Di Leva skruvad ett varv till (om gruppkarma)

"Vi har bara varandra"

Har svenskarna överlag förstått vad Di Leva sjungit om under alla dessa år?

När det svenska kynnet hörsammat texten "vi har bara varandra", har budskapet då reducerats till torftig socialrealism? Myset i folkhemmets gillestuga?

Väl! Någonstans måste var resa börja. Begreppsbildningen är Logos. Och Ordet blir sedan till Kött. Varje tanke materialiseras tids nog.

Men frågan kvarstår. Hur många i Sverige de senaste hundra åren har genom utbildning eller medhavt karma begåvats med en förståelsehorisont som bejakar "själens krigare" annat än som en som slåss för rätten till känslor?

När Di Leva säger något "kosmiskt" har det då, handen på hjärtat, kanske kategoriserats och desarmerats som "new age-spejs", harmlöst och rätt camp? Den sluge Di Leva har säkert spelat med, väl medveten om att barn lär sig bäst när de sänker garden inför gycklare och lekledare.

Men själen är en krigare! Psykets kraft, särskilt kärnan i psykets centrum - ängeln eller anden som Eva Dahlgren säger sig ha slutat tro på - är sådan att det inte bara gäller att tänka fritt, utan också rätt. All information är nu inte likvärdig - det kommer att bli den beskaste bakläxan från 1900-talets värderelativistiska ryggradslöshet.




Yttrandefrihet av det parodiskt korttänkta slaget har skandinaverna visat sig duktiga på de senaste åren i en lek med religiösa symboler de inte längre har någon sensibilitet för. Muhammedkarikatyrernas tillskyndare var och är inga själens krigare, utan förespråkare för en ny mörk medeltid där förnuftet blivit tarvlighetens villiga tjänare.

Men vad? Här smutskastar jag medeltiden som en annan självgod upplysningsfanatiker! Det är inte lätt att jämt se igenom klyschorna - överallt myntade fraser i vilka någons värdering ligger inbäddad. Medeltiden var ju alls inte mörk. Men upplysningsmännen där på 1700-talet var ju tvungna att trampa på det som just föregått dem för att profilera sig.

De gamla kineserna har en poäng här: överlägsenhet som individ eller kultur visar man inte, menade kejsarkulturens rättsskipare, genom att demonisera den andra parten, utan enbart i sin förmåga att korrekt analysera situationen. De är därför de blänger så hiskligt på varandra i historiska krigsfilmer. CHUNG FU: att se om där bor ett ärligt uppsåt i den andres centrum. Det har inget med klipskhet att göra, utan inre varseblivningsnivåer många aldrig hört talats om.

Hur många i Sverige är ens intresserade av att begrunda orsakerna till att någon går till en sån ytterlighet som till terrordåd, särskilt om svaret implicerar ens egen livsstil i det välmående väst? (Det medges att tanken hade fungerat bättre före den ekonomiska krisen.)

Ett missfoster lever i de mångas undermedvetna, en hybrid som både tror på jämlikhet mellan så många kön som till sist kommer att få sina rättigheter lagstadgade innan den trenden blåst förbi, och som samtidigt insisterar på fasta värdehierarkier när det kommer till att fastslå det egna slagets högre utvecklingsnivå ("upplysning") jämfört med andra livsformer/kulturer.

Sannerligen, "det är något ruttet i staten Danmark". Det kan komma att ta årtionden innan vi nyktrar till och ser hur grumlat Världssjälens vatten på sina håll var under dessa år. Så många försanthållanden som inte låter sig blandas harmoniskt i den skurna folksjälen. Vägrar tryckas ner av jante, men saknar alla redskap utom en svag förnimmelse att svensken har ett frihetspatos. Men i grytan också slevvis av en modern förråad egocentrism. Vi har snart receptet på ett drägg-Sverige här.

Den dagen vi ser vilka ingredienserna var och vilka som totalt saknades, då kommer vi också att se hur adekvata begrepp och termer Di Leva rörde sig med, han new age-gycklaren vi trodde var en feelgood-typ enbart. Vi kommer då att ha börjat bottna i den post-materialistiska världsbild som sätter medvetandet i centrum istället för materien. Tanken istället för tinget. Efter den ekonomiska kollapsen vi är på väg in i. Vad ska denna luttring medföra?


"Vi är varandra"

Jag skulle redan här, långt innan bilden klarnat, vilja föreslå en annan ingång till Di Levas "vi har bara varandra". Brittiske husläkaren Arthur Guirdham skrev för många år sedan boken "We Are One Another" - Di Levas tes skruvad ett varv till.

Under sina hembesök på 1960-talet började allmänpraktiserande Guirdham notera ett mönster av psykiska störningar i hus och stuga. Det var som om hela trakten drabbats av en psykisk infektion. Utifrån sina patienters märkliga redogörelser för drömmar, känslor och "irrationella" föreställningar började han nysta, forska och leta i arkiv.

Vad han råkat stöta på var en gruppreinkarnation mitt ute på engelska landsbygden. En mängd kättarkristna hade åter förtätats i ett jordeliv, och mångas själar var ännu svårt märkta av det kollektiva självmordet i livet som katharer på 1200-talet.

"Vi har bara varandra" är en utsaga som måste kvalifieras. Se i den en destruktiv klaniskhet mellan individer som så uraktlåtit att bygga sin individualitet att de måste gruppera sig för att känna någon existens alls - ett mobbens gruppjag.

Eller, omvänt, grupptryckets negativa inverkan på den enskilde. Eller, den regelrätta masspsykosen som kan spridas genom psyken via sympatheia - själarnas samsvängning. Se väninnor synkronicera sina graviditeter på den subliminala nivån! Kan man ens tala om väninnornas medvetna steg eller är det bakomliggande krafter som orkestrerar de små sociala cellernas delning?

Gruppjagets "vi mot dom" - det är en extremt elementär instans i medvetandet som sköter den uppspaltningen, reptilhjärnan har just inga andra funktioner än att avläsa omvärlden utifrån det inprogrammerade egenintresset...

Den exceptionella psykologiska människosyn i antiken som tycks ha delats av alla från Kina i öst och ända till södra Italien i väst, berättar därutöver om ett bakomliggande, osynligt - själsligt - grupptryck. Det har inget med sociala eller miljöfaktorer men driver likväl individer och grupper mot deras Waterloo.

Psykologen Carl Jung sade profetiskt före 2a världskriget att han såg den obehagliga krigsguden Wotan uppvaknad i den tyska folksjälen. (Wotan=Oden, varav ode men också odör.)

