Andekroppen och den andra kroppen

Vaknade tidigt på fredagsmorgonen, kanske två-halvtre.

Under någon eller några (?) sekunder kände jag mitt eget medvetande som sådant, utan några kringfaktorer. 

Det var djupt men utan någon upplevelse av utsträckning eller dimensioner. Nu, ett dygn senare, vill jag likna det vid en djup källa.

Men uppvaknandet från sömnen gick vidare och plötsligt fann jag, detta djupa medvetande, mig, vara inbäddad i ett distinkt väsensfrämmande material, som en mottagande krockkudde vars kvalitet hade en mjuk men aningen grynig kvalitet. 

Framför allt var det en upplevelse av negativt motstånd, det blev trögare och jag förstod nu - alltjämt centrerad i mitt första medvetande hur oändligt fritt och obegränsat detta var.

Här någonstans vaknar jag så mycket ur sömnen att distinktionen mellan de två "substanserna" helt går förlorad. Jag förmodar att andevarelsen nu till fullo mörkades ut av den "mjuka, gryniga substansen" - det andra medvetandet som vakenvärlden är konstruerad av.

Upplevelsen denna tidiga gryning anknyter till den indiska filosofins tre gunas, de tre materiella kvaliteter allting sägs vara flätat av, inklusive våra egna medvetanden! Guna-tanken är ständigt närvarande pga horoskopbloggandet på Sideriska siktet.

Som det egna horoskopet har Tvillingarnas tecken som kroppsindikator, lätthetens kvalitet eller Sattva guna, blir den spontana frågan huruvida det uppvaknande medvetandets upplevelse att vara inringad i en mjuk grynig massa motsvarar inträdet i Sattva guna. 

Känslan var den av en mjukt uppbromsande substans. Den ursprungliga "bråddjupets" medvetande måste vara det som föregår den materiella världens "psykiska konstrukt".

Vid uppvaknande återinträder själen i tidskategorin, men ofta missar man den här "återanpassningen" jag förmodar att jag här beskriver. Just den här gången kopplades tiden in så långsamt att jag i tidlöshet kunde inspektera det mottagande substratet - Sattva guna eller vad det smågryniga nu var...

Jag spekulerade om det var mötet med den fysiska hjärnan som illustrerades i det här uppvaknandet. Vid 50 har jag sedan två år upplevt en klar degeneration av kroppen eftersom "hjärnan" är trött innan dagen är till ända. Inte längre några komplexa böcker och insiktsfulla lästimmar efter midnatt. Kroppen har blivit mindre transparent de senaste åren, mer som en obegåvad trög massa som blockerar "det obehindrade bråddjupet".

Dygnet efter upplevelsen får jag beskedet att min far drabbats av en hjärnblödning och i skrivande stund ligger på akuten. En "jungiansk synkronicitet" till den egna upplevelsen av människans andliga och materiella skikt samma morgon, kan tänkas.

Jag funderar också över ev. synkronistiska kopplingar till min spekulation att "en ny värld började" vid nymånen som enligt siderisk (gammal indisk) zodiak nästan perfekt sammanträffade med Solens inträde i nystartens Väduren och till yttermeravisso precist sammanföll med att den isländska vulkanen tog ny fart och stängde av Europas luftrum. (Kort inlägg här)

*****

Tillägg, eftermiddagen.

Det är kanske fel att göra för mycket av den här artikeln om vulkanaskan, men forskarna varnar för att den är mer FINKORNIG och därmed farligare än man hittills anat. Finkornighet är ett ord som ligger ytterst nära den fina grynighet jag upplevde när jag vaknade till dagmedvetande häromnatten. Det kanske inte alls var någon sattva-substans medvetandet kände omkring sig!
:-)