Platon dissade demokratin

Västerlänningen kom på att frihet till varje pris var av yttersta vikt. När vuxenvärlden behöver ut och röra på sig tar de ungarna ur skolan vilket rubbar inlärningen (AB). Vad har det med gamle Platon att göra? Nyckelordet är livsstil eller rättare sagt, urspårad livsstil.

Platon var en djävulskt listig författare som kunde låtsas säga en sak men egentligen avse en annan. Jag vet inte om det finns självmotsägelser i hans texter (de är så ringlande att det är nästan hopplöst att i en genomläsning överblicka alla argument vilka man får intrycket att dialogernas deltagare gör), men på ett ställe i Staten tycker jag mig förstå att demokratin är en så låg civilisationsform att, när den väl fallerar, bara diktaturen återstår. 

Märkligt därför att lite senare, vid 562a, läsa att de diskuterande efter en definition av demokratin bara har "det finaste" statskicket kvar att inspektera - diktaturen. 

I själva verket var den finaste ju Platons egen idealstat, den första som skildrades, svår men inte omöjlig att realisera. Hursomhelst, innan stycket om diktaturen beskrivs demokratins sanna väsen och dess konsekvenser, ett stycke som kan leda till misstanken att något ytterst obehagligt lurar även inuti diktaturen:

Sokrates: Är det inte det outsläckliga begäret efter frihet och försummelsen av andra ting som underminerar den här konstitutionen [demokrati] och gör att den behöver ett diktatorskap?

Adeimantos: På vilket sätt då?

Sokrates: Jag antar att, när en demokratisk stad törstande efter sin frihet råkar få odugliga munskänkar till ledare, så den fyllnar till genom att dricka mer än den borde av frihetens outspädda vin och försåvitt inte härskare är väldigt flexibla och tillhandahåller mängder av den friheten, de kommer att straffas av staden och anklagas för att vara förbannade oligarker.

Adeimantos: Ja, det är vad den (demokratiska staden) gör.

Sokrates: Den förolämpar dem som lyder härskarna och kallar dem villiga slavar och oduglingar och lovprisar och högaktar, både i det offentliga och privata, härskare som beter sig som undersåtar och undersåtar som beter sig som härskare. Är det inte oundvikligt att friheten söker sig sådana ytterligheter i en sådan stad?

Adeimantos: Naturligtvis.

Sokrates: Den tvingar sig in i privata hushåll och i föder i slutändan anarki till och med bland djuren.

Adeimantos: Vad menar du med det?

Sokrates: Jag menar att en far väljer sig att bete sig som ett barn och fruktar sina söner medan sonen går på som en far, och känner vare sig skam eller fruktan inför sina föräldrar - allt för frihetens skull.

Platon - Staten 562c-e (Min snabbövers. från engelskan/John M. Coopers Plato - Complete Works)

Det är nu 2.300 år sedan Platon analyserade fyra existerande statsskick och konstaterade att demokratin var lika värdelös som de övriga. Intressant nog matchar hans rikemansvälde - oligarkin - vår egen tids egentliga styre, den som den skränande hopen (se ovan) tror är demokrati. Jämför massan som numera larmar om sin "yttrandefrihet" dag och natt (nätet har stört deras dygnsrytm och subtilt blir folk allt galnare). Anarki, "till och med bland djuren", närmar sig med stormsteg.

Jag ser inte så lång tid kvar för västerlandet i dess nuvarande styresskick. Människorna håller på att bli helt korrumperade i linje med Platons digra varningar om patetiska fäder som klär sig i sina ungars modekläder och unga människor fullständigt utan hyfs i nätmediernas interaktiva kommentarfunktionerna. 

Jag har inte klar med läsningen av den mastiga Staten än, men Platon tycks se demokratins sammanbrott som en historisk nödvändighet eftersom människorna blir allt mer miserabla även i det här statsskicket. Diktatur följer. Det för naturligtvis tankarna till Vattumannens tidsålder vars inre kärna är SATURNUS - centralstyrningen...

I min nu drygt årslånga genomläsning av hela Platon (jag unnar mig lite vila då och då) följde jag Iamblikos (300-talet) läroplan som inte ens innefattar Staten. Men jag inser nu hur viktig den är för att förstå hur västerlandet avfallit från det löfte som ännu vilade på våra axlar en gång. 

Här är för övrigt Iamblikos rekommenderade läsordning, den essentiella Platon så att säga, men långt ifrån den kompletta:

1. Alkibiades I
2. Gorgias
3. Faidon
4. Kratylos
5. Thaetetos
6. Sofisten
7. Statsmannen/Politicus
8. Faedros
9. Symposiet
10. Filebos
11. Timaeus
12. Parmenides

(Reservation för fel i minnet/rekonstruktionen av de svenska titlarna.)

Den sistnämnda var den enda där jag gav upp med 20-30 sidor kvar, stönande, "Jag förstår vad du söker bevisa här med ren och skär logik - att Gud existerar!" Där, först, märkte jag att Platons IQ var tiotals enheter över min egen. Ingen slump att Iamblikos lade den dialogen som tolfe och djupaste invigningen.

Sokrates: För att summera. Märker du hur alla dessa ting tagna tillsammans gör (de demokratiska) medborgarnas själar så överkänsliga, att om någon till och med ålägger sig själv den minsta grad av slaveri, blir de alla ilskna och kan inte fördra det. Och i slutändan, som du vet, lägger de ingen vikt vid lagarna alls, varken den nedtecknade eller muntliga - allt för att undvika att ha någon herre över sig alls.

Det svenska pöbelväldet närmar sig med stormsteg (och det är i den här kontexten man måste förstå svenskens indifferens eller uttryckliga hat mot filosofi och religion). Men det har jag redan noterat i samband med det svenska nationalhoroskopet på min andra blogg. Det finns ingen tendens i Ödet att botten självmant kommer att vilja höja sig i det här landet - förutom då den naturliga landhöjningen som pågått sedan inlandsisen smälte bort.