Arthur Guirdhams upplevelser på den engelska landsbygden är ett remarkabelt exempel på en osynlig men verksam gruppsjäl. Sedan Guirdhams 50-tal har fler exempel på gruppreinkarnation i väst upptäckts.

Den kanske mest makabra varianten återberättas av den judiske rabbinen Yonassan Gershom. I två böcker indikerade han från sin egen praktik som själasörjare att offer från Förintelsen nu börjat reinkarnera på jorden efter en timeout. Åtminstone den första boken är medioker och mer intresserad av att återberätta judendomens historia, men det innebär inte att det inte kan ligga något i sakfrågan - gruppinkarnation av olika slag.




Precis som med Guirdhams fall visar det sig att det just föregående livets avslutning satt djupa och bekymmersamma spår hos dem som föll offer för nazisternas utrotning och nu börjat återvända i nya kroppar. Icke-judiska barn härjade av "minnen" vilka verkligen kan verifieras, trots att barnen saknat "nazi input" under sin tidiga uppväxt. Detaljer som därtill knappast någon än någon med djup kännedom om judiska seder och bruk kan känna till.

"Som trädet faller, så blir det liggande", sade Jesus i ett icke-kanoniserat uttalande på frågan om vad som händer människan när hon dör. Räkna inte med något "himlastormande" hädanefter om du inte byggt på de kvaliteterna redan i detta livet... Och håll psyket tyglat i samband med själva övergången till andra sidan - den emotionellt stirrige tar ostyrigheten med sig...

Rabbinens fynd motsvarar exakt doktor Ian Stevensons slutsatser efter intervjuer med tusentals små barn som "minns". Den utlösande faktorn till att svarta tavlan inte suddas ut ordentligt mellan liven tycks vara en extremt traumatisk död i det just föregående livet.

Man påminns om Platons tanke om att själen har allt medfött och bara behöver återerinra sig. Men i vissa fall ligger det förflutnas olösta problem och puttrar så nära medvetandegränsen att det genast visar sig i nattens drömmar...

Det vill synas som, för en västerlänning, en häpnadsväckande mängd sofistikerade kulturer eller riktningar inom kulturer i antik och snare tid vetat att människan (likt naturen som helhet) ständigt återvinns och återanvänds, dvs, själavandrar. Att döma av några spridda rester i Nya testamentet verkar Jesus själv ha kunnat haft den föreställningen, men så överskrivna och redigerade är evangelierna att inget säkert kan sägas längre.

När sedan en kollektiv entitet som den Arthur Guirdham gick rakt in i, har fötts, har "tidsstämplats", och börjar röra sig genom tid och rum, kommer den att börja svara på tidsandan - Zeitgeist. Likt en tidsinställd bomb kommer den att svara med storverk och kriser på livets "triggers".

Den cancerdöende Bob Marley visste detta, följande textrad är från "I Know" på postuma skivan "Confrontation":

Tribe goes up, all the tribe goes down
Bring my children from the ends of the earth

På tunnelbanan i Stockholm överhörde jag en gång två idrottstränare diskutera årskullar barn. De var rörande ense om vissa årgångar som inte innehållit några idrottsliga ämnen alls! Kanhända var deras tankemönster inte alls ett fritt tänkande utan betingat av att svenskarna många år tidigare reagerat på den starka idrottstrion Björn Borg, Ingmar Stenmark och Linda Haglund. Alla var de födda 1956.

Min tanke gick till den kinesiska kalendariska tolvårscykeln och de underliggande karaktärer den postulerar - inte märkbara i individuella personligheter men ändå där som en slags generell grundplåt. Mer som en statistiskt påvisbar disposition. Utagerande (yang) eller tillbakadragen (yin), eldig eller mild som luften...

Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar [psykiska entiteter] stiga upp och ner över människosläktet (bokst: människosonen)

Johannesevangeliet, 1:51

"Tribe goes up, tribe goes down." Det är just en "tidsstämpels" rörelse genom det fortsatta tidsflödet astrologin studerat i tusentals år, en materialiserad kapsel tid. Först i stjärnskådandets andra andning (400-talet fvt) kom astrologin att fokusera den minsta agenten av dem alla: den enskilda individen. Tidigare hade stadsstaten varit den entitet man studerade "den stora miljöns" inflytande på.

Den korrekta läsningen av Jesusordet härovan, är, misstänker jag, just hans löfte till den innersta kretsen att avslöja hemligheterna kring andevarelsernas kommande och gående in och ur den mänsklighet vi kollektivt utgör som förkroppsligad massa ("köttberget"). Jesus världsbild fokuserade individuella andars kommande och gående till det utvalda folket - exakt som Dödahavsrullarna.

I landet fanns helt tydligt samma upptäckt som i grannländerna att även individen var mätbar och en del av det kosmiska sammanhanget. Den sekteristiska judendomen framfödde ett system som bl.a. inbegrep astrologi för att kunna detektera de förväntade återfödelserna av stora kulturhjältar.

Som bland dagens urbefolkningar föreställde man sig att själarna reinkarnerade lokalt. (Se dr Ian Stevensons 40 åriga arbete med barn bland Nordamerikanska indianer och Sydostasiatiska folkslag, bland andra, vilka minns sina tidigare liv.)

Går man till antikens kejserliga Kina hittar man samma idé inbäddad i en anonym kommentar till I Ching, en av de fem konfucianska klassikerna, obligatorisk att memorera för den som aspirerade på en ämbetsposition (att vara ämbetsman var hett på den tiden):

Föreningen av frö och verksam kraft ligger bakom alltings produktion, men det är själens undflyende som ligger bakom förändringen (bortdöendet). Härigenom har vi kommit att förstå omständigheterna kring utgående och inkommande andar.

Ur Den stora avhandlingen (Ta Chuan) IV, 2, egen ö.s.

"Utgående och inkommande andar" / "Tribe goes out, tribe comes in" - Det Stora Kretsloppet. Solvindar/jordens magnetpoler... Mänskligheten kommer att återupptäcka allt. En dag.

Föreställningen om fria andevarelser tycks finnas i princip överallt där INTE kristendomen farit fram med sin sönderredigerade doktrin om att Gud nytillverkar varje själ för varje framkopulerat foster. Jesus lärde något annat och var uppenbarligen en "själens krigare" mer i Di Levas mening. Inget socialrealistiskt trams, enbart en radikal idé om vilka - eller vad - vi i grunden är.

Ockulta ögat - en blogg som företräder positionen bortom-över-efter politikens konstruerade motsatsförhållanden - kommer att återvända till det blandat positiva och negativa ÖDE man måste anta för alla som valt att födas i diskbänksrealismens Sverige, ett kulturlandskap vid världens ände där få lampor är fyllda med olja - få ockulta ögon står i brand.

