fredag 26 november 2010

En bra filosofiblogg



Vartefter tid och ambition slussats över till den astrologiska bloggen har tänkandet under ovanstående utopistiska bloggdevis förflyktigats. Emellertid hamnade jag av en slump i den här "jag sammanfattar för mig själv"-artikeln om bl.a. den platonska formlärans historiska upprinnelse (även om problemet är filosofens problematiska sits).

Bloggare Kalle Bergman har ett starkt begreppsligt grepp om filosofiska spörsmål och ett klart öga för filosofins uppgift i en civilisation vars komplexitet hela tiden tilltar - menar han i varje fall. En berikande liten essä som hjälpte mig att samla ihop lösa kunskapsfragment på drift.

Men det är några saker jag inte får ihop, bl.a. berättelsens början och slut. Det kanske är en avsiktlig eftergift att inledningsvis betrakta Platon som en relik för att till sist ändå ställa sig på hans sida. Men i så fall är det inledande påståendet att Platons idé om den tidlösa Idén har en upprinnelse i tiden, född i den atenska statsstaten, en självmotsägelse. 

(Ur det historiska perspektivet är det dessutom Pytagoras som överlämnar sitt material till Platon, så Syditalien skulle vara dess korrekta proviniens. Och då har inte ens den babyloniska kulturen på väst beaktats, vilket är nödvändigt i diskussioner om matematiken en följd av Formernas upptäckande - inte som Bergman säger, stoffet från vilket idén om Formerna abstraherades.)

En genomläsning räckte inte för att avgöra författarens position. Det är fullt möjligt att han, trots textens rent av Goda avslutning ändå inte är platonist, och det skulle förklara en eller ett par märkligheter i framställningen. Som att betrakta de språkliga faktadribblarna sofisterna som sakernas gängse ordning i Aten och Sokrates Idélära som något revolutionärt.

Vid Zeus!, som Sokrates dialogpartners brukar säga, Platon (via Sokrates) söker inte revolutionera något, bara föra åhöraren närmare en avmytologiserad och logiskt vässad insikt i Nous, det kosmiska förnuftets, väsen. Det är detta väsen som mänskligheten i sin primitiva linda väcktes till dunkel insikt om genom himmelens matematisk-geometriska instruktioner.[1] 

Se Plotinus för Zeus som Demiurgen som inrättar vårt kosmos med dess planeter som synliggörare i tiden av de eviga formerna och deras temporala "kommanden och gåenden" i en mångfald variationer på tema. Det är Bergman själv som gör Sokrates till en revolutionär genom att underordna honom sitt eget historiserande berättarperspektiv.

Att världen gick sönder i och med den reduktionistiska materialismen, ackompanjerad av positivistisk (analytisk) filosofi och Wittgensteins senare undersökningar av språkspelen, innebär inte att man måste kapitulera de egna rötterna i ett föreställt högre medvetande bortom tid och rum som Bergman här gör.

Filosofens utmärkta vandring genom civilisationens framväxt beror således på att han försöker sitta på två stolar samtidigt i sitt tänkande. Men Platon själv verkade inte från åsikternas overkliga varande (det diakroniska perspektivet) utan från Formvärldens fakticitet. Det är detta Bergman ser som att filosofens bidrag inte annat är en ännu "en partikulär intervention i en partikulär situation, ett ingrepp av en aktör med egna intressen – en politisk handling".

Jag lutar, när allt kommer omkring, mot att, hur allmänorienterade Bergmans text var, författaren faktiskt aldrig själv varit utanför grottan och tillvant sin blick vid det Goda. För honom har Idéerna verkligen reducerats till nomina. Han har aldrig tagit ännu några steg bakåt i sin föreställning om mänskligheten och övervägt hur kosmos själv som den store Guru (Jupiter/Zeus sanskritnamn)  intervenerat i mänsklighetens kollektiva medvetande och via de planetära gudarna lärt oss allt vi idag vet. 

Som Plotinus sade, vår värld vilar i Själen och Själen in-formeras av Nous tänkande. Världen är ett "embedded system". En moebius är den enda symbol jag känner till som för intuitionen förmår illustrera förhållandet mellan immanent och transcendent Intelligens. (Jag förmodar att det är samma tanke fysikern och filosofen David Bohm sökte komma åt genom inlånet av kinesisk yin/yang-filosofi för sina "implicate and explicate orders" - Niels Bohr hade ju redan pekat ut att vägen pekar mot Östern.

Antikens filosofer var inte blott logiker, som dagens som ensidigt domineras av vänster hjärnhalva (en bra bild, hur mycket Nobelpristagaren Sperry själv värjde sig mot en enkel tudelning av hjärnhalvornas funktioner). De var religiösa mystiker som använde tänkandet för att förmedla en högre sanning de mottagit via...höger hjärnhalva?

Av det skälet kan man lugnt låta världen gå sin väg och låta Wittgensteins prat om språkspelen tjäna sina begränsade syften. Bergman har så rätt i att problemet med rikslikare, en nomenklatura kvarstår och att ateism rekordsnabbt leder till civilisationens undergång. 

Den svenska ateistklubben Humanisterna, inte minst, visar hur helt renons på intelligens den människa eller grupp blir som låser ute den egna roten i det tidlösa. Att inrätta sekulära konfirmationsläger borde ringa varningsklockor hos alla inblandade, men gör det inte. 

De förstår inte ens att detta är ett psykopatologiskt utagerande - den förnekade andliga dimensionens skugga. Ljuset - och då inte "Upplysningens" ljus! - söker tränga sig in igen och renderade blinda och sovande av sin självvalda ondska introducerar således Humanisterna ritualer, vars definitivt verksamma natur de teurgiska strömmarna inom nyplatonismen betonade! 

Humanisterna släppte in den religiösa essensen bakvägen utan att någonsin ha vetat vad de sysslade med!

Ateism tecknar den totala frånvaron av Platons Intelligens eller Godhet, men Godheten är så besynnerlig att den tränger igenom till och med Mörkret. Jag noterar på annat ställe Bergman peka på hur Unga Humanister redan genomskådat den ultimata dårskap som Christer Sturmark och hans äldre anhang sysslar med. 

Det är således myteri på gång inom Rörelsen! Och detta är helt en följd av Nous kontemplation som i tiden fortskrider enligt den procedur den rationella Världssjälen (de sju klassiska planeterna) dikterar för allt kött i vår värld.

*****


Snabba tankar nedtecknade på långt lägre ambitionsnivå än Bergmans läsvärda exposé.


_____
1. Se prologen till filmen 2001 med aporna och den svarta monoliten och läs ev. Arthur C. Clarkes roman, skriven efter filmmanuskriptet, för en explicit förklaring av den gäckande scenen där geometriska strukturer lyser fram ur den svarta stenytan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar