lördag 26 juni 2010

Ateismens beröringsångest

SvD publicerar en genomtänkt och väl formulerad artikel från två präster. Vilka är de mörka krafter som gör att osjälvständiga och obegåvade skolrektorer fått problem med den traditionella skolavslutningen i kyrkan?

Prästerna identifierar föroreningen i den infama rörelsen Humanisterna, vilket emellertid är att ge dem väl mycket kredd för deras anti-religiösa lobbande.

Sanningen är som vanligt komplex, det är den sekulära, modernistiska samhällsandan som helhet som drar mot den parodiska situation där Skolverket förordar tradition som innefattar kyrkorum men utan att ett enda ord som luktar religion får yppas. 

I den här ambiensen av klichémässigt tänkande och nej-sägande irrationellt stört av 11 september-dådet (en nidbild av religion), utgör Humanisterna bara en fokuspunkt för obildat dravel - att likna vid sörjan en gång Mogens Glistrup och hans danska missnöjesparti förgiftade den danska folksjälen med.

Christer Sturmark och hans förening måste anses för Sveriges egen gnällspik och missnöjesspridare. Det är Sturmarks egen "beröringsångest", som prästerna så träffande beskriver saken, som skapar osäkerhet om det politiskt korrekta i landets skolor. Faktum är att jag i astrologiska analyser varit inne på en bokstavlig beröringsångest i ordförandens födelsehoroskop! (Se länksamling nedan.)

Den här bloggen ägnade ett år att ifrågasätta det skämt till scientistiska världsbild som Humanisterna representerar och som de lyckats lura de ännu mindre reflektionsbenägna att den skulle representera "förnuft". 

Infekterat av tvådimensionella teknokrater och naturvetare helt utan filosofisk skolning, är dagens Sverige illa rustat att skapa en god framtid för skilda men samexisterande "språkspel" (Wittgenstein).

Drar man ut "trajectories" - tänkta trender på basis av rådande sentiment - har vi snart fullskaligt religionskrig i det här landet. Landets intellektuella nivå liknar min barndoms infantila gänguppgörelser mellan de som ägde Adidas fotbollsskor och de som valt det konkurrerande märket Puma.

Barn har ännu inte utvecklat någon metamedvetenhet och kan inte genuint rannsaka sig och se sin position. De är ännu identifierade med sin "tankeström". Det sekulära samhället nästan garanterar att de aldrig kommer att nå den högre kognitiva plattform varom all världens stora filosofier och religioner talat.

Ägde Humanisterna självkännedom och därtill kände genuint samhällsansvar skulle de upplösa rörelsen omgående. Regering och skolmyndigheten å sin sida skulle uppdatera sig i frågan om hållbarheten i den scientistiska världsbilden. 

Men då tappar Sturmark en födkrok, så det lär inte hända. Och svenska universitet bygger helt och hållet på scientismen. Men lärare och rektorer förefaller inte ha en aning om inom vilken mental bubbla de ritar upp sina riktlinjer! Se om den saken i det här korta inlägget som bara nominellt handlar om arbetarförfattaren Göran Greider.

Det här är sista gången jag nämner den intellektuella blindfläcken Humanisterna i det samtida Sveriges tankeklimat.

*****

Jag listar här merparten inlägg härifrån eller från astrologiska bloggen Sideriska siktet i ämnet (öppnar i individuella fönster för lätt återgång till listan). 

Diskussioner av attityd/beteende i skenet astrologisk symbolik ger naturligtvis ett visst tuggmotstånd för den allmänna läsaren...

Ge Sturmark ledigt (möjlig astrologisk förklaring till Sturmarks anti-religiositet, jun 2010)


Sturmark tummar på sanningen - igen (Sturmark har många gånger beslagits med att förfalska fakta, sep 2009)

De två vägarna (om andra illa uttänkta födkrokar, aug 2009)

Semiotikern Peirce, tvivlaren Sturmark (analys av vad som skiljer en kritiker från en intelligent kritiker, okt 2009)

På tiggarstråt under svåra stjärnor (Humanisternas veklagan över att inte få statsanslag för sin undermåliga rörelse, okt 2009)


Besläktat:

Sattva guna & intellektualiteten
(en motbild till Humanisternas fundamentalistiska sentiment, jan 2010)

