Blind man klarar hinderbana på egen hand

...och neurologerna är förtjusta: "Se hur viktiga den äldre 'ledningsdragningen' i hjärnan är, den gör nytta fastän mannens visuella center är helt utslaget efter våldsamma hjärnblödningar."

http://www.sciencedaily.com/releases/2008/12/081222143507.htm

Så här häpnadsväckande aningslösa låter vetenskapsmän som är helt inne i sitt synsätt. Undantagslöst tycks de sakna bekantskap med udda fynd som tyder på att det kanske inte alls är gamla regioner av hjärnan som hjälpte mannen navigera hinderbanan, utan hans egen själ (det där onödiga spöket som positivistisk vetenskap rationaliserat bort).

Udda fynd som ut ur kroppen-upplevelser, där människan under en stund som "kliniskt död" inte bara tittar på sig själv uppifrån utan ocså har rapporterat att hon kan röra sig fritt och "flyta över" till andra rum på sjukhuset. Här räcker det inte att hänvisa till att vederbörande har kopplat över till hjärnans gamla regioner - grundscenariot är ju att individen är kliniskt död för ögonblicket, dvs hjärnans elektriska aktivitet har upphört.

I en "ut ur-kroppen" jag hade runt 1980 i samband med haschrökning kombinerad med meditation (dessa ungdomens lustiga experiment!), såg jag rummet som sfäriskt, 360°, och jag hade allt inom det sfäriska synfältet samtidigt, fastän mina ögon var stängda! Naturligtvis var utkikspunkten den klassiska, "uppe i takhöjd"... Vilken del av hjärnan arbetar på det viset?

"Autoskop hallucination" kallades det att se från en position bortom den egna kroppen när 1900-talet var ungt. Bara för att ha en etikett att sätta på fenomenet, en etikett som inte förklarar något alls, annat än att via den negativa valören i ordet "hallucination" antyda att fenomenet saknar förankring i den materiella verkligheten, att de bara är självbedrägeri.

Det exempellösa trancemediet Edgar Cayce (1877-1945) demonstrerade än underligare egenskaper: som spontan extrainformation kunde han t.ex. beskriva vad en klient bar för kläder eller hade för omgivande miljö när han på överenskommen dag och tidpunkt utförde en tranceföreläsning för pesonen ifråga. Denne befann sig då i en annan stad eller t.o.m. annan delstat.

Parapsykologin, som insett att fenomenen inte låter sig förklaras inom det traditionella vetenskapliga paradigmet, rör sig snarast om frågor huruvida hans "frisjäl", likt en shamans, färdades miltals till klienten. Eller om verklighetens natur är ännu extremare, som t.ex. att avstånd i rummet inte existerar på den själsliga nivån (Swedenborg fick så höra), och att det bara handlar om att hitta klientens "frekvens" på sin själs radiomottagare...

Medan denna bespottade grupp av förutsättningslösa och därmed i sann mening vetenskapliga parapsykologer är miltals längre komna än materialisterna och deras fantasi om "objektiv vetenskap", sitter neurologer hypnotiserade i sin alldeles egna dröm - föreställningen om att verka i ett laboratorium fyllt av krångliga instrument som skapats enkom för att avslöja allt om hjärnans sätt att arbeta.

Föga anar de att deras egen själ har har tagit dem på en tripp in i en ren fantasivärld, eftersom något i deras själsliga historia tvingar dem att börja med det materialistiska paradigmet från 1800-talet. Något i dem är inte redo för det senaste seklets eller åtminstone halvseklets landvinningar vad gäller "den stora bilden".

Kanske beror detta på att vemhelst som öppnar en dörr sedan måste fullborda den vandringen, leka den leken ända tills dess slut, till dess man sett igenom den och likt en frisjäl "autoskopt" får distans till allt det man sysslar med...

Antikens kineser kallade detta högsta tillstånd för "kontemplation av dess liv" - personen har nått en medvetandekraft som låter den "se in" på sitt liv utan hjärnans illusoriska skapande av en ego-position. Detta är då den naturliga medvetandekraften hos själen själv, sedan den via mental disciplin brutit genom illusionens slöjor. Från den stunden är själen inte längre inte bunden till planeten jorden, "been there, done that".

Själen kan nu om den så önskar, sade Cayce, "byta system". Men det finns förstås inga rapporter från dem som tagit steget in i världarna bortom vår. Deras sätt att fungera skulle knappast gå att översätta eller transponera till verktygslådan inne i vår slutna låda, vår tid-rum-verklighet.

Likväl gjorde Robert A Monroe tappra försök i sina tre böcker. Från en chockerande start med spontana ut ur kroppen-erfarenheter lärde han sig under de följande 30 åren mer och mer om ett fenomen som varit känt i tusentals år, men som "mainstream-uppfattningen" står längre från än kanske någonsin under historiens gång.



Hans böcker rekommenderas inte till den som f.n. befinner sig i skeptikerpositionen. Men sök gärna på nätet och studera den här affärsmannens remarkabla livsöde. Hans metoder studeras och praktiseras ute i världen av den lilla bråkdel av mänskligheten som redan nått en hög grad av förtrogenhet med den största gåtan med människan - hennes medvetande och dess kapacitet att gradvist vidga sina horisonter.

Själv tjuvade jag till mig som sagt till en enkel försmak i ungdomen, och hur mycket den upplevelsen (och andra) än kom att färga mitt fortsatta liv inser jag med blandade känslor hur lång vägen till en Dalai Lamas själsförfattning är.

Vägen från en apa i människovariationen med dess hyggliga förmåga att tänka och spela civilisationsspelet (så länge inga anmärkningsvärda hotbilder från omvärlden eller inifrån hennes egen föreställningsförmåga trycker på) - det är där mänskligheten befinner sig än i dag. Det är därifrån den har att gå.