Om nu ditt förnuft visar sig vara mörker...

Livet är en fest...

Det ockulta (fördolda) ögat kan fattas på två sätt: som blicken för det som undgår den snävt förnuftsbundna människan, som en synonym till psykologen James Hillmans "psykologiska öga".

Det ockulta ögat kan också hänvisa till människans ontologi. Tänk Jesus uppmaning att inte undlåta tända kroppens inre lampa. Ockulta ögat som Tredje ögat. Österlandets yoga-tekniker att väcka psyket till överjordisk klarsyn... Ett medvetande som ser rakt genom förnuftets hårt kringskurna verklighet.

Apropå vishetsläraren Jesus har kristendomen sjabblat bort sin beskärda del av viktiga och meningsbärande metaforer. Fördolda sanningar som traderats under snart 2 000 år och där tolkningsnyckeln saknats nästan lika länge. Gåtfulla motiv som klarnar i samma stund man söker sig mot orientens insikter om psyket. Och med grekiskans psyché menas förstås själen förpackad som (eller med) en människokropp.

De fem dåraktiga tjänarna till exempel, de som saknade olja i sina lampor då husets sällan sedde ägare kom på besök. En snuskig bild av ett bortkastat liv, ett liv där man inte äger något av den substans som krävs för att knyta an till paradigmskiften då sådana står för dörren.

Men enligt antik människosyn är människans karaktär - god eller dålig - hennes öde. Det var de fem usla tjänarnas redan från början slocknade lampor som gjorde dem blinda inför vikten av att fylla på med olja och tända lampan på nytt.

Att tilldelas dårens ödesroll gjorde dem kanske till och med till kacklande förnuftspredikanter, som i påvert och kortsiktigt nyttotänkande räknade på sannolikheten att husets herre skulle komma just då, eller betvivlade att lampan ens var behövlig: "I min hypotes behövde jag inte Gud" sade den deterministiske upplysningsmannen LaPlace till den lika insiktslösa Napoleon.

Givet Ockulta ögats benägenhet att se symbolvärden i allt som timar, är det intressant att det klassiska meningsutbytet ägde rum mellan två européer som båda fötts då månen, symbol för det återspeglande sinnelaget, benägenheten till re-flektion, passerade konstellationer taggade som "jord". Det vill säga, det av de fyra elementen som minst är predisponerat att svara mot andens, spekulationens, metafysikens högre turer...

LaPlaces hade ett sinne som en oxe: försvuren fantasin om ett stabilt och förutsägbart lugn. Tänk Disneys tjuren Ferdinand, den enkle hedonisten (utan intresse av hur blommorna han luktar på kom att hamna där). Napoleon, intressant nog, hade ett sinne som en stenbock - den äregiriga geten som, fixerad vid positionen högst upp på bergskrönet stångar med hornen för att hålla konkurrenter borta och lägga allt under sin jurisdiktion.

Om vän av ordning slår upp männens födelsedagar och finner månen i Tvillingarna hos LaPlace, skall här tilläggas att Oxen är det korrekta tecknet enligt den ursprungliga babyloniska och indiska zodiaken. Det duger inte att följa västerlandet i dess missförstånd och ignorera vårdagjämningens precession. Den var faktiskt redan känd då astronomen Ptolemaios i ett fatalt misstag på 200-talet knöt zodiakens start till vårdagjämningen.

Varje celebritetshoroskop värt att kommentera på Ockulta ögat kommer att presenteras via den sideriska zodiaken. Räkna med ett eller annat lustmord i den typen av inlägg.

Var något oklart? Var allt oklart? Då kanske den utomordentlige klassicisten Peter Kingsley kan skänka någon tröst:

"Det måste medges, att en legend som innehåller allusioner till symboler...bara kan förstås av andra invigda. För de utomstående är den som bäst en gåta, som värst kommer den att ses som en bildlig fantasi eller ett rörigt nonsens."

(Ancient Philosophy, Mystery and Magic, Oxford University Press 1995, s. 290, egen ö.s.)

Förmågan att läsa symboler och se strukturer kommer att avhandlas i fler inlägg. Kristendomen tycks t.ex. ha haft en grundare som vände sig till en initierad inre krets.

"För dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att se och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse."

(Markusevangeliet, 4:11-12)

Inte bara indikeras här mysterier dolda bakom symboler, utan här spikas därtill en "dubbel predestinationslära" - ett problem modern kristendom ogärna tar tag i eftersom den inte längre är i takt med HELA den människobild som gällde i antiken. Vissa kommer till den här världen utan auktorisering, utan olja i sina lampor. Och vad säger de stora tänkarna om en sådan situation?

"Inget kan komma ur ingenting."

(Shakespeare parafraserar Parmenides)

Man är det man är nu, för att man var det man var då. Själens preexistens. Därför är människans karaktär är hennes öde. Därför har en fixering vid "förnuftet enbart" redan dömt den människa som är så funtad att hennes förståelsehorisont slutar redan vid egot eller dag-jagets naiva realism. Detta enligt den kristendom som lärdes ut för 2 000 år sedan av den judiske vishetsläraren.

"Mästare, varför har denne man blivit född blind? Var det för hans synder innan han föddes...?"

Kyrkan tycks sakna historisk kringkunskap att förstå, eller vilja att vinna gehör för den gamla berättelsen om vad en människa är. Den bild av människans beskaffenhet som glimtar till här och var i den kristna kanon rimmar inte med dagens reduktionistiska materialism, men väl med dagens anekdotiska rapporter om spektakulära upplevelser av ut-ur-kroppenkaraktär.

Med insikten om att kristendomens symbolik doftar av österlandets mystik återkommer det gamla klassiska trätoämnet var egentligen Jesus höll hus under "de förlorade åren" som Bibelns texter tiger om.

Kyrkan fyllde glappet genom att göra honom till hantverkare hos pappa Josef. Men gång på gång gnistrar det till av något annat i de äldsta skikten av de tungt redigerade evangelierna.

En handfull positiva omnämnanden av "Ljusets barn" är talande. Detta var en extremt ockult judisk sekt med astrologi och hård askes på sitt program. Byggnationen vid Döda havet och det alternativa gruppnamnet esséer, är heta spår.

Allt nära samröre mellan Ljusets barn och Jesus har bestridits av kristendomen, men forskningen har nu i princip helt underminerat den exklusivitetens aura Jesus varit omgärdad av så länge.

Likväl är det kanske inte så många som förstår vad religionsstiftaren avsåg att förmedla till dem "med öron att höra": gurun Jesus förespråkade uppenbarligen det ockulta ögat för envar som var uppgiften redo.

"Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret!"

(Matteusevangeliet 6:22-23)

Det ursprungliga kristna budskapet tycks ha legat i linje med senantikens mysterieskolor. Jesus som hierofant, en som invigde de utvalda i själens hemligheter och angav vägen till en psykisk fakultet som slumrar i mänskligheten på dess nuvarande evolutions- och/eller kulturnivå.

1600-talsfilosofen Descartes trodde själen satt i tallkottkörteln, ett litet organ just under hjärnan, och modern forskning har visat att körteln bisarrt nog är ljuskänslig, trots dess placering mitt inne i huvudet. Det ursprungliga ockulta ögat? En avvecklad rest från tidigare i evolutionen eller en latent funktion som ännu inte tagits i bruk i stor skala?

Som bekant - eller kanske inte - kallade Jesus det medvetandetillstånd som resulterade av en tänd inre lampa "himmelriket" (det är redan här, men vi ser det inte).

Det är symbolers vida kontext som kräver att man lämnar sitt eget revir och studerar förusättningslöst. Ett faktum som förklarar varför ateister låter så rent ut sagt pinsamma när de argumenterar mot religionen (eller rättare, aspekter av religionen som uppenbarligen korrumperats av tid och dålig förståelse).

Man kommer troligen inte närmare religion och vad det avser än genom dess förmodade etymologiska ursprung i det latinska ligare, "anknyta", således "re-ligare" - återknyta (till sitt ursprung, till sin underliggande essens)". Märkligt nog betyder också sanskritordet yoga "att sammanfoga" och har samma innebörd om att hitta sig själv i det större man egentligen är, men som det förnumstigt resonabla sinnelaget aldrig kommer att famna.

Det lär bli fler inlägg om turerna mellan simplistisk förnuftsbaserad realism och den latenta nivå som gör oss till fulla individer (gudar!) och, inte minst, hur dessa skilda storheter uttrycks via symboler och symbolsystem. Särskilt i kommande astrologiska analyser kommer det att visa sig att allt inte är guld som glimmar.