Einstein kontra dumheten (en annan motbild, jan 2009)




Hyliker och Humanist (om Hans Bratt, Humanisterna, feb 2010)

Gissa ateist-Lenas tecken (om en annan Humanist, maj 2010)

9 kommentarer:

  1. örst och främst undrar jag om dessa "traditioner". Jag hade aldrig någon avslutning i kyrkan, mina föräldrar hade heller aldrig någon avslutning i kyrkan. Att använda kyrkorummet som lokal är helt OK för mig men om avslutningen ska användas för att pracka på eleverna religiöst dravel ska rektorn säga nej. Det strider mot läroplanen, det strider även mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna om detta ska tvingas på barnen. För ett par år sedan hade en rektor här i Västerås ryggrad nog att säga nej till en avslutning i kyrkan när prästen ville villkora avslutningen med att religiös propaganda skulle hållas samtidigt. De mer småborgerliga föräldrarna gav upp ett ramaskri för att den "gamla" traditionen skulle försvinna. Den gamla traditionen visade sig då vara elva år. Innan dess hade inga avslutningar hållits i kyrkan.

    SvaraRadera
  2. Två eller fem av de föreslagna länkarna här ovan hade kunnat leda dig ut på en mer fruktbar upptäcksfärd till skälen varför du sitter fast i skyddad verkstad, bojad i Platons grotta.

    Istället använde du två minuter av ditt liv till att rabbla upp dina försvar mot att börja tänka, en kommentar som bara tjänar att binda ditt medvetande ännu hårdare i en pseudo-verklighet där inget bortom din nuvarande förståelsehorisont tillåts existera.

    Tack för att du så generöst illustrerat det "svenska problemet".

    Vi klarar inte att tänka i det här landet, utan sitter fast i klichémässiga floskler. Inte ens "religionsfrihet" har du lyckats uppfatta korrekt - tvärtom bekräftar du artikelförfattarnas syn på hur de illa pålästa lyckas vända ett ord precis bakfram!
    :-)

    SvaraRadera
  3. Tack för länken - håller med om att den var genomtänkt och välformulerad. För några år sedan var det en präst här i grannorten som uttalade tabu-ordet lite för högt och tydligt vid en skolavslutning, och oturligt nog satt en uttalad ateist med dotter i skolan i kyrkan, och han anmälde prästen till Skolverket, som "tog henne i örat". Ateistens dotter hade nämligen blivit kränkt. Detta ledde till att alla föräldrar i rektorsområdet påföljande år fick hem en lapp där man fick kryssa i ja el nej till godkännande av avslutning i kyrkan. På vår ort svarade alla ja (som tur var för det finns ingen annan samlingslokal där alla ryms) men så länge ateisten hade sin dotter i högstadiet så fick avslutningen hållas utomhus (det regnade året efter). Ingen samlingslokal stor nog finns där heller... men nu har hon slutat skolan så nu hålls avslutningarna i kyrkan igen. Snacka om minoritetsstyre...

    Men jag är samtidigt kluven till det där med att det prompt ska vara i kyrkan, för det framförs ju precis vilken sång o musik som helst... när min son slutade nian sist stod de framme i koret och sjöng dansbandslåten "I natt, i natt är det du är det jag" samtidigt som ett par buggade vilt framför sångarna. Ett trevligt framförande, men jag är så pass konservativ att jag eg inte tycker att det passar i en kyrka.
    S

    SvaraRadera
  4. Ja, sicken historia! Det går snart inte att ta landet Sverige på allvar längre. Bisarrerierna blir bara värre och värre!

    Och det ligger i den förfallna sekulära värderelativismens själva natur att den driver samhället ut i galenskap och slutgiltig anarki.

    Här finns synbarligen inte en enda individ inom politiken som förstår behovet av en värdeobjektiv metafysik. Kristendomen (KD) har helt sålt sin själ och är inte längre en sista utpost.

    Förnämliga Wolfgang Smith beskriver i nämnda bok hur det gick till när kristendomen föll in i sorlet över evolutionen och det mirakelbefriade evangeliet - bara för att hålla sig väl med en naturvetenskap som kvantfysiken redan falsifierat.

    Detta horande inför en _daterad_ naturvetenskap från kristendomens sida beror på, menar Smith, att dess företrädare inte vet ett jota om vart kvantfysiken faktiskt har fört mänskligheten.