Om nu ditt förnuft visar sig vara mörker...

Livet är en fest...

Det ockulta (fördolda) ögat kan fattas på två sätt: som blicken för det som undgår den snävt förnuftsbundna människan, som en synonym till psykologen James Hillmans "psykologiska öga".

Det ockulta ögat kan också hänvisa till människans ontologi. Tänk Jesus uppmaning att inte undlåta tända kroppens inre lampa. Ockulta ögat som Tredje ögat. Österlandets yoga-tekniker att väcka psyket till överjordisk klarsyn... Ett medvetande som ser rakt genom förnuftets hårt kringskurna verklighet.

Apropå vishetsläraren Jesus har kristendomen sjabblat bort sin beskärda del av viktiga och meningsbärande metaforer. Fördolda sanningar som traderats under snart 2 000 år och där tolkningsnyckeln saknats nästan lika länge. Gåtfulla motiv som klarnar i samma stund man söker sig mot orientens insikter om psyket. Och med grekiskans psyché menas förstås själen förpackad som (eller med) en människokropp.

De fem dåraktiga tjänarna till exempel, de som saknade olja i sina lampor då husets sällan sedde ägare kom på besök. En snuskig bild av ett bortkastat liv, ett liv där man inte äger något av den substans som krävs för att knyta an till paradigmskiften då sådana står för dörren.

Men enligt antik människosyn är människans karaktär - god eller dålig - hennes öde. Det var de fem usla tjänarnas redan från början slocknade lampor som gjorde dem blinda inför vikten av att fylla på med olja och tända lampan på nytt.

Att tilldelas dårens ödesroll gjorde dem kanske till och med till kacklande förnuftspredikanter, som i påvert och kortsiktigt nyttotänkande räknade på sannolikheten att husets herre skulle komma just då, eller betvivlade att lampan ens var behövlig: "I min hypotes behövde jag inte Gud" sade den deterministiske upplysningsmannen LaPlace till den lika insiktslösa Napoleon.

Givet Ockulta ögats benägenhet att se symbolvärden i allt som timar, är det intressant att det klassiska meningsutbytet ägde rum mellan två européer som båda fötts då månen, symbol för det återspeglande sinnelaget, benägenheten till re-flektion, passerade konstellationer taggade som "jord". Det vill säga, det av de fyra elementen som minst är predisponerat att svara mot andens, spekulationens, metafysikens högre turer...

LaPlaces hade ett sinne som en oxe: försvuren fantasin om ett stabilt och förutsägbart lugn. Tänk Disneys tjuren Ferdinand, den enkle hedonisten (utan intresse av hur blommorna han luktar på kom att hamna där). Napoleon, intressant nog, hade ett sinne som en stenbock - den äregiriga geten som, fixerad vid positionen högst upp på bergskrönet stångar med hornen för att hålla konkurrenter borta och lägga allt under sin jurisdiktion.

Om vän av ordning slår upp männens födelsedagar och finner månen i Tvillingarna hos LaPlace, skall här tilläggas att Oxen är det korrekta tecknet enligt den ursprungliga babyloniska och indiska zodiaken. Det duger inte att följa västerlandet i dess missförstånd och ignorera vårdagjämningens precession. Den var faktiskt redan känd då astronomen Ptolemaios i ett fatalt misstag på 200-talet knöt zodiakens start till vårdagjämningen.

Varje celebritetshoroskop värt att kommentera på Ockulta ögat kommer att presenteras via den sideriska zodiaken. Räkna med ett eller annat lustmord i den typen av inlägg.

Var något oklart? Var allt oklart? Då kanske den utomordentlige klassicisten Peter Kingsley kan skänka någon tröst:

"Det måste medges, att en legend som innehåller allusioner till symboler...bara kan förstås av andra invigda. För de utomstående är den som bäst en gåta, som värst kommer den att ses som en bildlig fantasi eller ett rörigt nonsens."

(Ancient Philosophy, Mystery and Magic, Oxford University Press 1995, s. 290, egen ö.s.)

Förmågan att läsa symboler och se strukturer kommer att avhandlas i fler inlägg. Kristendomen tycks t.ex. ha haft en grundare som vände sig till en initierad inre krets.

"För dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att se och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse."

(Markusevangeliet, 4:11-12)

Inte bara indikeras här mysterier dolda bakom symboler, utan här spikas därtill en "dubbel predestinationslära" - ett problem modern kristendom ogärna tar tag i eftersom den inte längre är i takt med HELA den människobild som gällde i antiken. Vissa kommer till den här världen utan auktorisering, utan olja i sina lampor. Och vad säger de stora tänkarna om en sådan situation?

"Inget kan komma ur ingenting."

(Shakespeare parafraserar Parmenides)

Man är det man är nu, för att man var det man var då. Själens preexistens. Därför är människans karaktär är hennes öde. Därför har en fixering vid "förnuftet enbart" redan dömt den människa som är så funtad att hennes förståelsehorisont slutar redan vid egot eller dag-jagets naiva realism. Detta enligt den kristendom som lärdes ut för 2 000 år sedan av den judiske vishetsläraren.

"Mästare, varför har denne man blivit född blind? Var det för hans synder innan han föddes...?"

Kyrkan tycks sakna historisk kringkunskap att förstå, eller vilja att vinna gehör för den gamla berättelsen om vad en människa är. Den bild av människans beskaffenhet som glimtar till här och var i den kristna kanon rimmar inte med dagens reduktionistiska materialism, men väl med dagens anekdotiska rapporter om spektakulära upplevelser av ut-ur-kroppenkaraktär.

Med insikten om att kristendomens symbolik doftar av österlandets mystik återkommer det gamla klassiska trätoämnet var egentligen Jesus höll hus under "de förlorade åren" som Bibelns texter tiger om.

Kyrkan fyllde glappet genom att göra honom till hantverkare hos pappa Josef. Men gång på gång gnistrar det till av något annat i de äldsta skikten av de tungt redigerade evangelierna.

En handfull positiva omnämnanden av "Ljusets barn" är talande. Detta var en extremt ockult judisk sekt med astrologi och hård askes på sitt program. Byggnationen vid Döda havet och det alternativa gruppnamnet esséer, är heta spår.

Allt nära samröre mellan Ljusets barn och Jesus har bestridits av kristendomen, men forskningen har nu i princip helt underminerat den exklusivitetens aura Jesus varit omgärdad av så länge.

Likväl är det kanske inte så många som förstår vad religionsstiftaren avsåg att förmedla till dem "med öron att höra": gurun Jesus förespråkade uppenbarligen det ockulta ögat för envar som var uppgiften redo.

"Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret!"

(Matteusevangeliet 6:22-23)

Det ursprungliga kristna budskapet tycks ha legat i linje med senantikens mysterieskolor. Jesus som hierofant, en som invigde de utvalda i själens hemligheter och angav vägen till en psykisk fakultet som slumrar i mänskligheten på dess nuvarande evolutions- och/eller kulturnivå.

1600-talsfilosofen Descartes trodde själen satt i tallkottkörteln, ett litet organ just under hjärnan, och modern forskning har visat att körteln bisarrt nog är ljuskänslig, trots dess placering mitt inne i huvudet. Det ursprungliga ockulta ögat? En avvecklad rest från tidigare i evolutionen eller en latent funktion som ännu inte tagits i bruk i stor skala?

Som bekant - eller kanske inte - kallade Jesus det medvetandetillstånd som resulterade av en tänd inre lampa "himmelriket" (det är redan här, men vi ser det inte).

Det är symbolers vida kontext som kräver att man lämnar sitt eget revir och studerar förusättningslöst. Ett faktum som förklarar varför ateister låter så rent ut sagt pinsamma när de argumenterar mot religionen (eller rättare, aspekter av religionen som uppenbarligen korrumperats av tid och dålig förståelse).

Man kommer troligen inte närmare religion och vad det avser än genom dess förmodade etymologiska ursprung i det latinska ligare, "anknyta", således "re-ligare" - återknyta (till sitt ursprung, till sin underliggande essens)". Märkligt nog betyder också sanskritordet yoga "att sammanfoga" och har samma innebörd om att hitta sig själv i det större man egentligen är, men som det förnumstigt resonabla sinnelaget aldrig kommer att famna.

Det lär bli fler inlägg om turerna mellan simplistisk förnuftsbaserad realism och den latenta nivå som gör oss till fulla individer (gudar!) och, inte minst, hur dessa skilda storheter uttrycks via symboler och symbolsystem. Särskilt i kommande astrologiska analyser kommer det att visa sig att allt inte är guld som glimmar.

Brasklapp (premiär)

Övermåttet av distraktioner ("valfrihet") har skapat en generell ADHD-störning i samhället: saker som tar tid lämnas därhän. Efter SMS-fenomenet, detta halvspråk för en art under avveckling, följde, enligt samma grundmönstser, bloggen. Lite elakt kan man läsa av båda fenomenen som "yttrandefrihet för dummies" - de med komplexa budskap skaffar sig en bokförläggare och en publik som redan höjt sig över distraktonernas spelfält.

Men på Ockulta ögat kommer få inlägg att stanna vid en sida, så är du verkligen, verkligen, barn av din tid: Hej då, kul att ha setts. Nu kör vi!

*****

Som bloggens programförklaring antyder, kommer det att grävas en del i idéhistorien efter den sanna humanismens insikter om människans natur. Förnuftsfundamentalismen som förmärkts i Sverige på sistone kan inte oemotsagd torgföra fantasin att mänskligheten är stadd på resa längs en linjär utvecklingskurva från mörker mot ljus.

Och även om så är fallet, är det ljus som väntar i tunnels slut knappast dag-jagets.

Ämnet medvetandets ljus är fascinerande, och aldrig var det väl så spännande som då det rådde balans mellan förnuft och föreställning. Människan har varit där, och är på väg tillbaka - historien är inte linjär utan cyklisk. Men utan (idé-) historia är hon ett lätt offer för vilken halvtuggad "ism" som helst.

_____

Tillägg 090215.

Förr eller senare skulle det sägas, det jag konstaterade i det här öppningsinlägget. Det har säkert sagts tidigare och kommer tveklöst att sägas igen: en generation puckon har formats som en följd av nätet.

Det här ser de drabbade löspratande chattarna inte själva, och som de lever kvar i en i övrigt redan utdöd värdesubjektivism bryr de sig inte heller.

Taggen "it-fascism" ger andra mer eller mindre spydiga inlägg i saken. Ja, jag var systemutvecklare (av något slag) under den första internetruschen. Inget jag är särskilt stolt över idag, givet ensidigheten i den renodlade ingenjörsmentaliteten...

Under läsning och lästa böcker

Lästa sedan bloggstarten, dec 2008.

Den här sidan som sakta fylls på (senast överst) ersätter en allt mer ringlande boklista i bloggens högerkolumn.

Mladen Popovic - Reading the Human Body, Physiognomics and Astrology in the Dead Sea Scrolls and Hellenistic-Early Roman Period Judaism. (2007)
Ja, den undertiteln sade väl det mesta.


David Berlinski - The Deniable Darwin & Other Essays (2009). Isande vassa texter, allmänbildning för den redan allmänbildade.


Plato - Complete Works (ed John M. Cooper, 1997)

Född till ett välfärdssamhälle finns inga ursäkter att skippa västerlandets kanske mest grundläggande tänkare. Men det tog mig så lång tid att inse det, att den platoniserande dialogen Alkibiades redan räknat ut såna som jag - de i lite mer framskriden ålder. Sokrates menade 20 vara lagom för en människa att lära känna sig som själ - för att undvika att bli en världslig människa och därmed en medioker politiker eller tänkare.

Som förmildrande omständighet anför jag att Platon naturligtvis genomsyrar ALLT tänkande i väst, och därför går han ändå förr eller senare in i ryggmärgen, fast oftast nedbantad och förvrängd till en sekulär fattigmansversion utan vare sig gudar, själavandring eller insikten att Formerna är en ontologisk (existerande) ordning bortom det materiella...


Thomas McEvilley - The Shape of Ancient Thought (2002)

En fantastisk bok jag sneglat på ett tag i läshögen och upprioriterat. Passar perfekt efter Fidelers studie i den pytagoreisk-platoniska geometriska basen för antikens världsbild, för den spränglärde McEvilley kommer i den här tjocka luntan att argumentera för att allt väst kallar sitt ursprungligen kom från de babyloniska matematikerna och stjärnskådarna. Och så mycket förtäljer ju legenden om Pytagoras, att han färdades många år i världen och lärde sig Egyptens konster och troligen även babyloniernas.


David Fideler - Jesus Christ, Sun of God (1993)

Intressant studie i grekisk gematri, pytagoreisk harmonilära och geometrin i den platonska världsbilden. Se författarens namn bland etiketterna.

Arieh Kaplan - Sefer Yetzirah, The Book of Creation  (1997)

Det äldsta kabbalistiska verket, omnämnt i andra källor redan under det första århundradet. Gåtfullt, fascinerande! Om jag bara hade fortsatt läsa hebreiska i skolan hade utbytet blivit ännu större - att halvt minnas alfabetet är inte till någon större hjälp.

