söndag 13 mars 2011

Bedrövliga popsnören

[sortera under: språkpoliseri]
Klubbliv hellre än språkkurser

Försökte undvika den svenska schlageruttagningen men det går inte missa rubrikerna dagen efter. Ett år för värdiga bidrag för kommande samlingen "Absolute Idiot - menlös musik för mainstreamad ungdom".

Nyttiga konsumenter är ju de som absolut ingenting alls kräver av musik än ett högt tempo. Rytmiskt buller lämpligt för ett gym-pass. 

Nog har skrivits om kycklingmunderade Linda Bengtzing och den mest menlösa stomparlåten i hela hennes karriär. Inte en anstymmelse till memorabel hook. Horribel skräpmusik - och folk valde den direkt i deluttagningen.

Det är märkligt det här svenska "popexportundret" som pågått så många år, för frågar man folket hör de uppenbarligen inte alls vad som är en bra låt. 

Igår verkar svenskarna ha varit nära att upprepa förra årets mindre snillrika val - tvåan Danny låg i samma hjärndöda genre som Bengtzings låtskrivare siktat in sig på. Danny erövrade till sist andraplatsen med "In The House".

Och här kommer nästa invändning - språklig. Varifrån kommer vår svenska självgodhet inom så många områden? Vår engelska är t.ex. inte i närheten av den nivå vi själva inbillar oss.

Senast temat "hänga på klubben" utgjorde hela låttiteln var så vitt jag vet på 60-talet. Amerikanska The Drifters hade sedan länge tappat sin mustiga R & B och lät nu som vilken vit mans pop som helst. 1965 fick de i alla fall till en mindre hit.

The Drifters "At The Club" (1965)

Naturligtvis är man "at the club" när man går på lokal, och inte som i Dannys låt, "in the club". Engelska prepositioner är en pest och därför så viktiga.

Jag misstänker att textförfattaren stirrat för mycket på begreppet att vara "in the zone" och inte förstår hur engelskan skiljer psykologiska tillstånd ("in the mood") från faktisk, fysisk befintlighet vid en geografisk plats. Människan må befinna sig i lokalen men hon är alltjämt större än situationen, inte en död kommoditet som stuvats in i rummet!

"There's no need to worry 'cause we're always on the list ... In the club"

Här kan pekoralet till låttext analyseras. 

Och vad dunungen som vann med låten "Populär" beträffar, så var ung pop helt enkelt bättre förr. De här råbarkade textraderna från min barndoms glamrockare Slade sticker hål på en myt dagens losers helt kollapsat in i:

So you say I got a funny face
I ain't got no worries....

So you think my singin's out of chime,
Well, it makes me money...

(Cum On Feel The Noize, 1973)

Man måste höra Slades sångare Noddy Holder raspa ur sig det här för att inse spefullheten, medvetenheten! Intelligent attityd i barnmusiken - någonstans försvann den på vägen.

Förklaringen var förstås att Noddy redan varit tio år i musikbranschen när han kom på hur lätt det var att skriva plojmusik för de små - och tjäna enkla pengar! Men med ett "metabudskap" kodat i låtarna för att inte helt tappa självaktningen.

Nästa år, titta på männen som sitter i bakgrunden under ESC - de som skrev alla dessa mediokra nummer. De är dom ansvariga för att svensk musik på "folklig nivå" är en så skrämmande upplevelse. De skriver för pengarna, utan någon musikalisk musa "in the house"...


Om schlagerfinalen i AB, Expr, SvD, DN.


1 kommentar:

  1. Jag tog min hand från den sk melodifestivalen när Loa Falkman och hans fina och melodiösa låt "Symfoni" blev utröstad.
    Jag har inte efter detta ägnat melodifestivalen någon som helst uppmärksamhet.
    Programmet har överlevt sig själv och har inte samma värde som det hade på sextiotalet.
    Rune

    SvaraRadera