gud som på sex dagar monterar ihop ett alltsedan dess självgående universum, så hade de första kristna den dubbla kausaliteten helt klar för sig. Det var därför de t.ex. väntade på en ängel från himmelen, "Människosonen" (se Daniels bok och tillämpliga delar från Nya testamentet och Dödahavsrullarna).

De första kristna, likt Platon och alla andra (utom den tidens Humanister, de pinsamma atomisterna/materialisterna med sin klena förklaringsmodell) var helt klara med att själar är stjärnor i skyn vilka nedstiger till jorden och uppenbarar sig här som människor.

I den antika kosmologin (varav en utlöpare är astrologin) hittar vi hela grundstommen till det som blev kristendom. Som jag kan ha nämnt i något annat inlägg, är de trasiga rester av tre horoskop som hittats i grottorna vid Döda havet uppenbart baserade på en astrologi som är deterministisk. Där råder inga tvivel om vilka som är eller inte är "kallade". Här gäller Ljus och Mörker i olika proportioner. Jag har sett olika försök att förklara hur dessa andelar kalkylerades men sanningen är att underlaget inte räcker för att säkert säga hur munkarna i Qumranklostret avgjorde graden av demoni eller gudomlighet i horoskopet.

En stjärnas nedstigande är i de flesta fall själens "syndafall", men i undantagsfall en avatars frivilliga "uppståndelse" ur Hades, dvs återkomst från dödsriket för ett nytt liv i en ny jordisk kropp. Detta ska hållas isär från de kristnas hopp om en uppståndelse till evigt liv, dvs att permanent koppla loss från den lägre verklighet som innefattar jorden och Hades, förvaringsplatsen för den som ännu är under jordens inflytande (och från vilken själen sedan återvänder till jorden enligt Platon).

Det är den här tvåvärldsläran jag sökt smuggla in på min astrologiska blogg genom tudelningen mellan de två negativa elementen Jord och Vatten och de positiva Luft och Eld. De förra är korruptibla (förgängliga) medan de senare representerar evigheten.

Jag har i fantasin föreställt mig de gamla judiska astrologerna som gallrade fram jesusbarnet genom astrologin och skapat en kreativ syntes med elementlärans mycket tydliga delning av två halvor. Jord och Vatten kan aldrig ärva himmelriket eftersom människan av stoft (biologins studieobjekt) är förgängligt. Eld och Luft är redan i detta nu i kontakt med evigheten, sådan är potentialen i dessas horoskop. ("Luft" sträckte sig i antiken ändå upp till den fixerade åttonde sfären av stjärnor vars ljus kan knytas till Eld eller Ljus. Att Luftelementet således innefattar sju sfärer återkommer vi till.)

*****

Man kan till och med misstänka att några av de själar som föds under rena Eld- och Luft-indikationer är avatarer, dvs egentligen fria och inte längre bundna till kretsloppet. Men till denna tanke hör också en annan: bodhisattva-idealet. Ingen själ räddar sitt eget skinn och lämnar världen åt dess eget öde. De befriade återvänder, de också, men nu inte för sin egen skull utan för andras. Detta gäller Krishna i den indiska texten Bhagadvad Gita.

Krishna är passande nog blå, alternativt blå-lila i ikonografin, en allusion till Luftelementet eller de högre andliga världarna, samt även till den blålila natthimmel där, enligt kinesisk, tradition den himmelska draken uppenbarar sig för att strida mot korruptionens krafter. Tanken är slående lik den där Krishna beskriver sin egen mission närhelst mörkret på jorden blir maximalt!

Bodhisattva-idealet, och den indiska indikationen om de "eteriska" luftvärldarna kan studeras t.ex. i Dalai Lamas horoskop. Som jag förstått saken används astrologi i sökandet efter den reinkarnerade laman och det betyder att man måste ha en a priori idé om vad man söker efter för "typ". Den typen kan ingen missa i nedanstående karta, där jag följt det indiska aspektschemat där enbart det högre medvetandets Jupiter har rätten att bilda triangeln (förutsatt att alla tre hörnen är aktiverade):

Notabelt faller Jupiters kompletta triangel dessutom i de triangulära trikona-husen, vilka har med själens dharma att göra. 