Men det är faktiskt en sekundär behållning att söka förstå grammatiken och böjningarna, medan jag följer diskussionen av den koncisa textens dolda budskap.

Bra att ha vid sidan som referens: Gershom Scholems Kabbalah från 1974 - en kabbalans idé- och personhistoria.

James Hillman - Anima - An Anatomy of a Personified Notion (1985) (omläsning)

Fenomenal genomgång av C.G. Jungs arketyp "anima" i relation till ett flertal (felaktiga) föreställningar om den. Hundratals Jung-citat. Hillman är en komplex tänkare men boken är ytterst rik. Intressanta återkopplingar för alla vänner av Platon eller nyplatonismen.

Robert Eisenman - The Dead Sea Scrolls And The First Christians (1996)

Den häpnadsväckande rekonstruktionen av vad som egentligen hände. Kristendomen kommer aldrig mer att bli sig lik.

Jag läste hans två tusensidiga tegelstenar "James, the Brother of Jesus" och "The New Testament Code" före den här, men inser nu att forskarens hela teori egentligen var klar redan i de tidiga essäerna från 1980-talet (boken är en essäsamling). De första kristna var militanta nationalister!

David Berlinski - The Devil's Delusion (2008)

En fransk-amerikansk matematiker och filosofs sågning av Richard Dawkins trams. Och vilket lustmord! Som att stjäla godis från ett barn. Den sekulära humanismens förespråkare är verkligen inte toppintelligenserna. Dem hittar man bland förespråkarna för Intelligent Design. 

John C. Lennox - God's Undertaker (2a rev uppl. 2009)

Som ovan, nu en brittisk matematiker.

Arthur Guirdham - We Are Another (1974)

Brittisk psykiater diskuterar ett säreget fall av gruppreinkarnation där flera personer tillsammans spontant återkallade sina tidigare liv i 1200-talets Frankrike. 

Kenneth Guthrie/David Fideler (ed) - The Pythagorean Sourcebook and Library (1987, c 300 sidor)

De tre senantika levnadsskildringarna av Pytagoras upprepade samma stoff, och en del texter var, så vitt jag kan bedöma, ren aristotelism. Bara ett urval av Sextus vishetssentenser, vilka presenterades som pytagoréism. Tydligen anses nyplatonismen och nypytagorism identiska.

En viktig textsamling, men jag var till sist ändå lite besviken på hur väl den ursprungliga italienska rörelsen hemlighållit sina läror. Det var inte så mycket som läckte ut till eftervärlden.

Plumpa typer för tankarna direkt till utgivningsåret. Det känns som att utskrifter från 80-talets dåliga laserskrivare använts till den rätt dyra pocketen (270 kr) - återkommande var en "tillplattad" rad 3/4-delar ned för sidan. Jag tycker mig minnas samma problem med min första laserskrivare - det hade att göra med minnesbrist. Pocketen hade dessutom en extremt tunt limmad rygg och kräver varsam läsning för att inte spricka upp. 

Wolfgang Smith - Cosmos & Transcendence, Breaking Through The Barrier of Scientistic Belief (1984, omarbetad 2008)

Se nedan om Smith. 

Anthony Damiani - Astronoesis (2000)

Mäktigt verk som påvisar astrologin i klassisk (grekisk) filosofi. Man kan också kalla verket ett djupt skärskådande av filosofen Plotinus texter. Högeligen rekommenderad för de vänner av klassicismen som helt missat den här aspekten av den största (?) kultur som funnits på jorden. Även närmare i tiden tenderar vår egen kultur att isolera Johannes Keplers astronomi från det faktum att han var astrolog.

George White - The Moon's Nodes (1928)

I indisk astrologi är traditionerna och rönen om månnoderna levande. I väst finns inte mycket. Den här tunna boken på knappt 100 sidor hade inte mycket matnyttigt! Månnoderna bör studeras utifrån det indiska perspektivet, där har de bättre koll på fenomenet och har sett den svarta sidan, vilket uppenbarligen George White (en erfaren brittisk astrolog) inte hann se trots årtionden av studier. 

Arthur Guirdham - Obsession (1972)

Föregående självbiografi gav sådan mersmak att jag genast beställde mer av de som ännu finns i tryck av den här psykiatern. Det märks att den här skrev just före självbiografin för samma personer och samma berättelser återfinns i den här studien som fokuserar på tvångsmässiga beteenden som, resonerar psykiatern, är "försvarssköldar" hos individer som inte kan hantera sin "psykiska" förmåga.

Arthur Guirdham - A Foot in Both Worlds (1973)

Brittisk psykiater och synsk ser tillbaka på sitt liv och en del märkliga episoder. Engelskan är bildad och man verkligen känner att här är en "gammal själ".

Gabriele Boccaccini (redaktör) - Enoch And Qumran Origins (2005)

Dussintals forskare bidrar med korta föredrag i ämnet Henoks bok och dess koppling till Dödahavsrullarna och den grupp som levde där.

Wolfgang Smith - The Wisdom of Ancient Cosmology (2004)

Den mest imponerande vetenskapsfilosofiska bok jag någonsin läst!

Huston Smith - Tales of Wonder (2009)

En liten och sympatisk men kanske väl modest självbiografi av USA:s mest kända religionshistoriker (en tv-personlighet), vän till Dalai Lama, etc, etc.

James Hillman - Animal Presences  (2008)

Intressant, rätt tunn volym, i Hillmans "samlade". Djuren (ett litet urval) som arketyper.

A. Robert Smith - The Lost Memoirs of Edgar Cayce (1997)

Inte tidigare publicerat självbiografiskt material av USA:s mest kända synska person. Interfolierad med utkastet till en biografi skriven av hans far.

Berättelser från "insidan" av hur det är att vara extremt klärvoajant. Inget för skeptiker - slikt material kan allvarligt rubba ens tvärsäkerhet om vad psyket kan och inte kan göra...

Wolfgang Smith - The Quantum Enigma (3e rev uppl, 2005)

Enorm! Smith, f.d. rymdflygsingenjör som löste problemet med friktionshettan vid rymdfarkosters återinträde i atmosfären beskriver kvantfysikens grunder så att man förstår att den pekar på existensen av en andlig verklighet! Borde vara en vetenskapsklassiker! 

R.H. Charles - The Testaments of the Twelve Patriarchs (1917)

Faksimilutgåva av "försvunnen" översättning av en judisk bok från 2a årh. f.v.t. Den illustrerar tydligt att kristendomenens, dvs västerlandets, etik redan var färdigutvecklad inom judendomen innan Jesus födelse.