    Nu har jag läst elementära (men tankeväckande) böcker i ämnet under två-tre år. Från en fullständig icke-fysisk startposition börjar jag nu ana vidden av det nederlag den västerländska cartesianismen (som ledde fram till materiell monism) står inför. Frågan är om kristendomen hinner rehabilitera sig innan den är helt död. I Sverige har den ingen framtid, inte som den sålt ut sin själ till politiskt korrekta hållningar.

    Men K.G. Hammars bultmannska avmytologiseringsprogram var helt i onödan - kvantfysiken lär ut att miraklet existerar och att det äger rum varenda gång fysikens kvasivärld av halvt overkliga partiklar blir till kropp (i mätögonblicket).

    Men Sverige har aldrig varit med då paradigmskiften skett. När Beatles slog igenom lärde vi oss snabbt kopiera anglosaxisk pop. Och på den vägen är det även i andra avseenden.

    SvaraRadera
  5. Nåja, hellre "beröringsångest" än vanföreställningar. :-)

    SvaraRadera
  6. Trevligt att se att man ibland kan vara överens trots att det samtidigt finns oceaner emellan. Jag tycker mycket av det du skriver, om scientismen, andefattigheten i det sekulära samhället, svenska kyrkans problem m.m., är på pricken. Jag tyckte också att prästernas debattartikel var berikande och klok.

    Själv är jag bibeltroende kristen, som ständigt ifrågasätter min tro genom studier, men som funnit den hålla vad jag än utsatt den för. Jag studerar också med förkärlek ockulta läror, andra religioner och villoläror, men accepterar dem inte.

    Men det var inte för att betona oenighet som jag skriver detta. Du har en skarp analys. Jag har en god vän som är muslim, och ibland känner jag att jag ändå är närmare honom än vad vi båda står den väsensskilda sekulära evolutionsreligionen.

    Kul att läsa vad du skrev.

    SvaraRadera
  7. Tack för kommentar, Syndare. Wolfgang Smith, som jag upptäckt och hänvisat till några gånger, är en fd rymdflygingenjör som studerade den moderna fysiken och som noterade hur väl den överensstämmer med traditionell kristen skapelsesyn.

    Han ser t.ex. i Heisenbergs osäkerhetsprincip det kaotiska substrat som föregick skapelsen av vår kroppsliga värld. (Guds ande svävade över kaosvattnen…)

    När man börjat se att skapelseberättelsen har kodad universella grundprinciper öppnar sig vägen till alla stora religioner med deras "stora berättelser".

    Kristne religionshistorikern Huston Smith sade t.ex. att han hittat guldkornet i alla mänsklighetens strömningar. Han växte upp i en missionärsfamilj i Kina, och det är rätt symptomatiskt.

    Den traditionella kinesiska kulturen var inte exklusivistisk, utan inkorporerade vad gott den mötte. Det beror på, tror jag, att den tänkte i bilder (som det kinesiska piktografiska skrivspråket) och bildassociationen (en högre form av logiskt processande, ett processande av helheter) är en positiv och bejakande process.

    Detta är en stor skillnad mot den kristisk-reduktionistiska mentalitet som aldrig ser några samband eller sanningar.

    SvaraRadera
  8. Intressant! Skulle kanske läsa denne Smith.

    Din tanke om att den kinesiska kulturen tänkte i bilder säger jag inget om. Men i den anda av upplysning och strävan efter förståelse som här råder, skulle jag vilja kommentera det "piktografiska" kinesiska skriftspråket.

    Du kanske redan känner till den ideografiska myten, men om du inte gör det kanske du finner detta intressant: Positionen att kinesiskan (liksom japanskan som lånat skriftspråket från Kina) har tecken som är ideografiska - förmedlar en mening - vidmakthålls delvis i dessa länder, men har helt övergivits av åtminstone västerländska lingvister. Detta skulle ju förstås kunna hänga samman med deras reduktionism, men det är ändå en intressant diskussion. Inom kinesisk och japansk kultur vill man gärna hävda att man är lite "speciell" och att man har ett skriftspråk som kan uttrycka saker som vi inte kan.

