ScienceDaily (May 12, 2010) — A recent study provides intriguing information about the neural dynamics underlying behavioral changes associated with the development of new problem solving strategies. The research, published by the Cell Press in the May 13 issue of the journal Neuron, supports the idea of "a-ha" moments in the brain that are associated with sudden insight.
En del skribenter lastar information i en mening tills den knappt orkar med sin egen vikt. Vad sägs här egentligen?
"Nylig studie skänker gäckande information om de neurala nätverk som ligger till grund för beteendeförändringar associerade med utvecklingen av nya problemlösarstrategier."
Notera att ingen "är hemma" i meningsbyggnaden. Fokus ligger på den vetenskapliga informationen om nervbanorna. Sen flummar det ut totalt. Den materialistiska vetenskapen saknar en levande varelse - kanske en människa, kanske en andevarelse - i centrum, under ytan av beteenden och kartlagda processer. Här finns ingen som är med om a-ha-upplevelsen.
Se på idiotin en gång till: Nätverk...grund för beteendeförändringar "associerade" med strategiutveckling.
Ingen verkar utveckla strategin. Neurala nätverk är det enda substantiella i ordbajset och det vaga "association" är tydligt nog. Vetenskapen mörkar bekvämt att de har en modell som knappt är vatten värd.
"Association" visar att den materialistiska vetenskapen inte kommit ett steg närmare livets mysterium än astrologin, där Johannes Kepler på sin tid tvekade att kalla planeterna kausala faktorer. Han såg parallellismen mellan planetära aspekter och skeenden på jorden men visste inte hur allt "hängde ihop". Och det gör sannerligen inte dagens vetenskap heller.
Sanningen är att vetenskapen leder mänskligheten snett. Klassisk indisk filosofi förstod problemet med det mänskliga hårklyvande intellektet för länge sedan (intellektet som splittrar upp livet i fabricerade kategorier som "orsak" och "verkan"): "Den som på 'här' och 'där' gör en åtskillnad, en sådan människa går från död till död." (Dvs, befinner sig i djupaste okunskap och livets egentliga natur.)
I det gamla Kina hade ett synsätt som påminner om astrofysikernas antropiska princip utvecklats. De talade inte decimalexakta språket utan noterade bara att det existerade en triad som de kallade "himmel-människa-jord". Vi - vad vi nu är, människor eller gåtfulla andeväsen - befinner oss i mitten och i den meningen är verkligen människan alltings mått. Men inte på den grekiska sofistens sätt, utan på ett mycket djupare plan, människa är en av tillvarons tre ontologiska hörnstenar.
Man tänker osökt på astrologins triad Sol-Merkurius-Måne, där Merkurius är det aktiva kvicksilvret. Människan för vilken allting är till! Den som förringar sig till djurens nivå, må väl göra det. Indisk filosofi (och gamle Platon) noterade att vissa livsformer inte pallar trycket och drar iväg mot alltmer oegentliga existenstillstånd.
Folk i Darwins spår fixar helt enkelt inte att leva upp till det övernaturliga som ligger förborgat i termen Antropos. De driver åt vänster och faller ner till Jorden. Himmelen har de också reducerat till bara jord eller materia... En tyst minut för dessa undermänniskor som inte kunde hantera det storslagna löfte som högre makter ser till att det alltid finns närvarande på jorden som morot och vägledning.
Notera att ingen "är hemma" i meningsbyggnaden. Fokus ligger på den vetenskapliga informationen om nervbanorna. Sen flummar det ut totalt. Den materialistiska vetenskapen saknar en levande varelse - kanske en människa, kanske en andevarelse - i centrum, under ytan av beteenden och kartlagda processer. Här finns ingen som är med om a-ha-upplevelsen.
Se på idiotin en gång till: Nätverk...grund för beteendeförändringar "associerade" med strategiutveckling.
Ingen verkar utveckla strategin. Neurala nätverk är det enda substantiella i ordbajset och det vaga "association" är tydligt nog. Vetenskapen mörkar bekvämt att de har en modell som knappt är vatten värd.
"Association" visar att den materialistiska vetenskapen inte kommit ett steg närmare livets mysterium än astrologin, där Johannes Kepler på sin tid tvekade att kalla planeterna kausala faktorer. Han såg parallellismen mellan planetära aspekter och skeenden på jorden men visste inte hur allt "hängde ihop". Och det gör sannerligen inte dagens vetenskap heller.
Sanningen är att vetenskapen leder mänskligheten snett. Klassisk indisk filosofi förstod problemet med det mänskliga hårklyvande intellektet för länge sedan (intellektet som splittrar upp livet i fabricerade kategorier som "orsak" och "verkan"): "Den som på 'här' och 'där' gör en åtskillnad, en sådan människa går från död till död." (Dvs, befinner sig i djupaste okunskap och livets egentliga natur.)
I det gamla Kina hade ett synsätt som påminner om astrofysikernas antropiska princip utvecklats. De talade inte decimalexakta språket utan noterade bara att det existerade en triad som de kallade "himmel-människa-jord". Vi - vad vi nu är, människor eller gåtfulla andeväsen - befinner oss i mitten och i den meningen är verkligen människan alltings mått. Men inte på den grekiska sofistens sätt, utan på ett mycket djupare plan, människa är en av tillvarons tre ontologiska hörnstenar.
Man tänker osökt på astrologins triad Sol-Merkurius-Måne, där Merkurius är det aktiva kvicksilvret. Människan för vilken allting är till! Den som förringar sig till djurens nivå, må väl göra det. Indisk filosofi (och gamle Platon) noterade att vissa livsformer inte pallar trycket och drar iväg mot alltmer oegentliga existenstillstånd.
Folk i Darwins spår fixar helt enkelt inte att leva upp till det övernaturliga som ligger förborgat i termen Antropos. De driver åt vänster och faller ner till Jorden. Himmelen har de också reducerat till bara jord eller materia... En tyst minut för dessa undermänniskor som inte kunde hantera det storslagna löfte som högre makter ser till att det alltid finns närvarande på jorden som morot och vägledning.
Kommer att tänka på en sak som stod i tidningen för ett tag sedan: Att det nu konstaterats vetenskapligt att människor som är oförmögna att lagra minnen, t ex dementa, ändå har olika känslor inför vad som händer dem. Ett annat konstaterande var att det inte går att bota posttraumatiskt stressyndrom genom att radera minnet av händelsen från hjärnan. Försök har tydligen gjorts på arma stackare, som tappade minnet av vad som hänt, men som hade obehagskänslan kvar.(Det måste ju vara ännu värre.)Om något bevisar väl det här att människan inte är någon avancerad dator, från vars hårddisk hjärnan man kan radera ut minnen, och så blir allt bra. Själv tycker jag att det var väldigt intressanta nyheter, för det var ett indicium på att det finns ett högre medvetande hos människan, som fungerar oberoende av hjärnan. Man kommer också att tänka på alla fall av tidigare liv-minnen, att folk har diffusa minnen av olika saker, fast det inte är något de varit med om i sina nuvarande liv, och alltså inte har dessa minnen lagrade i sin hjärna. Men det är förstås ingenting som hjärnforskarna kan tänka sig... en av dem sade i artikeln någonting om att de ännu inte hade funnit den hjärnfunktion som styr detta... nej, och de lär nog få leta, tror jag.
SvaraRaderaS
Jag orkar inte följa alla vetenskapliga "flashar", det är så mycket studier som indikerar det ena eller det andra. Men den övergripande gestalten är i det flesta fall tydlig (som i citatet ovan). Medvetandet är bara biokemi.
SvaraRaderaDesto intressantare som i försöken du nämner, vända på fynden och konstatera att "DELETE"-knappen var en alltför enkel teori!
:-)
Jag har funderat mycket över min lilla privata skatt av tidigare liv-minnen (snarare fragment och enskilda scener).
Enligt de flesta läror överlever _inte_ intellektet kroppens död, men uppenbarligen lagras även ord, egennamn, med mera "icke-lokalt" så att man kan hitta tillbaka till dem.
Jag har i annat inlägg beskrivit upplevelsen när "Strada Emilia" började upprepas i huvudet mitt på blanka dagen, och hur jag lyckades googla fram adressen - just vid den italienska stad jag flera år tidigare drömt drömmar om.
Exemplet är patetiskt och ynkligt jämfört med de minnesskildringar Dr Ian Stevenson inhämtade från små barn som mindes. Men det är dock mitt minne. :-)