När kyrkmannen Charles översatte denna (och andra apokryfiska texter) var ännu inte Dödahavsrullarna upptäckta och han kämpar förgäves i förordet med att förstå om texten tillhört fariséer eller sadduccéer.

Idag vet man att de fiktiva testamentena tillhörde esséerna, dvs den grupp inom vilken Jesus föddes och vars läror han utgick från i sin egen kortlivade soloturné. Ett fascinerande dokument som varken hamnade i judarnas Bibel eller i Nya testamentet. Att texten fortsatte användas även efter Jesus kommit och gått syns i några enstaka tillägg av kristen karaktär.

Förlaget BiblioLife som scannar och återutger sällsynta böcker (print on demand, förmodar jag) har misslyckats bistert. Scanningen är klen - de har satt gränsen svart/vitt för snävt och många bokstäver saknar små delar av sin form - punkterna har genomgående blivit osynliga!

Men nästan värst är att de tappat bort tre sidor i inledningen genom att dubblera vissa sidor. Sidorna beskriver testamentens formala struktur och är inte omistliga, men jag överväger att kontakta förlaget och be dem skicka korrekt tryckta sidor att limma in. Jag menar, boken är bara 100 sidor lång och kostade 215 kronor. Ska det vara så svårt framför datorn att dubbelkolla så att alla sidor ligger i rätt ordning innan tryckprocessen?

Gabriele Boccaccini - Roots of Rabbinic Judaism (2001)

Ganska självförklarande. Historierevisionism. Förra boken av förf. gillade jag för dess tydliggörande av kristendomens esséiska rötter, men här röjer han en torftig sekulär och anti-hegelsk syn på filosofin. "Historien tar sig rätten att förklara filosofin", det finns ingen Världsande som verkar genom Zeitgeist.

Detta kan inte den som sett astrologins förklaringsvärde acceptera. Bloggen ansluter sig ju till Aldous Huxleys syn på en tidlös filosofi som synliggjord hos t.ex. Platon.

Oaktat allt detta gör B. en vass analys av judisk historia från babyloniska fångenskapen på 500-talet fvt och några hundra år framåt. Jag har läst historien förr men här klarnar alla turer avsevärt.

Robert Svoboda - The Greatness of Saturn (1997)

Tack vare den förnämliga introduktionen till vedisk astrologi, "Light on Life" (skriven med Hart de Fouw), köpte jag den här, medveten om att en traditionell indisk myt om Saturnus utgjorde bokens kärna.

Men myten var inte den indiska utan författarens eget hopkok av diverse traditioner med vilken han broderade ut originalet (hur det nu såg ut). Förvisso är det så som myter tenderar att flätas och förändras över tid...

I övrigt kändes boken som en enda apologetik för den helande kraften i att berätta historier och en enda lång ursäkt för att indologer inget vet om hur den muntliga traditionen sett ut i äldre tid.

I princip ingenting alls av värde för den som förväntade sig en fördjupning i vedisk astrologi, och särskilt då Saturnus. 

Chockerande känslomässigt flum efter den oerhört exakta och strama "Light on Life". Nu står det klart att det var Hart de Fouw som representerade det djupare astrologiska vetandet och Svoboda var den ajurvediska medicinaren.

J.L. Benson - The Inner Nature of Color - Studies on the Philosophy of the Four Elements) (2004)

Syntetiskt försök att länka den antika fyrelementsläran med Goethes färglära och Rudolf Steiners kosmologi.

Benson bygger vidare på Aristoteles missförstånd av ett femte element hos Empedokles, utrett av Peter Kingsley 1995. Alternativt kan man anta att det femte elementet (som återfinns också i indisk filosofi) representerar en helt fristående tradition.

Vilket träsk antikstudierna är, så mycket fallgropar i försöken att förstå hur antikens tänkare föreställde sig dessa ting! Så lite material har överlevt.

Bokens andra del består av en svidande vidräkning med darwinismen i en fristående essä på 60 sidor. 

Jacques Valee - Revelations (1991)

Sista delen av en trilogi av den kände franske UFO-logen och matematikern. UFO-fenomenets autenticitet demonstrerades via historik i historia (del 1) och nutid (del 2) och i den sista delen demonstreras UFO-kulternas imbecillitet och analyseras möjligheten av att ett större "cover-up" innehåller fabricerade mörkläggningar: Area 51, tillvaratagna aliens, med mera, är rena dumheter som tillåter de amerikanska myndigheterna att jobba i lugn och ro med det verkligt hemliga. Som kan beså i verkliga UFO-fall eller "bara" andra militära teknologiska hemligheter för vilka flygande tefat är en perfekt dimridå.

James Hillman - Loose Ends, Primary Papers in Archetypal Psychology (1975)

Sjätte boken (en antologi) av en mästare. Här finns bl.a. den fulla versionen av Betrayal (Svek) som senare dök upp i (alltför) hårdbantad form i antologin A Blue Fire. Här skriver också Hillman - mig veterligen enda gången - om de nyplatoniska rötterna bakom hans variation på Jungs analytiska psykologi.

Boken är tyvärr för länge sedan utgången, men jag hittade en kopia på ett nätantikvariat i USA. Väl investerade pengar.

Arthur Lovejoy - The Great Chain of Being (1936)

Ett av västerlandets viktiga verk - studiet av en idé som under tusentals år dominerat den västerländska anden, och som "plattmarksmaterialister" bara tillfälligtvis förefaller ha eliminerat.

Lovejoy demonstrerar vissserligen ett magnifikt historiskt och filosofiskt grepp, men boken är ojämnt skriven. Välskrivna partier och hopplöst krumbuktig engelska avlöser varande. Vid ett tillfälle stannade jag och bara gapade - räknade sedan raderna och insåg att en enda mening var 17 rader lång! Bara för att demonstrera hur komplexa tankar Lovejoy kunde tänka. Utan förlust i tankehöjd hade den kunnat brytas ner till flera kortare sentenser.

Jag gillade heller inte den amerikanska filosofens avslutning, som tog parti mot Platons Formlära och där förf. föreföll ansluta sig till den materialistiska evolutionsmen. I sin plädering för denna uraktlät han att nämna att nyplatonismen redan adresserat hans invändningar mot dess "tidlösa" emanationskosmologi. (Se närmast föregående lästa bok, härnäst i listan.)

Likväl en enormt viktig bok för att se varför vi västerlänningar tänker som vi gör, och hur väst kom att lägga den hierarkiska emanationsmodellen med "Den Ena" i toppen vågrätt och istälet se en temporal rörelse (evolution från det enkla till det mer komplexa).