Intressant är också Månens konjunktion med Venus i tredje huset för intellektets kvalitet. Det är just den här kombinationen jag flyktigt nämnde som en antites till den tanklösa Rick Falkvinge på min andra blogg. Jag kallade då Månen och Venus för den perfekta diplomaten, vilket verkligen Dalai Lama kan sägas vara, runtresande ombud för Tibets sak. 

Den här fulländade personligheten (Månen) och mentaliteten i andesjälens individualistiska tecken Lejonet disponeras således av Solen, som vi hittar i kombination med sändebudets Merkurius stigande i öster. 

Förstå! Det finns bra själar på jorden, avatarer, och så vi andra halvdana snubblare.

Tänkvärda är New York-filosofen Anthony Damianis reflektioner över zodiaken och hur den relaterar till Plotinus filosofi i boken Astronoesis. I sina kosmologiska undersökningar placerar Damiani begreppet "de sju lokas", de sju världarna, i Vattumannen. Dessa sju världar bör rimligen vara Saturnus och de sex lägre planeterna i det klassiska solsystemet.

Om jag förstår saken rätt är detta fokus på Vattumannen/de sju världarna snarlik till min egen tanke där jag såg Saturnus kontemplation av idévärlden från sitt essentiella Lufttillstånd (illustrerat av härskarskapet över Vattumannen).

Jag såg sedan själva kosmos snickrat över tid av Saturnus i Jord som den hantverkare Saturnus ofta är i Stenbockens tecken. Det är Platons antydan om Demiurgen som mer av en hantverkare än en riktig skapargud som ledde mig dit. Demi Ourgos, "halvskaparen" har bara tittat på idéerna och alltså inte alstrat något ur sig själv. Saturnus i astrologin är som bekant en systematiserare och hopfogare - fri kreativitet tillhör Solen, som ligger i mitten i det antika kosmos.

I Luft blir alltså formerna eller idéerna begripliga (koncept) och i Luft kan sammansatta och komplexa världar (helheter) greppas tidlöst i ett enda bidande nu. I Jordelementet kan formerna sägas aktualiseras över tid, via Saturnus-i-Stenbockens försorg.

Saturnus i härskarläge i Vattumannen är således en sinnebild för Arkitekten själv, en Gud underordnad instans som bemyndigats att rita upp ett blueprint för den värld som ännu befinner sig i potentia.

Men som sagt, här nere är många kallade men få utvalda. Jag känner flera individer från 1962 då Saturnus stod i Vattumannen, och lika många är rena materialister och så där tröttande svenska i sin socialrealism. På det rent förvärldsligade planet blir det inte mycket kvar av Vattumannens sju världar förutom en massa åsikter om det sociala rummet och vilka nationaliteter eller religiösa emblem som kan fördras där!

Det vill synas som Vattumanlandet Sverige visserligen representerar den intelligenta designen i dess icke-manifesta och tidlösa planeringsfas - "skrivbordsguden" som aldrig själv visar sig annat än senare, genom sina verk. (Platonismens differentiering ser alltså inte den kristna guden utan en senare emanation eller hypostas av Den Ene.)

Men svenskarna är som helhet inte kallade och de förstår därför inte att deras Folkhem (FolkLoka) och övriga uttryck för systembyggande är krumma avbilder i det temporala av en djup kosmisk princip. Jag skulle t.o.m. vilja säga att landet Sveriges horoskop beskriver en definitiv pervertering av Vattumannens princip. Mottagandet av denna arketyp via Månen, fungerar inte pga omständigheter jag diskuterat på min andra blogg. Jordmånen är för enkel för att greppa den sublimitet som Solen i Vattumannen indikerar.

Jag har liknat den således skissade Saturnus vid Platons Demiurg, men Anthony Damiani hann i sitt liv tänka längre och större. Som Demiurg vill han hellre se Jupiter/Zeus! Han placerar Demiurgen i en "tidigare" och "högre" fas än jag. (Se ovan om Jupiter/Zeus som Guds försyn.) Som jag sade tidigare, man får huvudvärk av att söka bringa reda i nyplatonisternas komplexa världsbild/bilder! Men fascinerande är den.