    Mot detta står modern lingvistik som anser motsatsen. Man anser helt enkelt att kinesiska tecken inte alls fungerar som betydelsebärande eller bilder, utan som fonetiska tecken. De första tecknen må ha varit piktografer, men den absoluta majoriteten tecken har bildats av en del som uttrycker betydelseområde och en del som kallas radikal, och som anger ungefärligt uttal. Så i praktiken är väldigt få tecken bilder. Och frågan är om de få bildtecknen fungerar som bilder eller mer som våra bokstäver, eller snarare våra ord eller stavelser.

    De som avfärdar myten påpekar också att man inte lyckades tyda hieroglyferna förrän man övergav synen att det är ett bildspråk och började läsa dem som fonetiska tecken.

    Jag tycker det här är intressant och har inget absolut, slutgiltig åsikt. Dock förefaller det mig som om det är troligare att skriftspråken fungerar på liknande sätt, och att anspråken på "bildspråk" bär drag av nationalism och önskan att göra sig märkvärdig.

    Jag har själv studerat både japanska och kinesiska. Tanken att det kinesiska tecknet för "stopp", som man kan se på i trafiken, skulle signalera en särskild betydelse till läsaren finner jag tveksam. Jag tror läsningen är inlärd och att processen vid läsning är precis densamma som när vi ser ordet "stop" på våra stopptecken. Men säker kan man förstås inte vara.

    Notera dock att jag inte menar att detta har någon direkt bäring på huruvida den kinesiska kulturen är inkorporerande. Jag ville bara berätta om den ideografiska myten, eftersom jag älskar lingvistik.

    Allt gott.

    SvaraRadera
  9. Jo, jag är medveten om de kinesiska tecknens två led, och att fonetikat även det är ett ursprungligt piktogram, och att det tycks ligga en logik bakom varför betydelsebärarna grupperats under ett eller annat av dessa - tydligen finns ett tänkande i "bildlogik" även där.

    Såvitt jag förstått visar alltså en djupare reflektion att de tecken som används som fonetika alls inte är berövade all mening för att enbart tjäna som ett sterilt klassificeringssystem (så tänker västerländsk reduktionism). Redan en noggrann läsning av en introduktionsbok för allmänheten som Cecilia Lindqvists Tecknens rike ger den här insikten. Att gemene man (eller kvinna) i Kina nu inte är filosofiska över sitt språk, är en sak för sig.

    Jag är också medveten om att alla mänskliga kulturer anser sig vara "mittens rike" - stå i centrum - och hur t.ex. väst är lika stolta över att vara de som uppfann det effektiva alfabetiska språket (fast egentligen främreorientaliskt snarare än grekiskt).

    Men kvarstår ändå att det kinesiska skrivspråket delvis hoppar över den diskursiva logiken (bokstäver, stavelser) så att barn som lär sig läsa direkt sammanlänkar sinnesdata med tecken som också direkt avbildar "saker" - hela begrepp - till skillnad från västerlänningens atomistiska alfabet vars byggbitar saknar koppling till fenomenvärlden. Så har jag förstått saken i vilket fall.

    Nu finns säkert lässvaga individer även i Asien så att den extra "processorkraft" saknas som inte bara memorerar tecknen utan även medvetandegör tecknens koppling till deras förlagor.

    Jag har tänkt mig att kinesen sluppit falla ner till den informationshanterande subsystem som astrologin benämner "Merkurius" (diskursiv logik), och förblivit i den gudomliga försynen ("Jupiter"). Dvs, han/hon förstår i _hela_ kognitiva akter i ögats beröring med ett piktogram.

    För att sammanfoga flera bildtecken till en ny och större helhet, kommer naturligtvis skytteln Merkurius in i spelet… Själv tappade jag ambitionen att memorera kinesiska tecken ganska snabbt men då jag satt och vilade blicken på tecknen tyckte jag mig förstå vad som skiljer alfabetiskt tänkande från bildtänkande. För att tala med materialisten en sekund: man använder andra delar av sin hjärna.

    Allt detta gränsar förstås till kognitionspsykologi, men jag tror asiaternas högre IQ-nivå kan ha med den piktografiska skriften att göra. Kunde tibetaner genetiskt anpassa sig till hög altitud på 3.000 år, tänk då hur bildskrift som konstans verkar på en folksjäl kan rena dess sinne så att det mer direkt uppfattar tingens essenser!

    Tack för dina tankar!

    SvaraRadera