Som bekant börjar nyplatonismen med fulländningen i topp och via utflöden fylls sedan världsalltet ut tills maximum nåtts och allt som kan ta form också gjort det. Lovejoy skadar den ursprungliga visionen genom att separera tidlös, logisk platonisk modell och den tidsbunda världen av vardande för att efter detta missgrepp hävda att Platon i själva verket talar om två gudar!

Från denna formulering viker han inte, fast det korrekt är att säga att det är en verklighet men i två uppenbarelseformer. Platon hade koll på båda asepekterna men Lovejoy är logiker och får inte in i sin ynkliga hjärna att evighet och timlighet är en paradox i systemet som han får leva med. Människointellektet är inte rustat att beskriva hur tidlös Form övergår i en tillfällig kroppslig livscykel.

Richard T. Wallis - Neo-Platonism (1972)

Omläsning. Kompetent och obeskrivligt förtätad introduktion till den komplexa platonismen som den utvecklat sig ett halvt årtusende efter Platon själv. Nyplatonismens portalfigur var Plotinus som levde på 200-talet. Okänd bland folk i gemen, men av västerlandets största mystiker och visionärer genom tiderna.

Boken innehåller ideliga sidhänvisningar framåt och bakåt och det är för att här inte finns ett enda överflödigt ord. Förf. säger sin sak en gång och inte mer! De 200 sidorna är ett mäktigt byggnadsverk av yppersta precision i sig!

Denna absorberande och svårlästa redogörelse för dokstrinerna om Den Enda, Medvetandet och Världssjälen är tyvärr utgången.

Aldous Huxley - The Perennial Philsophy (1945)

Den här läser man vanligen runt 18-20 som start på en fin intellektuell karaktär. Icke så för undertecknad, som årtionden senare - men med förnöjsamhet! - just börjat se hur bra Huxleys plädering för den Radikalt Annorlunda upplevelsen faktiskt var.

Huxley beskriver ett tänkande i banor som tyvärr svenska studenter inte ens ges chans till pga det sekulära samhällets mörkande av tidlösa klassiker som TPP (...och den svenske studentens B-status ute i världen är ett etablerat faktum).

I inledningen påminner Huxley om att det var universalgeniet Friedrich von Leibniz som myntade begreppet TPP, men att dess kontenta återfinns hos världens mest framstående religiösa och filosofiska tänkare genom tiderna. Efter att ha läst förordet inser man att samtide Ken Wilber egentligen bara tagit över Huxleys argument mot empiricismens banala exklusivitetsanspråk.

Jule Eisenbud - Love & Hate in the Nursery and Beyond (1996)

Urmärkt skarptänkt amerikansk psykoanalytiker granskar kända män som Descartes och Alfred Hitchcock.

Jacques Vallee - Confrontations (1990)

Andra delen av en trilogi om UFO-fenomenet av en respekterad matematiker och ufolog.

Nickelsburg/VanderKam - 1 ENOCH - A New Translation (2004)

Boken som den tidiga kristendomen smugglade bort eftersom idéer i den använts för att komponera de fyra evangelierna. Insikten om att det kryllade av fragment från Enok bland Dödahavsrullarna säger en del för dem som själv vill pussla hop kristendomens allra första fas

Gabriele Boccaccini - Beyond the Essene Hypothesis (1998)

Religionsforskare föreslår en intressant distinktion inom den mellantestamentliga Enokslitteraturen som indikerar hur Dödahavssekten separerade sig från esséerna i allmänhet som en än strängare och mer renlighetsivrande rörelse, samt drev predestinationsläran till sin spets.

Säkerligen korrekt påpekar han att kristendomens rötter ska sökas i esséismen snarare än i det mer extremistiska Qumranklostret. Forskare har sedan 1800-talet vetat att Enokslitteraturen innehåller massor av material som sedan återanvändes i Nya testamentet.

Jacques Vallee - Dimensions (1988)

Samtida språkrör för matematikern Alfred North Whiteheads buddhistiskt inspirerade filosofi. Quincey är något så märkligt som en samtidigt lättläst och knivskarp filosof!

Fransk astronom och ufolog på vilken den franske specialisten i "Närkontakt av tredje graden" var baserad. En av tre delar där Vallee - naturligtvis - erkänner UFO-fenomentets verklighet men framför allt presenterar tanken att det inte rör sig om utomjordiska besökare.

Det är istället elementarvarelser från ett annat segment av vår verklighet. Fascinerande citat ur medeltida texter (och ett remarkabelt vittnesmål från poeten Goethe) som visar att människan alltid sett dessa fenomen. Det är bara just nu som våra psyken färgar dem med gråsilvrig metallfärg eftersom vi är så djupt sjunkna i materialism!

Arthur M. Young - The Reflexive Universe (1976)

Bell-helikopterns uppfinnare ger sig i kast med frågan om en världsbild värd namnet (universums form är en toroid), och landar långt utanför naturvetensakpens feglir och rädsla för begreppet "teleologi".

Young finner "syfte" (teleologi) vara en omistlig del i en helt fascinerande revision av fysiken och biologin som sammanbinder de två och förklarar varför människan är skapelsens krona. Se även etiketten med förf:s namn.

Amit Goswami - Physics of the Soul (2001)

Här argumenterar den stridbare fysikprofessorn för att kvantfysikens rön och den nya världsbild den implicerar inte bara bekräftar den idealistiska filosofin utan också begripliggör den uråldriga reinkarnationsteorin! Mycket intressant bok!

Erwin Schrödinger - What is Life? [with Mind and Matter and Autobiographical Sketches] (1944 resp. 1958)

En av de definitiva vetenskapsklassikerna. Som andra Nobelpristagare i fysik är Schrödinger så långt man kan komma från den ateistiska propaganda som i Sverige ofta jämställs med "förnuft". De stora vetenskapsmännen - många biologer undantagna - är som regel mystiker, om än inte religiösa i trängre konfessionell mening.

Christian de Quincey - Radical Knowing, Understanding Consciousness through Relationship (2005)

I den här uppföljaren till utmärkta "Radical Nature" som drev tesen "consciousness all the way down" (inget i universum saknar medvetande), fokuserar han modeordet "intersubjektivitet" och knyter det till Whiteheads lära om medvetande som en integral del av materien.

Rekommenderas totalt fastän hans första var i en klass för sig. Eftersom bokhandlare på nätet är ockrare, kostar de kvarvarande exemplaren nu hemska summor pengar, men Quincey rekapitulerar förstås kärnan av den första i uppföljaren.

Han gör det i så pass hög detalj att jag nästan blev lite irriterad på att ha köpt samma material än gång till - men det är dock nödvändigt. Att utveckla filosofiska resonemang är inget som låter sig göras med den moderna one-liner-mentaliteten!

Alain Danéliou - While The Gods Play (1985)

Ryktbar indolog redogör för antika sydindiska filosofin och religionen shaivism, dess världsbild och mäktiga tidsålderslära.

Amit Goswami - God Is Not Dead (2008)

Goswami rör ihop några tidigare böcker till en ny produkt, och vinklar den här som ett svar till Richard Dawkins sorgliga "The God Delusion".

Men inte att missta sig: detta är en viktig vetenskapsfilosofisk inlaga i frågan om huruvida Laplace modell utan "hypotesen Gud" håller i skenet av den nya kvantfysiken. Goswami hävdar, med många andra, att materialismen är stendöd!

Walther Eidlitz - Guds lek (Natur & Kultur 1976)

Omläsning. En initierad presentation av en av den indiska filosofins sex huvudriktningar. Mycket riktigt är detta inte ett arbete av den svenska anden utan den tyska - även om Eidlitz bodde i Sverige en lång del av sitt liv - och måste ses i skenet av den tyska orientalistiska traditionen, med bl.a. dess flera framstående indologer.

Marvin Meyer - The Gnostic Gospels of Jesus (2005)

Ett urval viktiga texter från Nag Hammadi-fyndets cirka 50 "evangelier", vilka kyrkan i Rom förbjöd på 300-talet. Och världen blev genast mycket fattigare. Viktiga pusselbitar till förståelsen av hur t.ex. syndbegreppet tog form.

I den ursprungliga kristendomen var t.ex. reinkarnation en självklarhet och vägen till frälsning gick inte genom grumliga känslouttryck. Det krävdes mer, mycket mer. Men budskapet "produktifierades" och knöts till ett välkänt "ställföreträdande" lidande...

Walter Semkiw, M.D. - Return of the Revolutionaries (2003)

En fängslande historia om en amerikansk läkares rekonstruktion av hur Amerikas grundare åter är inkarnerade i USA idag. En del så kända man kan bli (Clinton, Oprah m.fl.), andra utanför offentlighetens ljus.

Boken argumenterar för grupp-reinkarnationens verklighet. Den show vi kallar livet är inte för det enskilda egots höga nöje, utan kan ses som en ofattbart komplex lärdomsapparat som syftar till att bringa alla själar till större perfektion.

En skeptiker skulle, tror jag, backa inför materialet. Introduktionsbok nr 1 är den minituöst efterforskade "20 Cases Suggestive of Reincarnation" av dr Ian Stevenson. Där diskuteras bara enskilda individer, utan grupperspektivet.

Hugh Schonfield - The Original New Testament, A Radical Reinterpretation and new Translation (1985)

Nominerad till Nobels fredspris 1959 fullbordade denna stora själ sitt liv med lätt revidering av sin tidigare 1950-talsöversättning. (Ett av hans största fans var John Lennon. "Imagine...")

Peter Kingsley - In the Dark Places of Wisdom (1999)

Medryckande detektivspaning efter en glömd impulsgivare till den västerländska civilisationen: den turk-italienske filosofen och mystikern Parmenides.

Rob Riemen - The Nobility of Spirit (2008)

En liten tunn bok som smyger sig på. Faktiskt en ganska förfärande påminnelse om det barbari västerlandet sjunkit ner till under ett århundrade av materialistisk positivsm.

Författaren går till storms mot dem som försvarar terrordåd, men hans konklusion måste ändå sägas vara att vi normlösa konsumister i väst, hög som låg, har mött sanningen om oss själva genom sagda "terrorist at large" i världen "där ute".

Finns det hopp om ett uppvaknande, eller är den västerländska civilisationen, som Nietzsche ansåg, vid vägs ände? Nilhilismen, avsaknaden av fasta värden vi framfödde, tog till sist död på oss, gjorde oss till svagsinta sökare efter lust och nöjen. Nöjen och billiga skratt.

James Hillman - A Terrible Love of War (2004)

Den neojungianske psykologen diskuterar, med USA:s aggression mot Irak som utlösande faktor, kriget som arketyp. Sällan har Hillman bottnat så djupt i Världssjälen som i denna, enligt hans egen utsaga, sista bok han ämnar skriva i livet.

John D. Blakeley - The Mystical Tower of the Tarot (1974)

Pensionerad kemist demonstrerar avsevärda insikter i mer än materien. En djupdykning i de bespottade tarotkortens historia där förf. finner motiven vara rotade i den gamla persiska världsbilden från det 1a årtusendet fvt. Sedermera importerad av väst och grunden till hela vår civilisation. Originellt verk!

Peter Kingsley - Ancient Philosophy, Mystery, and Magic (1995)

Fenomenal grundforskning som visar hur västs idéhistoriska begynnelse otippat knyter an till mystiken, och hur rationalisten och sin tids biologist Aristoteles kan sägas ha varit vår kulturs första historieförfalskare.

James Hillman - City & Soul (2006)

Hans "hopsamlade verk" rullar ut sedan några år - föredrag, essäer. Repetitiv volym, men bara idén att bedriva psykoanalys på staden är en höjdare och typiskt för Hillmans geni. Inkluderad här är hans fenomenala essä Anima Mundi, en betraktelse över Världssjälen.

Martin Lings - The Sacred Art Of Shakespeare (1966)

Lysande analys av dolda motiv i Shakespeares verk.

W.H. Church - Many Happy Returns (1984)

Bitvis tvivelaktig spekulation över tidigare liv kända amerikanska mediet Edgar Cayce tillskrev sig under trance.

Arthur M. Young - The Geometry of Meaning (1976)

[Bell-]Helikopterns uppfinnare demonstrerar hur den antika zodiakens uppbyggnad harmonierar med fysikens rörelselagar. Young har kallats ett geni i nivå med Einstein, och den här lilla pärlan till bok ger en antydan om varför.

Jule Eisenbud - Paranormal Foreknowledge (1982)

Amerikansk psykoanalytiker som blev varse hur hans klienter via drömmar tappade honom på privata minnen (och vice versa), vilka aldrig förts på tal under terapins gång. Erfarenheterna motiverade Eisenbud att grena ut och bli parapsykolog på deltid. Spektakulärt skarp tänkare, han med.

Hart de Fouw/Robert Svoboda - Light on Life (1996)

Den mest omfattande introduktionsboken av västerländska författare till Jyotish - "vetenskapen om ljuset", eller indisk astrologi. Indierna hade turen (skickligheten?) att inte knyta de 12 tecknen till årstiderna, och generas därför inte av att den jordbundna zodiaken drar snett med 1° per 72 år till följd av jordaxelns långsamma, vaggande rörelse!